Jämställt föräldraskap

Just föräldraskapet i början är inte jämställt. Bebisen och mamman är i en viss symbios i början med amning o.s.v. där pappan är lite utanför, och det finns bebisar som inte ens går med på att bli hållna av sin pappa i början (så finns det bebisar som är kolugna vem som än håller). I det läget får ju han sköta markservicen. Nej, det är inte jämställt att en har bebis på sig större delen av dygnet och en får ta all tvätt, städ, disk - men så ser det ut ganska ofta eftersom biologin inte är helt jämställd på detta område. Överlag däremot kan man ju på sikt satsa på att bli jämställda. Dela 50/50 på all föräldraledighet och vab. Sköta prick 50/50 av hushållsarbetet. Arbeta exakt samma procent båda två.

Vill bara säga här att pensionen för det första kompenseras genom något som kallas barnår. De första fyra åren av barnets liv får den som tjänar in minst till sin pension ett bidrag till pappa staten. Sedan vet vi ju inte heller i detta specifika fall om de dessutom själva valt att mannen kompenserar för pensionen, vilket alltså inte ens är nödvändigt eftersom detta regleras uppifrån

Jag delar iaf helt denna teori, jag upplever att det är mycket vanligt förekommande.
Det är iaf betydligt vanligare att kvinnor inte släpper in männen i föräldraskapet på en likvärdig nivå, än att männen själva medvetet försöker "smita undan".

Om man ska försöka backa upp detta med statistik så anser jag att det fungerar att titta på vårdnadstvister i tingsrätten.
Jag kan ta fram de exacta siffrorna om någon känner behov av att ifråasätta.
Men i korthet visar statistiken att kvinnor stämmer för att de vill ha enskild vårdnad och barnet boende hos sig i en överväldigande majoritet av fallen. Männen yrkar på oftast på gemensam vårdnad och ett växelvist boende.

Detta kommer ju av att det finns skillnader mellan män o kvinnor rent biologiskt o det får ganska uppenbara effekter i vardagen den första tiden.

Trots att det stämmer som du säger med "barnår" står ju fortfarande "3djevågsfeministerna" o menar på att detta är så orättvist o att det skapar kvinnofällor.

Till viss del kan jag hålla med.
Jag anser att det enda rätta är att faktiskt inte räkna in första 2-3åren efter barns födelse alls. Istället räknar man ut ett livsgenomsnitt utan dessa första år, för BÅDA föräldrarna.
Det skulle på en helt annan nivå ge betydligt mer rättvisa pensioner.

Stämmer säkert som du säger.

Jag själv är ett exempel som kommer gå plus i pension på min föräldraledighet (förutsatt att vi som planerat följer den plan vi har nu och jag återgår till heltid när barnet är 3 år). Jag arbetade extra under året innan barnet föddes och det är det året som de räknar på när jag sedan ska kompenseras. Kommer få mer till pensionen som föräldraledig än om jag arbetat och mannen således blivit den som tjänat in minst till sin pension och fått barnåren.

Jag kan tycka att man går överdrivet hårt på dem som valt att den ene är föräldraledig helt. I många fall är det säkert inte jämställt. Men det är trist att alla alltid ska förutsätta att allt är orättvist och ojämställt bara för att man valt att göra så. För vi som är undantag existerar faktiskt och får tyvärr allt som oftast påhopp

Tack

Som vanligt. Allt 50/50 där det är möjligt. Graviditet räknas typ som hushållsarbete beroende på hur den gravida har mått. Medföräldern ta rubbet om det är riktigt illa.

Hur länge för du vara tjänstledig därifrån?

Vi var väldigt jämställda innan barn. Gjorde 50-50 och hjälptes åt utan problem eller tjafs. Jag blev lite chockad över hur snabbt det gick utför efter att vi fick barn. Dels för att vår första baby var en liten hnb:are som ville amma heeeela tiden så nästan allt baby-relaterat föll på mig. Sedan flyttade vi till hus i samma veva. Mitt i allt detta gjorde min man ungefär lika mycket hemma som innan vi fick barn och när vi bodde i en lättskött, snabbstädad tvåa och knappt lagade mat hemma. Att hemarbetet hade mångdubblats såg han liksom inte utan han tyckte att allt var bra och jämställt.

Efter föräldraledigheten (ej i Sverige så pappan var inte hemma något) så fick jag nog och krävde att vi antingen tog in hjälp eller så fick han skärpa till sig. Vi gjorde både ock. 

Ett par år och barn senare blev min man sjuk, riktigt sjuk, och kunde under nästan ett år inte bidra med mycket samtidigt som vår inkomst gick ner och städhjälpen inte fick plats i budgeten. Jag steppade upp, förstås, och, trots att han nu (tack gode gud!) är frisk och jobbar igen så har inte hushållsarbetet varit någon prioritet. Och jag håller med - att vara en pappa till våra barn och att börja jobba och tjäna pengar har varit viktigare. Men jämställt lever vi ju inte. Dock är ju barnen större och mer självgående nu.

Vi delade lika på föräldraledigheten, och delar nu lika på VAB. Jobbar båda deltid (lika många timmar). Tar lika ansvar för hem och barn men gör inte samma saker (jag tvättar, han handlar o dammsuger tex). Vi har separata ekonomier och delar gemensamma utgifter procentuellt efter inkomststorlek. De gemensamma inköpen görs från ett konto vi har varsitt kort till. Vi pratar mycket om föräldraskapet och hur vi uppfostrar barnen.