Anonym (Mini) skrev 2020-08-16 07:17:36 följande:
Hej, jag förstår dig delvis, ett av barnen har Autism men de andra 2 inget Npf, men de är alla lite pirriga och nervösa. Lite oro. Lite kul tycker de alla 3. Men känner mest uh. Även om de trivs bra väl igång sedan.
Ja, nu börjar ännu en på högstadiet så det är klart hen är extra pirrig. Hen har ju iaf ett syskon där redan.
Jag tycker att sommarlovet gör att jag gått in mer i väggen än tidigare. Då skolan är ett stort andningshål.
Dock en hel del möten och så vidare med lärare, specialpedagoger, kurator men vi har en bra grundlinje som vi följer. Äntligen har vi pedagoger som är pedagoger på riktigt för tonåringen.
Sedan har vi Bup som inte är till någon hjälp alls här utan bara kastar diagnoser på barn och sedan står man där. Min autistiska tonåring är normalbegåvad, en orolig själ också, just förändringen är svår för hen. Denne är även nervös när skolan ska sluta. Pga då kan det hända oförutsedda saker. Även om vi planerar och också låter hen ha ett stort frirum om säger så.
Men hen gillar att veta vad som ska hända. Helst liknande dagsrutiner året om varje dag.
Vad hände hos er i skolan under förra läsåret som gjorde att det blev så katastrofalt?
Jag är så glad att mina barn iaf 2, nu lämnat en skola som inte uppmärksammade ena barnets enorma svårigheter utan vi fick tjata i flera år, innan hen då fick en autismdiagnos lagom till åk 7.
Sedan var det precis som att de vill straffa det andra barnet snäppet yngre då (och oss givetvis, vi var aldrig hotfulla, otrevliga eller knäppa som man tyvärr hör en del föräldrar vara mot lärare) genom att problematisera allting. Ringa om allt möjligt hittepå. Dåliga betyg trots alla rätt på prov, osv och läxinlämningar, stora och avancerade specialarbeten Alltid kunde man trycka nedåt med argumentet, att barnet argumenterade för lite muntligt.
Har tyvärr ett barn kvar på skolan, hen är ett barn som redan ligger långt före de andra i klassen så börjar skolan jävlas även med hen så ja, ja då vet jag inte vad vi gör. Gud. Ja, nu har jag skolångest igen.
Vad tråkigt att skolan inte kunnat stötta i tid, och att det ska bli bekymmer även för syskon.. Jag har ett barn utan svårigheter som börjar i ettan nu. Ska de börja leta fel på hen pga syskonen så kommer jag byta skola direkt. Det är verkligen svårt att inte hamna i konflikt med skolan. Jag har alltid varit öppen (gått igenom jobbiga saker på hemmaplan) och väldigt samarbetsvillig. Men förra året kände jag verkligen att de körde slut på mig. Det slutade med att jag inte gick på de sista mötena pga min egen ångest.
Jag har upplevt när man sitter på flerpartsmöten och går bordet runt, att allting ändå landar på mig. Har känt att de inte tror mig ang dottern eftersom hon håller ihop i skolan och bryter ihop hemma.. Och sedan vägrar gå dit istället. Att hennes svårigheter bagatelliseras och att de tycker att jag måste skärpa mig typ (min tolkning).
Jag brukade också bli utbränd på sommaren och längta efter andningshål till hösten. Men nu var det som att både barnens och min ångest släppte i juni och har varit borta, tills nu.
Det som hände förra året var att dottern fick nya lärare. De bestämde sig för att hon inte har några svårigheter (trots att hon kom ifrån en mindre undervisningsgrupp med massa stöd, inte gjort en läxa på två år osv). De tänkte att om de bara peppar henne och lägger mer ansvar på henne så kommer hon blomstra. Så blev det inte. Det blev skyhög frånvaro, missade mål och massa ångest för henne. De tycker att problemen är frånvaron och att det är mitt fel. Om hon bara var i skolan mer så skulle hon klara sig jättebra. De kopplar inte ihop hennes frånvaro med att hon har svårt i klassrummet, känner sig missförstådd, väldigt stressad på prov i helklass osv osv.