En skola med högre krav!
Bor i Sthlms innerstad och här får man med sig 1-2 kompisar (på sin höjd) till den nya klassen, från förskolan.
Här sprids barnen väldigt mellan skolor och klasser.
Växte upp i samma stadsdel och det var samma sak på min tid. Jag hade 0 kompisar från mitt dagis när jag började i skolan. Alla kom nya, så det var inga problem.
Hur vet man att en sån liten knatte är särbegåvad?
Jag undrar seriöst och menar inget illa.
Jag måste bara flika in med att bara för att man är bättre än jämnåriga på att räkna, läsa, skriva, argumentera, osv så behöver inte det betyda att man är särbegåvad.
Min son pratade flytande vid 1.5 års ålder, läste böcker som treåring och arbetade med högstadiematte på lågstadiet. Argumentationstekniken var grym!
Men han är helt normal, bara snäppet skarpare och har snäppet lättare för sig att ta till sig ny information och lära sig nya saker (han lärde sig kinesiska på ett år, i 20-års åldern).
Men han är inte särbegåvad. Han har bara snäppet högre IQ än vanligt begåvade.
Min dotter börjar 3:an i år och vi valde en vanlig skola för henne. Det har gått över förväntan! Lärarna är engagerade och lyckas både ge henne eget material att jobba med samt anpassa grupparbeten och temaarbeten så att hon kan jobba på sin nivå parallellt med sina klasskompisar, som ju jobbar på sina egna nivåer. De jobbar mycket medvetet med att få klassen att fungera socialt och ha en god sammanhållning och stämning. Det har också varit viktigt för en liten tjej som annars kanske skulle sticka ut.
Hon har fått särskild undervisning inom matematik och musik och ett par gånger i veckan får hon gå iväg tillsammans med en mindre grupp barn från hela skolan för specialundervisning och planering av hennes arbete i särskilt dessa ämnen. När hennes klasskompisar lärde sig att läsa så fick hon mest läsa egna böcker, men även mer anpassade uppgifter och utmaningar. Under tvåan hade hon också tillgång till musikrummet när det var tomt och använda pianot där så att hon kunde spela när hon behövde lite omväxling. Det var väldigt motiverande för henne. Tidigare fick hon ofta sitta vid datorerna när hon inte hade mer att göra, vilket inte riktigt var hennes grej.
Visst är hon duktig på att jobba självständigt, och det får hon ofta göra, men jag tycker att lärarna har hittat en bra balans där hon utmanas och stimuleras och får utveckla sina sociala förmågor. Även om hon får jobba mycket själv så blir hon inte bortglömd. De har bra uppföljning och hon får relevant feedback.
Läraren har varit väldigt lätt att kommunicera med och lyhörd för förslag och även kunnat lyssna när det är saker som inte har fungerat. Med vilken elev som helst, men särskilt när det gäller dem som inte passar in i mallen, får man vara beredd på att experimentera lite och då är det viktigt att kunna utvärdera resultaten på ett konstruktivt sätt. Det är orealistiskt att förvänta sig att allt ska fungera perfekt på en gång. Så länge barnet trivs så har man rätt mycket utrymme att testa sig fram.
Vi har ett år till med hennes fantastiska lärare, sedan får vi kanske se över situationen igen. Kunskapsgapet minskar kanske även lite under detta året? Det känns som en större klyfta när en sexåring kan läsa flytande och räkna matte som i 4-5:e klass än att hon nu är några årskurser över sina klasskompisar. Och hon har ju även många tighta kompisar i klassen nu.
Mitt barn är konstaterat särbegåvad av psykolog, bedömt via tester.
Nähä, okej. Så vad tycker du att jag ska göra med den informationen?