Far och dotter relation

Tack alla ni som svarat. Jag glömde att skriva att jag har kommit med många förslag om att jag och min sambo ska resa någonstans tillsammans men han vill inte åka utan sin dotter. Jag antar av Era svar att det är också helt normalt. Dottern bor hemma hos oss. Jobbar heltid har egen bil, betalar ingenting hemma. ( det är så synd om henne på grund av att hon blivit mobbad i skolan)

Jag sköter hela hemmet, tvättar och städar även till henne. Jag tror inte att hon vet hur dammsugaren fungerar än mindre att hon kan laga mat.

Men jag ska inte klaga mer. Jag måste försöka tänka positivt och inte störa mig.

Gissningsvis provocerar det faktum att ts och mannen aldrig kan åka utan vuxna dottern, men nu ska dottern åka själv med pappan och ser det som självklart att de två kan åka själva.

Eftersom han inte åker utan henne så anser hon säkert att hon ska med. Det är inte normalt att inte kunna åka utan en vuxen dotter.

Var tycker du att ansvaret hör hemma?

Ja, jag tycker också att ansvaret ligger hos pappan.

När det gäller just den här resan som dottern har köpt till pappan så är det inte så mycket att göra åt, men med tanke på reaktionen och den information som lagts till så verkar mannen inte ha varit särskilt bra på att skapa plats för sin partner. Hon har försökt att boka resor med bara sin partner men han har inte gått med på att åka utan dottern. Det här är inte bra för en parrelation. Om han vill att hon ska stå ut med dessa premisser så är det något han behöver göra klart att han förväntar sig. Att han tycker att det är lika självklart att neka henne en egen resa ensam med honom som han tycker att det är självklart att åka iväg ensam på en resa med bara dottern säger en del om vad han förväntar sig att hon ska stå ut med. 

Det är inte nyttigt för mannen och kvinnans parrelation att leva så här. Det är inte på något sätt givet att hon ska stå ut med det här och han borde inse det. Men tyvärr, det här är inte ovanligt. Många blir blinda inför vad de förväntar sig av sin partner när det gäller hur stor plats deras barn ska ta. Då menar jag inte att barnen inte ska få ta plats men man måste vara beredd att ge parrelationen utrymme även fast man har barn. Annars är det bättre att inte ingå en relation överhuvudtaget. 

Men varför får i så fall bara den dottern följa med, han har ju två...

Det behöver inte lysa igenom utan jag kan rakt på sak skriva att jag anser att hon är efterbliven som reser med sin pappa och ts varje gång de ska iväg. 

Vilken normal 23 åring gör det!

Så där bra har inte vi/jag haft det. Det har tagit väldigt lång tid för mig att inse att det inte alls handlar om att jag är svartsjuk på hans barn, vilket är en tankevurpa som är lätt hänt att fastna i, särskilt som hela samhället, inklusive man själv, verkar vara beredda på att kalla dig för den Elaka Styvmodern. Det är bara att ta en titt på reaktionerna i den här tråden så ser man hur lätt kreti och pleti hoppar in för att berätta hur fel hon är. 

Eftersom vi har gemensamma barn så har jag varit tvungen att gå till botten med problemen, och är inte det ironiskt, det är jag som har gått till botten med problemet, när det i själva verket är mannen som har ansvar för att se till att parrelationen också får plats. Vad det är som har hindrat honom vet jag inte, dåligt samvete, förväntan att jag som "sist in" (ur hans synvinkel) ska anpassa mig mest, jag vet inte. Men för mina barns skull har jag varit tvungen att se till att jag som deras mamma håller hela vägen, för jag har varit på väg in i väggen. Det var när jag insåg att mina barn blir lidande som jag satte stopp för det. 

Går man in i en relation så som ts verkar ha gjort, inga egna barn in i hushållet, en dotter som fortfarande bor hemma, ja, då är det kanske någon gång när dottern blir 23 och när dottern och mannen ska åka iväg på en resa som ts förmodligen gärna hade sett sig själv och mannen på för länge sen, det är väl då den berömda droppen infinner sig. 

Man kan inte prioritera sina barn olika gånger? Och partnern en gång också. Måste allt vara precis samtidigt hela tiden?

Man kan inte prioritera sina barn olika gånger? Och partnern en gång också. Måste allt vara precis samtidigt hela tiden?

Äldre än 7 år, TS och mannen har varit sambo i 7 år. Han lär ju inte fått barn med någon annan under den tiden.

Det går åt båda hållen o det är vuxna människor vi talar om här. Också intressant att mobbing ska diskuteras, blev själv mobbad som ung o det är väldigt tråkigt att 23 åringen har blivit det men det är ingen ursäkt till att bete sig incestuöst. Pappan är säkert extra överbeskyddande pågrund av det men vad är det dem håller på med själva? Mobbing är kanske fel ord men TS exkluderas ju hela tiden istället för inkluderas och det är utfrysning. Tycker att det var otroligt fult gjort av 23 åringen som är en vuxen kvinna att enbart bjuda pappan på den där resan, hade varit en fin gest och sätt att visa uppskattning på genom att ge resan till pappa o hans sambo. Lite som tack för att jag får bo gratis hos er o att pappas fru slavar o passar upp på mig hela tiden.

Jag tycker att TS ska lämna den här mannen. Låt han fortsätta leka husband and wife med sin dotter istället.

Jag antog att de kanske inte fått barnet innan de flyttade ihop, därmed är barnet troligtvis 0-8 år.

Om det inte är hans barn kan hon förstås vara äldre.

Ja, fokus blir fel, men jag tycker inte du kan klandra ts för att hennes fokus var fel. Det är känsligt när det handlar om partnerns barn, man vill gärna ha facit i hur man ska behandla barn, hur man själv har gjort, hur andra gör. Det är mänskligt. Det är betydligt svårare att säga att JAG behöver resa bort med dig ensam. Om mannen ändå hävdar att det är absolut omöjligt att lämna dottern ensam så är det inte konstigt om man sätter fokus på annat. Han har ju inte heller rätt fokus. 

Jag vet inte varför du vill fortsätta att debattera så här med mig? Jag säger att det inte är konstigt att fokus blir fel, och att man inte behöver klandra henne för det. Att det är mänskligt. Jag säger inte att hon ska fortsätta att hålla fokus på att dottern reser bort med sin pappa. Det blir konstigt när det låter som att du argumenterar emot mig när det är något som jag redan har sagt. 

Har varit mobbad!

Människan är 23 år gammal och har jobb, så det är hög tid att gå vidare i livet.

Någon gång måste hon ändå börja agera efter den ålder hon faktiskt är i, och mår hon dåligt så får hon göra som andra vuxna, söka hjälp.