Sambolagen, bostadsrätt

Jag tycker också att sambolagen är rättsosäker. Ett äktenskap vet alla vad det är, men två personer som bor ihop kan vara lite vad-som-helst idag. Det är för "löst", tycker jag, för att det ska kunna få sådana förmögenhetsrättsliga konsekvenser, som det kan få idag om det handlar om en bostadsrätt värd flera miljoner (inte ovanligt i de största städerna).

När man gifter sig, skriver man ju på ett kontrakt - och detta gör man medvetet, förhoppningsvis efter att ha tagit reda på vilka följder det kan få. Men att bo tillsammans, är ju något som man bara kan glida in i utan att ta något medvetet beslut. Tänk ett fall där en tjej börjar sova över hos en kille, sedan flyttar hon dit fler och fler av sina saker och börjar vara där jämt, och en dag berättar hon för honom (vare sig det är sant eller inte) att hon inte har fått sitt andrahandskontrakt förlängt. Vad ska han göra? Det naturliga är att hon får bo hos honom såklart. Men ska han för den skull behöva lämna över två miljoner kronor till henne, den dagen hon bestämmer att förhållandet ska vara slut? 

I alla fall borde det finnas något maxtak, på vilket belopp en sambo kan få ut. Kanske 250 000 kronor? Eller någon form av "andel", t.ex. att det belopp den ena måste lämna över till den andra, inte får vara högre än 25 procent av personens samlade förmögenhet (tillgångar minus skulder).  

Fast frågan här i slutet av tråden, handlar om sådana fall, då den ena säger att de varit ett par, och den andra säger att de bara varit kompisar. Jag vet inte heller hur vanligt detta är, men rent teoretiskt kan det i dag vara väldigt svårt för en domstol att utröna det, om ord står mot ord. Hur bevisar man att paret haft ett sexuellt samliv? Och även om de haft sex någon gång, så skulle de ju faktiskt kunna vara KK:s som bor ihop. Eller vanliga kompisar, som någon gång råkat hamna i säng på fyllan. Var går gränsen liksom, för att den ena ska kunna tvinga den andra att sälja sin lägenhet, och lämna över ett antal miljoner? Jag tycker också att det är rättsosäkert. Ett äktenskap, däremot, vet ju alla vad det är...

Idag kan dessutom t.o.m. en vän av SAMMA KÖN som fått sova på soffan en tid, komma och påstå att de haft ett förhållande, och alltså varit sambos. Hur motbevisar man det? Både sexuella läggningar, sexuella beteenden och könsidentiteter är ju mer flytande idag. Som sagt - ett äktenskap vet alla vad det är...

Fast väldigt många sambopar har delad ekonomi och inga gemensamma bankkonton. För de flesta blir det aktuellt att slå ihop ekonomin, först efter vigseln (och alla gör det inte ens då). 

Alla har inte heller en sådan relation till släkt och vänner, att dessa kan veta om paret delat säng. Och som sagt - det finns så många "mellanformer" av relationer idag. Det är mer flytande än för 50 år sedan. Man kan ha ett öppet förhållande, man kan vara kn*llkompisar (och den ena kanske får flytta in hos den andra för att h*n inte har någonstans att bo, fast det bara är tänkt att vara temporärt)... Mindre vanligt idag än för 30 år sedan, men fortfarande förekommande, är att en homosexuell man och en homosexuell kvinna låtsas vara ett par för "fasadens" skull - men enbart har sex med det egna könet. 

Man kan faktiskt även ha ett nära och kärleksfullt förhållande utan att ha sex en enda gång (p.g.a. asexualitet, eller fysiska eller psykiska problem, eller helt enkelt en aversion mot det sexuella, eller att man inte fått någon man tänder på - men ändå vill ha närheten hos en sambo). Känns väldigt rättsosäkert, att släkt och vänner skulle få spekulera i detta, och att deras påståenden skulle få ligga till grund för, om den ena måste sälja sin bostad och lämna över ett par miljoner till den andra, eller inte... Dessutom kan en eller båda ha ljugit om sin relation för sina släktingar och vänner - av skäl som jag antyder ovan. 

Upplysningen är tyvärr dålig om detta, och jag tycker fortfarande att det strider mot det allmänna rättsmedvetandet, att en person som äger en bostad och har betalt för hela bostaden, ska behöva sälja bostaden och lämna över halva beloppet till någon annan. UTAN att papper skrivits på detta innan.

Det borde vara tvärtom, att default är att var och en äger sitt, och tar med sig det när man går isär. Och OM båda mot förmodan önskar, att den andra ska ha ut pengar ifrån något som han eller hon inte äger, och inte har betalat till - så ska det skrivas papper för det syftet. 

OBS detta menar jag ska gälla samboförhållanden. Äktenskap är något annat, det VET alla vad det är, och att det kommer att innebära bodelning om man skiljer sig - ingen vuxen människa kan ha undgått det. Dessutom skriver man på ett papper att man accepterar de villkoren, när man skriver under äktenskapskontraktet i kyrkan eller i stadshuset. Det är ett medvetet val.

Ett samboförhållande, kan vara något som man bara glider in i. Att man senare skaffar en större lägenhet för att bo i båda två, ändrar inte att själva förhållandet är något man bara glidit in i, utan att tänka så mycket på vad det innebär juridiskt. 

En annan sak som är märklig förresten.Vid dödsfall får en sambo inte ut hälften av lägenhetens värde, om det är den avlidne parten som äger bostaden och har betalat för den. Detta är mycket hårt reglerat - man kontrollerar var köpeskillingen kom ifrån från början, och det "samboänkan" inte har betalat in, kan hon heller inte få ut. Utan allting ärvs i första hand av mannens barn, i andra hand av hans föräldrar, och i tredje hand av hans syskon.

Varför ska det vara annorlunda, om parterna går isär i livet?

Men exakt. Många människor glider bara in i ett förhållande utan att tänka så mycket, och kan aldrig ens tänka sig att konsekvenserna ska kunna bli så allvarliga, att det är möjligt att bli av med flera miljoner kronor "bara så där". Utan att ha skrivit på ett kontrakt, att man accepterar de villkoren. Som man gör framme vid altaret, när man ingår äktenskap - då förstår ju alla allvaret i situationen, och vad det är för ansvar man tar på sig för den andre. (Nåja - nästan alla...)

För övrigt tycker jag inte att det här är en "könsfråga" heller. Det kan lika gärna vara en sol-och-vårare, som lurar åt sig halva värdet av en fin östermalmsvåning, genom att låtsas älska en ensam och kärlekstörstande rik arvtagerska...

Nej. Sambos har ingen arvsrätt efter varandra, och får inte ut någon "giftorätt" heller. En "samboänka" eller "samboänkeman" får bara plocka åt sig sina saker fort, och försvinna från bostaden (om det var den avlidne som äger den). Den avlidnes anhöriga kan i princip köra ut "samboänkan" eller "samboänkemannen" så fort som bouppteckningen är klar, och det framgår att det är de som har ärvt bostaden. (Såvida den avlidne inte har testamenterat bostaden till sin sambo såklart, men många tänker inte på att göra det - eller VILL det kanske inte heller; de kanske hellre ser att syskonbarnen t.ex. får en slant att börja vuxenlivet med.)

Här har du två kända fall: 

https://www.svd.se/schultz-marklig-diskussion-om-arvet-efter-stieg-larsson

Som sambo har man inte rätt till arv från sin partner. Om någon lever som sambo med en annan och vill bestämma hur egendom ska disponeras efter ens död så får man skriva ett testamente.

Eller gifta sig. Äktenskapet är juridikens fullservice-lösning för partners som vill reglera sina ekonomiska och rättsliga mellanhavanden. Gift dig, så får du massor med rättsliga effekter på köpet.

**Ur juridikens synvinkel **så är äktenskapets enda funktion just att reglera saker som juridiken kan reglera.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zLEx4v/tvist-om-miljonarvet-efter-goran-kropp

 

De var aldrig gifta och skrev inget testamente.

Nu är Renata Chlumska hemlös.

 

Hon riskerar också att mista allt hon byggde upp med sambon Göran Kropp.

Då får man ju prata om det, och skriva ett avtal. Det viktiga är att inte den ena parten plötsligt förlorar en stor summa, utan att ha skrivit under något papper på att han/hon går med på det. Tänk även på, att det kan vara hans eller hennes föräldrar som har köpt bostadsrätten (ganska vanligt i Stockholm där det är jättelånga köer till en hyresrätt). Eller ett stort arv som har gått in i den. Eller, om han eller hon är lite äldre, många års slitande och sparande INNAN paret träffades, för att få ihop till en ägd bostad. 

Dessutom har inte alla sambos barn. En del är äldre när de träffar någon, och har vuxna barn med någon annan. O.s.v..

Jag tycker att det är lite märkligt, att först vill man inte gifta sig, man tycker att det går bra att bo ihop och i vissa fall skaffa barn tillsammans ändå. Men samtidigt vill man ha samma rättigheter som gifta har. Det skriks när man inte får ärva sin sambo, och hans eller hennes barn från tidigare äktenskap, föräldrar eller syskon ärver i stället. Eller - om man har gemensamma barn - att enbart barnen ärver, och en överförmyndare får förvalta pengarna tills de blir myndiga. 

Beklagar sorgen! Det verkar som om man gör olika. I princip är det som du säger, men i praktiken har jag aldrig varit med om att en sambo har nekats, eller att man har begärt godkännande från en biologisk anhörig först (och då arbetade jag i vården i många år). Dock skulle de biologiska anhöriga nog kunna ställa till problem för en sambo, om de ville det - för de har lagen på sin sida. Men som sagt - det händer nog nästan aldrig. 

Det är lite synd att man inte kan registrera en "ICE" (In Case of Emergency contact) någonstans i Sverige. Borde finnas ett register, där vårdpersonalen kan slå upp vem den medvetslöse personen vill ha där, och vill ska få bestämma över vårdbeslut (i de fallen då en närstående tillfrågas). På samma sätt som donationsregistret, där man kan låta registrera i förväg om man vill donera sina organ eller inte.

Jag tänker, att det inte behöver vara en sambo heller för alla. Vissa har en närmare relation till en god vän, än till sina föräldrar eller syskon. Eller kanske lever man i ett dåligt äktenskap, och vill hellre att ens mamma ska vara där än ens make...

Du utgår - som alltid - från dig själv och din omgivning. Nu tycker jag mig minnas, att du var en bra bit över 30 år när du träffade din sambo? Då har man förhoppningsvis mer koll.

Men två ungdomar som träffas när dom är i 20-årsåldern? Börjar sova över hos varandra utan att tänka så mycket på framtiden. Sedan köper föräldrarna till den ena en bostadsrätt till sin son eller dotter, för ett antal miljoner. Pojk- eller flickvännen flyttar med, utan att tänka på vilka konsekvenser det kan bli, eller kolla upp lagar (vem gör det i den åldern?). Eftersom de flyttar in i lägenheten samtidigt, så räknas det som att den är anskaffad "för gemensamt bruk".

Efter ett par år tar förhållandet slut, och då måste killen eller tjejen sälja sin lägenhet (och ta vägen vart?), och lämna över ett par miljoner till den andra.

Är det rimligt? Det tycker inte jag. 

Är det någon som vet om man kan skydda sitt barns pengar genom testamente i ett sådant här fall, eller overrajdar sambolagen till och med ett testamente?

Jag menar, om man skulle skriva i testamentet att ens barns arv ska vara hans/hennes enskilda egendom, och att även det som träder i dess ställe, ska vara enskild egendom.

Om barnet sedan använder pengarna till att köpa en bostadsrätt, och flyttar in där tillsammans med en partner - får denna ändå ut halva värdet?

Tack! Då har lagstiftaren tänkt till LITE i alla fall...

Ja, men den dag det tar slut, så kanske din partner tänker annorlunda. Och kräver att du ska sälja bostadsrätten och lämna över halva vinsten. I så fall blir det så, med de lagar vi har, som fungerar som default - om inget annat avtalats.

Oavsett vad man kommer överens om när man är lyckliga, så är det inte säkert att den andra parten bryr sig om det längre när det kommer till kritan. Om det är du som gör slut, kan din sambo vilja hämnas och jävlas med dig. Sådant ser man ofta. Folk blir som galna, och till och med beskyller varandra för sexuella övergrepp på de gemensamma barnen och planterar bevis för det...

I familjer med "gamla" pengar vet man det här, och där är det självklart att koppla in familjernas respektive advokater, för att skriva papper om allting i förväg. På så sätt blir det aldrig personligt - det är en bara en nödvändig formalitet. Men "vanliga" människor, som kanske ärvt föräldrarnas livsbesparingar, eller vunnit en större summa på Bingolotto - har inte det tänket. Antingen känner man inte till det alls, eller så tycker man att det är pinsamt att lägga fram det där papperet, som man vill att partnern ska skriva under. Liksom att man inte litar på honom/henne... Och sedan blir det inte av. 

Fast äktenskapsbalken är väl något annat? Då VET ju båda parterna vad de ger sig in i, när de skriver på kontraktet inför prästen eller den borgerliga vigselförrättaren. Alla VET att man tar på sig ett stort ansvar för den andre. Och den högtidliga stämningen gör sitt till. 

Problemet med sambolagen (för mig i alla fall), är att så mycket ska delas, trots att parterna INTE har undertecknat något kontrakt. Trots att man kanske bara har glidit in i ett förhållande, utan att ha några tankar på att det ska vara något allvarligt. I bostadsbristens Stockholm bor man snart ihop ändå, av praktiska skäl eller ren nödvändighet. Och sedan kommer detta med bodelningen som en chock...