Jag vill inte vara homosexuell!

Man väljer inte sin sexualitet, så du kanske är bi trots allt. Men först, har ert förhållande gått i slentrian? Det kanske ligger något sådant bakom dina nya tankar.

Kanske är jag bi. Kanske inte. Men det är inte vad mitt hjärta säger att jag ska vara. Hjärtat vill bara att jag ska vara hetero. Jag vill inte stämplas som något annat än heterosexuell. Och nej, det är inget fel i vårt giftemål, alls. Vi bor stort, har den finaste trädgården i världen och en hund som är som ett litet barn för oss. Vad jag minns...eller vad jag tänkte...sexet var otroligt, jag kände alltid en connection med honom under det liksom och när jag tänker tillbaks på det så känner jag mig äcklad...jag har inte visat någon fysisk kontakt med honom och han frågar ifall jag är okej men jag säger att jag känner mig lite...off. Om jag pussat honom är det för att jag känner att jag måste. Det är helt sjukt. Jag vågar inte säga något till honom...hans hjärta skulle ha gått i miljarder bitar.

Har du funderat på om du kanske är lesbisk?

Som jag tolkar så är ts en homosexuell man i en relation med en man, då kallas man väl inte lesbisk om man gillar kvinnor? Straight är vad jag tänker då. Eller bi.

TS, attraheras du av några män alls? Tänk bort din man alltså och fundera på män som du tidigare tyckt varit sexiga. Ingen kittling i magen eller så? Det kan vara så att du går igenom en identitetskris. Men vad det än är så måste du strunta i vad andra ska tycka, och din image! Det är ditt liv det handlar om! Sedan att din make skulle bli förkrossad om ni gick isär är ju en annan sak... Öppet förhållande kanske? Bara för kvinnor då, så du kan testa och se vad du känner. Barnfrågan är en helt annan sak känner jag, det kan du ju få både med en kvinna biologiskt eller med din man och donator/surrogat/adoptera. Osäker på hur det fungerar i Sverige ärligt talat men det finns möjligheter iaf.

Jag tycker att det låter som att TS kanske är transsexuell. De flesta homosexuella män styr inte ut sig i kvinnorkläder och smink. Men även om han "bara" är transvestit så är det i alla fall ett vanligt skämt bland mina straighta transvestitvänner att de är manliga lesbiska.

Surrogatmödraskap är förbjudet i Sverige. Inhemsk adoption utaför barns biologika familj är så gott som obefintligt och Sverige ligger långt ner på listan för de flesta länders adoptionssystem, just för att de inte vill adoptera bort barn till homosexuella.

Många homosexuella löser det genam att skaffa barn med vänner av motsatt kön.

Jag håller inte med, jag tolkar det mer som transvestitism. Intressant att få höra om era skämt iaf! Är man inte i den världen själv så får man ju aldrig veta sånt annars.

Jag hoppas att man gör en lagändring kring surrogatskap snart, det skulle lösa så många problem för barnlösa. Ja, och homosexuella förstås som ingår i den gruppen också. Svensk adoption är störst chans om man är familjehem och får ett väldigt litet barn, ett heteropar jag känner gjorde så. De var inte ute efter ett barn alltså men det blev så efter några år. Men det är verkligen inte vanligt. Båda föräldrarna var knarkare och avsa sig föräldraskapet frivilligt. Men det går säkert att lösa tillsammans med utomstående som du föreslår. Men Danmark, är det inte lagligt med surrogatskap där? Jaja, jag får väl söka lite på nätet.

Off topic litegrann men surrogatmödraskap är tydligen just nu "på test" i samrådan med...tror det var Karolinska? Inte för att jag tycker att iden är så värst bra men lite info iaf :) tyvärr har jag inte så mycket mer.

Du bad till Gud och Gud har tagit bort din lust till män. Lämna honom du bor med. Gissar att du har djupa vänskaps känslor för honom. Gör det hjärtat säger skaffa dig en kvinna och gift dig. Som du ingentligen drömmer om. Du kan lämna det gamla homosexuella livet och börja om. Denne Gud du har bett till finns på riktigt och älskar dig.

Du skriver i trådstarten att du är gift med en man .... är du inte redan homo då?

Du är inte den förste att fundera på sina känslor. Ta det lugnt och gör inget överilat, fundera istället på vad som förändrats.

En bön har inte förändrat dig, utan det är du som kanske är mer sann mot dig själv.

fundera vidare

Helt OT, men jag anser inte att handel med kvinnors kroppar är okej för att vissa vill ha barn. Vad händer om surrogatmamman ändrar sig och vill behålla barnet? Ska det slitas ur hennes armar då? 

Det fungerar alldeles utmärkt i andra länder och man måste faktiskt inte köpa sig ett barn. Det man diskuterat i Sverige är frivilligt surrogatskap, utan betalning. Det är lätt att sitta och döma om man är nöjd med sitt eget liv, men det finns de som skulle gå genom eld och vatten för en sådan möjlighet.

Fast va? Nu är jag inte Glinda men kan inte bli gravid. Min åsikt är ändå att surrogatmödraskap är extremt komplicerat. Som exempel blir det lätt påtryckningar inom familjen för att syskon ska ställa upp... Nja.  Jag kommer aldrig att få barn men att riskera en annan kvinnas hälsa på det sättet är mest negativt i mina ögon.

I de länder detta finns så har surrogatmodern alltid rätten att säga stopp, om hon  vill behålla barnet.
Det är en risk att ha en surrogat.

Du kanske inte behöver sätta ord på din sexualitet. För dig kanske kön inte spelar någon roll. Det verkar att du i nuläget dras till kvinnor och det låter som att du vill utforska det.

Du behöver prata med din man om dina funderingar och vara ärlig i varför du inte fysiskt attraheras av honom i nuläget, även om det är svårt och han kan bli ledsen. 

Du behöver vara ärlig för dig själv och dina känslor. Något har förändrats kraftigt i ditt liv och du vill reda ut det. Tryck inte undan/ignorera det du känner.
Det finns många män som klär sig i kvinnokläder/sminkar sig men är straighta och lever med kvinnor som partners.

Du får ta och strunta i vad andra tycker och deras stämpel på dig om du vill bli lycklig. Folk har, även om de älskar en, ofta benägenhet att vilja sätta en i ett fack. Ingen kan säga åt dig vem du ska vara i din sexualitet eller vem du ska ha som partner, det väljer du själv.

Hoppas du får klarhet 

Det är tyvärr det, det inte gör, det fungerar skit i andra länder. Fattiga kvinnor tvingas bära rika kvinnors barn för att ha råd med mat och tak över huvudet. I Sverige har vi inte samma fattigdom men det finns garanterat de som kommer göra det av ekonomiska skäl (pengar under bordet såklart) Sen undrar jag återigen vad du tycker ska hända om surrogatmamman ändrar sig och vill behålla barnet. 

Hur vet du om jag är nöjd med mitt liv? Att man har det svårt är inget frikort till att köpa en annan människas kropp, skada andra eller syssla med människohandel. 

Jag har läst om fall i USA där surrogatmamman inte fått behålla barnet. Det blir en väldigt svår situation, det blir en enorm press på surrogatmamman och synd om kvinnan vars ägg barnet kommer ifrån. Det blir en omöjlig situation helt enkelt.