Far och dotter relation

Har endast läst dina inlägg, antar att man har gått hårt åt dig. 

Du har helt naturliga känslor, det här sista du har lagt till visar ju lite mer på hur det fungerar hos er. 

Den här resan hon har gett till sin pappa och som alltså är en resa tillsammans med henne, jag förstår att du har reagerat men du vet ju redan att det inte är något att göra. Det bästa är att låta dom få ha sitt med det. 

Men hur tänker sig mannen att du och han ska vårda er relation ifall ni aldrig kan åka iväg på resor ensamma? Hur ser ert övriga liv ut med hans dotter hemma, har ni tid för er relation eller ska hon alltid sitta tillsammans med er? 

Det finns inget som säger att du ska tvätta, städa även för henne. När man börjar känna att det är något som är fel så går det alldeles utmärkt att säga stopp. Vill han inte att hans dotter ska behöva städa hemma så är det ju inte värre än att han städar och tvättar för henne. Det har han säkert inget emot. Har han det kan han ju förklara varför han inte vill städa och tvätta efter sin egen dotter. 

Jag skulle tro att du hade haft färre tankar kring den här resan som dottern gett honom ifall allt annat fungerade bättre. 

Var tycker du att ansvaret hör hemma?

Ja, jag tycker också att ansvaret ligger hos pappan.

När det gäller just den här resan som dottern har köpt till pappan så är det inte så mycket att göra åt, men med tanke på reaktionen och den information som lagts till så verkar mannen inte ha varit särskilt bra på att skapa plats för sin partner. Hon har försökt att boka resor med bara sin partner men han har inte gått med på att åka utan dottern. Det här är inte bra för en parrelation. Om han vill att hon ska stå ut med dessa premisser så är det något han behöver göra klart att han förväntar sig. Att han tycker att det är lika självklart att neka henne en egen resa ensam med honom som han tycker att det är självklart att åka iväg ensam på en resa med bara dottern säger en del om vad han förväntar sig att hon ska stå ut med. 

Det är inte nyttigt för mannen och kvinnans parrelation att leva så här. Det är inte på något sätt givet att hon ska stå ut med det här och han borde inse det. Men tyvärr, det här är inte ovanligt. Många blir blinda inför vad de förväntar sig av sin partner när det gäller hur stor plats deras barn ska ta. Då menar jag inte att barnen inte ska få ta plats men man måste vara beredd att ge parrelationen utrymme även fast man har barn. Annars är det bättre att inte ingå en relation överhuvudtaget. 

Så där bra har inte vi/jag haft det. Det har tagit väldigt lång tid för mig att inse att det inte alls handlar om att jag är svartsjuk på hans barn, vilket är en tankevurpa som är lätt hänt att fastna i, särskilt som hela samhället, inklusive man själv, verkar vara beredda på att kalla dig för den Elaka Styvmodern. Det är bara att ta en titt på reaktionerna i den här tråden så ser man hur lätt kreti och pleti hoppar in för att berätta hur fel hon är. 

Eftersom vi har gemensamma barn så har jag varit tvungen att gå till botten med problemen, och är inte det ironiskt, det är jag som har gått till botten med problemet, när det i själva verket är mannen som har ansvar för att se till att parrelationen också får plats. Vad det är som har hindrat honom vet jag inte, dåligt samvete, förväntan att jag som "sist in" (ur hans synvinkel) ska anpassa mig mest, jag vet inte. Men för mina barns skull har jag varit tvungen att se till att jag som deras mamma håller hela vägen, för jag har varit på väg in i väggen. Det var när jag insåg att mina barn blir lidande som jag satte stopp för det. 

Går man in i en relation så som ts verkar ha gjort, inga egna barn in i hushållet, en dotter som fortfarande bor hemma, ja, då är det kanske någon gång när dottern blir 23 och när dottern och mannen ska åka iväg på en resa som ts förmodligen gärna hade sett sig själv och mannen på för länge sen, det är väl då den berömda droppen infinner sig. 

Dottern har varit mobbad. Det kan väl lika gärna vara pappan som tar för givet att hon ska tas extra hand om. Den andra dottern kanske inte ens vill följa med fastän hon får frågan. Jag uppfattade det som att det är pappan som inte vill resa utan 23-åringen, och pappan som inte tycker att hon behöver hjälpa till hemma.

Men nån sund relation är det inte ändå. Har han valt att flytta ihop med en partner kan han inte förvänta sig att hon nöjer sig med att vara åskådare till när han och dottern fortsätter som de alltid har gjort. Osunt minst sagt att förneka sin partner en resa på tu man hand som par.

Du har en bra poäng där. Jag skulle inte kalla det incestuöst, incest handlar om sex och den här relationen mellan pappa och dotter tycker jag inte att vi ska utgå ifrån att den handlar om sex. Men du har en bra poäng i att pappas fru blir exkluderad. Det går bra att hon tvättar, städar, lagar mat, plus att det går bra att exkludera hennes behov. 

En 23-åring är visserligen vuxen men hon har kanske också tillåtits att vara naiv. Pappan visar för sin dotter att det går bra att behandla hans sambo på det här sättet. Jag tycker att dottern kan få resa med sin pappa själv men från och med nu kan pappan inte hävda han och hans sambo inte kan resa iväg själva utan dottern. 

Ts kan lämna honom, eller om hon fortfarande vill fortsätta leva ihop med honom så kan hon sluta att städa, tvätta och laga mat i samma omfattning. Det går bra att fördela arbetet på pappan utifrån att det bor 3 personer i hushållet och han representerar 2/3. 

Ja, fokus blir fel, men jag tycker inte du kan klandra ts för att hennes fokus var fel. Det är känsligt när det handlar om partnerns barn, man vill gärna ha facit i hur man ska behandla barn, hur man själv har gjort, hur andra gör. Det är mänskligt. Det är betydligt svårare att säga att JAG behöver resa bort med dig ensam. Om mannen ändå hävdar att det är absolut omöjligt att lämna dottern ensam så är det inte konstigt om man sätter fokus på annat. Han har ju inte heller rätt fokus. 

Jag vet inte varför du vill fortsätta att debattera så här med mig? Jag säger att det inte är konstigt att fokus blir fel, och att man inte behöver klandra henne för det. Att det är mänskligt. Jag säger inte att hon ska fortsätta att hålla fokus på att dottern reser bort med sin pappa. Det blir konstigt när det låter som att du argumenterar emot mig när det är något som jag redan har sagt. 

Ja, det är väl i alla fall lätt att tänka sig att det är så hon känner sig i detta läget. För de andras del kan det mycket väl vara så att de inte tänker på att hon blir tagen för given. Det är viktigt att markera sina egna gränser. Vara tydlig. Har man tagit en större arbetsbörda i hemmet som man inte längre känner sig bekväm med (det kanske kändes okej för 7 år sen när det handlade om en 16-åring) så är det helt okej att backa och hänvisa till att mannen representerar 2/3 av de vuxna i hemmet. Om han anser att dottern inte behöver hjälpa till hemma så står det honom fritt att göra hennes del, om det är så han vill ha det. 

Okej, då vet jag. Då släpper jag det. 

Problemet som ofta uppstår när man lever med någon annans barn är att det är svårare att be andras barn att hjälpa till i hushållet, särskilt om du inte har fått mannens mandat  att göra det. Tycker inte pappan att dottern ska behöva hjälpa till så blir det svårt för hans partner att driva igenom något annat. 

Det här är definitivt något de hade kunnat tagit tag i mycket tidigare, att hon som vuxen inte gör någonting hemma, betyder antagligen att hon inte ens vet hur man gör. För pappans sambo blir det en än större tröskel att ta sig över om hon dessutom måste lära hans dotter hur man gör. 

Jag säger inte att jag tycker att du har fel men jag vet hur mycket svårare det är när det handlar om din partners barn än när det handlar om dina egna barn. 

Dottern har ett heltidsjobb så där har hon inte varit helt bortkommen. Men oavsett om hon hjälper till hemma eller inte så kan pappas partner avsäga sig att göra de extra sysslor som kommer sig av att han har en vuxen dotter som fortfarande bor hemma.