Fortsätta eller lämna?

Oj, vilken jobbig situation du befinner dig i. Självfallet måste du kunna få vara ensam då och då och självfallet måste du kunna få träffa dina vänner utan att behöva be honom om tillstånd. Det låter som att han har ett kontrollbehov. 

Gällande ekonomin - har ni pratat om de problem som uppstått? Självfallet ska den som tjänar minst inte behöva anpassa sig efter den som tjänar mest. I ett sådant läge får man sänka nivån på livsstilen så att även den som tjänar minst skall ha möjlighet att kunna gå runt. Om han vill fortsätta med en extravagant livsstil trots att du inte har råd, får han vara med och bekosta din del. Det är ohållbart att du inte har pengar kvar i slutet månaden medan han forfarande har det. 

Om jag skall vara helt ärlig blir det sällan bättre när man skaffar barn till världen. Tvärt om. Den inbalans som existerat innan barnen kommer förmodligen att större när barnen är på plats. Om du redan idag gör 95% av sysslorna i hemmet kommer du förmodligen att behöva göra än mer sedan när barnen kommer. Om han inte idag har ett jämställt perspektiv på hushållssysslor kommer han inte ha det när barnen kommer. När man får barn blir det dessutom än mer att göra i hemmet. Och om du inte ens idag när ni inte har barn, får lov att ha egentid och träffa vänner utan hans tillstånd kan du nog glömma att få det när barnen är på plats i och med att det kommer att vara fullt upp för er konstant.

Som sagt - jag talar bara av egen erfarenhet. Att skaffa barn är påfrestande för vilket förhållande som helst. Då kräver det att man har ett grundstark förhållande från början där man är överens om så viktiga saker som ekonomi och fördelning av hushållssysslor. Ni verkar inte ha ett grundstarkt förhållande där ni har snarlik syn på det mest grundläggande och då är sannolikheten för att det skulle bli bättre när ni får barn, ytterst liten. Det är dock positivist att du fått se negativa sidor i ert förhållande innan ni skaffar barn, för nu har du möjlighet att göra ett aktivt val. Oftast brukar dessa problem uppkomma efter att man skaffat barn och då är det lite försent. 

Se till att tänk efter före. Noga. 

Jag tycker att du ska ta ett eller två rejäla snack med honom (då ni varit ihop ganska länge kan det vara svårare att ändra på invanda mönster) och om det inte blir en förändring - lämna.

Det beteendet du beskriver ger intryck av att han inte respekterar dig och ser inte att du har samma värde som honom. Det kan också vara ett problem att ni blev tillsammans innan du var riktigt vuxen och har fått klara dig själv. Dessutom verkar han inte heller vara riktigt vuxen med sitt resonemang, lite som en pojke som fått för mycket pengar.

Att ni har så höga utgifter känns galet, hur ska det gå om någon (han) blir sjukskriven eller liknande. Då ni bara får din lön.

Så som läget ser ut skaffa absolut inte barn med honom, sannolikheten att du kommer få göra allt jobb, vara hemma och bli ännu mer pank är hög.

När det gäller frihet kan jag jämföra med mitt förhållande. Jag har rest utomlands flera gånger/ 2-3 veckor i taget och lämnat min sambo hemma, då han inte får ut lika mycket av det. Jag anmäler mig på kvällskurser om jag vill och tackar ja till aktiviteter, bara meddela honom vad jag ska göra. 

Tack för ditt svar! Ja den är väldigt jobbig, och har varit till och från alltid egentligen, men så blir det bra däremellan och tankarna tystnar för en stund igen och kommer sedan tillbaka...

Vi har gått i parterapi för dem här frågorna, men har halkat tillbaka till där det var innan. Det går inte att ifrågasätta eller kritisera honom på något sätt, utan han ser sig själv som att han alltid vet bäst. Det går heller inte att säga åt honom vad han ska göra. När jag tidigare har sagt att jag vill lämna, lyckas han alltid på något sätt dra mig tillbaka igen. 

Jag känner mig egentligen redo för barn, men jag tror inte det kommer att fungera bra just för hur saker är redan nu. Jag ska fundera ordentlig, även fast det här ältandet är så sjukt jobbigt. Magkänslan säger dock att jag inte kan fortsätta så här, eftersom jag helt har tappat bort vem jag själv är känns det som. 

Jag hade inte fortsatt tillsammans med en sån partner. Han har säkert goda sidor, men believe me, jag är 50 år gammal och har insett att man inte gör sig själv en tjänst genom att tassa på tå och anpassa sig för mycket, även om man så klart måste kompromissa lite grann i en relation. Det du beskriver, att du inte kan gå på promenad ensam låter helt galet. 

Och no no, inte barn när det är så här. Du kommer bara känna dig ännu mer fångad då när du inser att det kommer vara exakt likadant då fast värre. 

Du skriver tom att du försökt göra slut tidigare, så förstår man ju att du inte tycker allt är så fantastiskt. ta nu bara tag i det på riktigt. Du kommer få ett mycket bättre liv när du tagit dig loss, blir din egen på riktigt. Stå på egna ben. Sedan kan du möta någon annan som inte behandlar dig som någon han bestämmer över. 

Kolla upp lite var du ska kunna bo, och planera en hel del innan du säger till honom att nu är det slut, du orkar inte leva så här, Han kommer givetvis starta diskussioner igen, men du ska inte falla in i att du ska förklara eller tro att du måste få honom att förstå. Bara informera (när det är dags), att det är slut nu. Nämn inte att du tittar på andra boenden innan du helt har planerat hur allt ska gå till. Kan du tex prata med en kompis och få lite stöd, så att du vet att du kanske kan få sova hos någon om det blir gräl? 

Varför betalar du?! Vi har separat ekonomi och vi har lagt ribban så den passar den med lägst inkomst. Ska vi göra något som inte båda har råd med får den som har råd betala, eller göra det själv/med någon annan.

Och varför gör du så mycket hemma?!

Han lever ett bekvämt liv, som han inte vill förlora därför vill han inte göra slut. Han har en tjej, får pengar för att ha den livsstilen han vill ha och så slipper han allt hemarbete - superskönt.

Så här i efterhand skulle jag såklart aldrig ha flyttat ihop med någon när man inte har fått stå på egna ben och har perspektiv på vad det är man vill eller inte. Jag ska försöka prata lite med vänner (när jag kommer undan) om situationen också. Pengar är jag egentligen inte speciellt orolig för, minskar jag mina utgifter kraftigt så har jag sparat ihop tillräckligt på 1-2 år för att köpa en egen lägenhet.

Han har alltid förväntat sig att jag ska betala, och sköta allt hemma. Efter 6 år med bråk över att han aldrig gör något så viker han på sin höjd ihop tvätten ibland. Det stora problemet är att jag är för snäll och vill vara tillags och att han utnyttjar det :(

Tyvärr har han en del narcissistiska drag, och jag har svårt att ta mig ur hans grepp...

Japp! Låter som en kalastillvaro för hans del.

Därför du behöver prata med andra så att några vet hur det är. Då kan de hjälpa dig loss. 
Nog måste du komma komma åt att ringa en kompis någon minut, när han jobbar, när han duschar eller så?