Hur kan så många föräldrar ha så svårt att samarbeta?!

Jag gick till domstolen.

Men fortfarande inte enskild vårdnad trots att mitt ex brister hela tiden och inte följer umgängesschemat, skickar barnen till skola och förskola andelars för sent eller för tidigt (dumpa av) Och hämtar aldrig i tid. Händer att de kommer till skola/förskola och i bara t-shirt och byxor som enda plagg i smällkalla vintern, borstar aldrig tänderna och festar med fulla människor på sina veckor, vägrar vabba, skiter i läxor, Hittar aldrig på något med barnen, låter barnen somna sent till tv så de är helt slut på skol och förskoledagar, ger bara köpt färdigmat och pizza och aldrig frukost, Misär rent städmässigt. Ja listan kan göras lång.

Men han sitter på trumfkortet eftersom han är pappa. Det innebär att han har rättigheter men inga skyldigheter mot sina barn. Jag däremot ska se till att umgänget med pappa funkar för att inte äventyra min rätt till barnen... så sjukt... och ett enormt psykiskt ansvar som vilar på mig.

Barnen vill inte till pappa, gråter och protesterar. Och detta hävdar pappan är mitt fel. Tack och lov orkar han inte ha dem mer än varannan helg och nu verkar han endast vilja se dem en helg i månaden. Tack och lov!!! Men jag kan ju aldrig planera något under hans umgängesliv då han hux flux kan lämna barnen hos mig. En gång när jag var i väg med jobbets dumpade han dem hos mig så jag fick ringa mina föräldrar att köra en timme för att hämta dem. De stod utanför huset helt själva och var ledsna... men som sagt, umgänget med pappan verkar vara viktigare än barnens egna önskan enligt rätten... :(

Nej, jag skulle inte ha skaffat barn med denna man. Men kärlek förblindar. Och jag hade aldrig trott en människa var kapabel att missköta sina egna barn. I min värld är barnen allt. Jag tog för givet att han skulle känna så med.