6-årig dotter med enorma utbrott

har du hört talas om lågaffektivt bemötande (LAB)?

Kort sagt är det ett sätt att bemöta barnet där hen är för att förhindra utbrott och få vardagen bli mer smidig. Något som används ofta av föräldrar med barn som har autism (och övriga npf-diagnoser)

Jag har gjort det för att få vardagen bli mer smidig med mina barn, de har inga diagnoser. Men det är så himla kloka tankar om hur man diskuterar med barn ändå.

Kanske något att kika på.

Ger en länk till LAB-gurun själv, Bo Hejlskov.

hejlskov.se/lagaffektivt-bemotande/

Har någon försökt hjälpa er med att ta reda på varför flickan är arg?

Och inte bara hur man ska handskas med ilskan

Det är inte helt ovanligt att barn (inte minst flickor) tycker att det är jättejobbigt på förskola/skola men de håller ihop och visar sin bästa sida så länge de är där. Sedan, när de kommer hem, bryter de ihop på olika sätt. Att din dotter fungerar i förskolan behöver inte betyda att förskolan fungerar för din dotter. Det skrämmer mig att så många pedagoger tycks vara helt omedvetna om detta fenomen.

Precis så ja, har fattat det som att detta nog kan vara rätt vanligt faktiskt, bland särskilt just flickor med nån form av problem. Var hursomhelst ofta precis så för mig, främst i skolan men även delvis under förskoletiden, alltså att jag höll ihop mig så gott jag kunde och inte visade hur dåligt jag mådde, och sedan exploderade allt typ när jag kom hem. Men eftersom att det verkade fungera hyfsat bra i till exempel skola utgick hela tiden lärare och övrig skolpersonal att det även på riktigt fungerade så bra för det verkade ju så, men ärligt talat nej det gjorde det inte, och var heller aldrig någon som insåg hur dåligt jag faktiskt mådde heller eftersom att det aldrig precis märktes. Och kan väl sen nu i efterhand säga att jag inte precis påverkades speciellt positivt av att bli så nonchalerad i mina svårigheter och problem, utan skolan bröt verkligen ner och sabbade mig något så otroligt, alltså betydligt mer än vad jag insåg på den tiden, och ärligt talat vet jag inte om jag någonsin kommer kunna må bra igen. Så man bör verkligen ta flickor som verkar visa tecken på att må dåligt o ha problem när de är hemma på allvar, även om det inte märks något utåt sett på skola/förskola.

Oj vad jag känner igen mig!!! Exakt - och då menar jag exakt - så här var det med min tvåa. Enda skillnaden är att han är kille, inte tjej. Men i övrigt exakt samma. Både utbrotten och depressiviteten... och påverkan på övriga syskon (han har både äldre och yngre bröder). I förskolan sa de att han hade temperament, men att det aldrig var nåt alarmerande på något sätt, så det var inget att noja över... men de såg ju inte vilket monster han förvandlades till hemma. Samtidigt som han var världens underbaraste unge, med kärlek som svämmade över alla bräddar, och stor ånger och nedstämdhet över att han inte kunde hålla humöret i schack. Allra jobbigast var det mellan ca åtta och elva - vid åtta års ålder hade han blivit så pass stor och stark att jag inte längre klarade av att hålla honom när han flippade ur (det var det jag körde med innan - att hålla om honom tills han lugnat ned sig. Alltså inte hålla fast honom/trycka ned honom eller nåt sånt, utan mer som en riktig björnkram). Sen i samband med att han blev tonåring började de fysiska utbrotten lugna ned sig, och han vände i stället allting inåt. Det var ännu värre. Att se hur fruktansvärt dåligt han mådde, och inte kunna göra nåt åt det. Han hade mycket ångest och djupa depressioner, och kunde få riktiga panikångestattacker. I samma veva fick han dock äntligen sin autismdiagnos, och vi fick kontakt med en behandlare som hade en grupp för tonåringar med högfungerande autism, där ungdomarna fick träffa andra i samma situation som dem själva, och träna på socialt samspel - något som han uppskattade mycket. Vi fick även kontakt med en helt fantastisk psykolog, som han gick till en gång i veckan under flera år, och som verkligen hjälpte honom (nu träffar han henne bara typ en gång i halvåret för allmän avstämning).

Idag är sonen 17 år, och är en helt amazing ung man. Han går på IB-programmet med högsta betyg i allt. Han är politiskt och samhälleligt engagerad. Han har flera förtroendeposter på sin skola. Han har massor av vänner. Och han mår bra.

Min poäng med hela den här långa utläggningen är att ja - det är skitjobbigt, men ge inte upp! Det kan bli hur bra som helst. Önskar dig verkligen all lycka till LAB är definitivt A och O i sammanhanget - men glöm inte att du bara är människa. Ibland (periodvis ganska ofta) flyger lågaffektiviteten ut genom fönstret, och man står där och skriker som en jävla häxa. Det är definitivt inte bra - men fullt mänskligt. Viktigt att komma ihåg, för du behöver inte skuldkänslor för att du inte alltid kan behålla lugnet ovanpå allt annat...Eller hur??!! Helt sjukt! Och det kan gälla pojkar så väl som flickor, kan jag tillägga - även om jag också hört att det är vanligast bland flickor.

Jag har en tjej på 7 år som alltid haft häftigt humör. Utbrott där hon kastat saker, spottat på golvet, dunkar huvudet i väggen. Hon är inte heller kontaktbar när det eskalerat. Skillnaden här är att min dotters utbrott har minskat under åren, både i att hon nu kan kontrollera sig lite bättre och att de inte kommer lika ofta. Du skriver att din dotters utbrott istället har förvärrats och nu fungerar inte dina tidigare strategier heller. Jag tycker du verkar klok och angelägen om att din dotter ska det bra! Jag funderar lite på om det inte är dags för er att söka utomstående hjälp? Skolans kurator, socialtjänst eller BUP. Precis som du säger så kan tjejer vända saker inåt på ett annat sätt, det är ju därför inte säkert hon inte har en diagnos bara för att skolan funkar! Sen är min erfarenhet från två barn att 6 är är en väldigt jobbig tid och att börja skolan också. Men det här verkar vara ?lite mer? än bara vanliga utbrott. Hela familjen ska inte behöva gå sönder. En annan lösning kan vara att dela på er lite mer så att storasyster får vara ifred med en förälder och då får den föräldern också vila lite från utbrotten. Men ni behöver helt klart hitta en ny strategi som funkar.

Bitte schön, delar med mig för att typ berätta och betona hur viktigt det kan vara att stå på sig och kämpa på med att bestämt förklara att det finns problem och att saker ej fungerar, även om allt kanske ser ut att fungera hyfsat bra, så att du kan samla kraft till att förhoppningsvis orka kämpa för din dotters skull ifall det behövs, vill ju inte att andra ska uppleva samma som jag liksom...Och ja det var sorgligt, hade ändå diagnos på papper men fick ändå inte alls tillräckligt med förståelse eller tillräckligt mycket adekvat hjälp och stöd som jag i efterhand insett att jag förmodligen skulle ha behövt i till exempel skola och sånt, antagligen för att ingen märkte några problem och/eller inte brydde sig osv :( 

Men får försöka göra det bästa av livet som det är idag och försöka att inte gräma mig alltför mycket över det som varit, även om det kan kännas jävligt tungt emellanåt... Och tack förresten, detsamma önskar dig och din dotter också allt gott! Kram