MammaC skrev 2020-08-14 11:00:11 följande:
Vår dotter är 6 år och sedan hon var liten bebis har det varit väldigt speciellt med henne.
Otroligt mycket känslor. Utbrott. Med åren har det bara eskalerat mer och mer. Hon är väldigt utåtagerande. Slåss, sparkas, rivs, biter och kastar saker. När hon får dessa utbrott går det inte att nå henne. Hon har uttryckt att hon vill dö och det gör så fruktansvärt ont att höra.
På förskolan har det alltid fungerat väldigt bra. Men hemma blir det alltför ofta kaos. Vi har tagit hjälp i perioder genom åren, men det känns som att det är för ?basic?.
Vi försöker hela tiden hitta olika sätt och strategier för att försöka hjälpa henne, men nu står vi handfallna.
Hennes storasyster blir otroligt påverkad. Hon blir emellanåt helt down. Det känns stundtals som att hela familjen går sönder.
Vår 6-åring är såklart inte bara arg, men det tar över allt för mycket. Hon är otroligt glad, rolig och aktiv. Jag känner mig så orolig för hur hon ska påverkas framåt av allt ?negativt? hon får till sig, alltså när vi säger till henne om det saker hon inte får göra (slåss, sparkas osv).
Vi har så ofta fått höra att eftersom det fungerar i förskolan så är det inte så alarmerande. Jag blir galen av att höra det. Såklart jätteskönt att det fungerar på förskolan, men jag är rädd att hon håller inne på känslor där och ?fogar in sig?.
Ni som också har det så här, vad har ni fått för hjälp? Vad hjälper era barn när de får utbrott? Hur har det gått för dom när de börjat skolan?
Oj vad jag känner igen mig!!! Exakt - och då menar jag exakt - så här var det med min tvåa. Enda skillnaden är att han är kille, inte tjej. Men i övrigt exakt samma. Både utbrotten och depressiviteten... och påverkan på övriga syskon (han har både äldre och yngre bröder). I förskolan sa de att han hade temperament, men att det aldrig var nåt alarmerande på något sätt, så det var inget att noja över... men de såg ju inte vilket monster han förvandlades till hemma. Samtidigt som han var världens underbaraste unge, med kärlek som svämmade över alla bräddar, och stor ånger och nedstämdhet över att han inte kunde hålla humöret i schack. Allra jobbigast var det mellan ca åtta och elva - vid åtta års ålder hade han blivit så pass stor och stark att jag inte längre klarade av att hålla honom när han flippade ur (det var det jag körde med innan - att hålla om honom tills han lugnat ned sig. Alltså inte hålla fast honom/trycka ned honom eller nåt sånt, utan mer som en riktig björnkram). Sen i samband med att han blev tonåring började de fysiska utbrotten lugna ned sig, och han vände i stället allting inåt. Det var ännu värre. Att se hur fruktansvärt dåligt han mådde, och inte kunna göra nåt åt det. Han hade mycket ångest och djupa depressioner, och kunde få riktiga panikångestattacker. I samma veva fick han dock äntligen sin autismdiagnos, och vi fick kontakt med en behandlare som hade en grupp för tonåringar med högfungerande autism, där ungdomarna fick träffa andra i samma situation som dem själva, och träna på socialt samspel - något som han uppskattade
mycket. Vi fick även kontakt med en helt fantastisk psykolog, som han gick till en gång i veckan under flera år, och som verkligen hjälpte honom (nu träffar han henne bara typ en gång i halvåret för allmän avstämning).
Idag är sonen 17 år, och är en helt amazing ung man. Han går på IB-programmet med högsta betyg i allt. Han är politiskt och samhälleligt engagerad. Han har flera förtroendeposter på sin skola. Han har massor av vänner.
Och han mår bra.
Min poäng med hela den här långa utläggningen är att ja - det är skitjobbigt, men ge inte upp! Det kan bli hur bra som helst. Önskar dig verkligen all lycka till
MammaC skrev 2020-08-14 13:20:05 följande:
Tack för ditt svar! Har försökt använda lågaffektivt bemötande, ibland kan det kanske hjälpa något men oftast så gör det inte det. Tack för länken, ska in och läsa där.
LAB är definitivt A och O i sammanhanget - men glöm inte att du bara är människa. Ibland (periodvis ganska ofta) flyger lågaffektiviteten ut genom fönstret, och man står där och skriker som en jävla häxa. Det är definitivt inte bra - men fullt mänskligt. Viktigt att komma ihåg, för du behöver inte skuldkänslor för att du inte alltid kan behålla lugnet ovanpå allt annat...
Anonym (J) skrev 2020-08-14 20:14:41 följande:
Det skrämmer mig att så många pedagoger tycks vara helt omedvetna om detta fenomen.
Eller hur??!! Helt sjukt! Och det kan gälla pojkar så väl som flickor, kan jag tillägga - även om jag också hört att det är vanligast bland flickor.
