partner med klistriga bonusbarn

Jag tog upp situationen igen. Hans autopilot är försvar och ilska, men det lade sig. Tog några dagars timeoff (alltså, jag drog helt enkelt därifrån) och under den tiden tror jag att han tänkte om. Det märktes inte bara i sms:en under det att vi inte sågs, utan det märks att det är förändring på gång. 11-åringen har sovit i sin egna säng. Han har bett om ursäkt och säger att han inte vill förlora mig. Jag har tålamod för att det kan ta lite tid att få 7-åringen att ändra beteende men nu är det i alla fall en godtagen plan. Innan kändes det nämligen rätt kört.

Det andra som varit problematiskt (men som jag inte ens nämnde i TS) är att hans ex är -förvisso trevlig och allt- rätt bra på att höra av sig med "Jag tänkte gå ut på fredag, tar du barnen då?" under sina barnveckor. Det har varit en skitkass vana att han då sagt ja utan att stämma av med mig. Ofta har planer ändrats vilket han undlåtit att säga förrän i sista minuten (typ samma dag.) Det ihop med hur jobbigt det kan vara med barnen fick mig att överväga att göra slut.

Men angående att ändra planer för att mamman har ölsug plötsligt, har han sagt nej nu flera gånger senaste veckorna. Det är lite märkligt att mamman inte verkar palla en enda vecka utan "avlastning" (det kom tre förfrågningar från henne under hennes barnvecka om att han skulle ta barnen förra veckan). Hon verkar ta för givet att deras vv ändras utan omsvep efter hennes behov att gå ut och festa när hon enligt schemat skulle ha barnen. Och han har hängt med i detta sen innan jag kom in i bilden. Och ytterligare två år.

Det är som sagt först nu, efter två års kaos, som det ser ut som att vi åtminstone får strikta rutiner på när barnen kommer och inte en massa hattande.

Ja men visst är det så. Och vi skulle självklart inte flytta in hos dem. De bor dessutom trängre än vad vi gör.

Jag har föreslagit terapi i alla dess former! :) Men tror nästan det är föräldrarna som behöver det mest. Föräldraterapi för frånskilda, om det finns?

Försöker verkligen att "inte göra det till en grej", osv. Men har märkt att äldsta tjejen varit väldigt fysiskt markerande på sistone. Ex. Vi äter söndagsmiddag allihop och pratar glatt om det ena och det andra. "ja, snart börjar det och det TV-programmet!"

Plötsligt går hon från sin sittplats och ställer sig tätt intill sin pappa och TEATERVISKAR med kupad hand över hans öra: "kan vi sitta bredvid varandra i soffan ensamma sen?"

Minns inte vad han sa ens. Det var väldigt kort. Hon satte sig sen.

Men sen var jag inte välkommen i soffan. Hon satt tätt intill med benen i hans knä och när jag kom in i rummet kastade hon sig om honom medan hon tittade på mig.

Jag gick in och ut med disk och reagerade inte.

Det hände igen. Hämtar nåt glas och går förbi, hon pressar sig och håller fast honom.

När jag burit ut vårt middagsstök och städat nån halvtimme medan de "gosat lite" (tänker jag - nu måste hon väl fått sin kvot?) ska jag joina TV-kvällen som vi ju pratat om. Ska sätta mig bredvid, då RUSAR hon upp och stampar uväg över golvet, upprörd.

Vad hände? undrar jag. Pappan skakar väl bara lite på huvudet. Han reser sig inte. Hon får väl tjura på sitt rum tycker han.

Vi kollar TV nån stund. Sen börjar hans telefon på bordet framför vibrera. Och igen. Och det är alltså dottern som inifrån rummet kräver att han ska komma och krama henne i hennes säng istället för att "du bara iggar mig."

Och det finns liknande saker som händer ofta. Jag vet inte varför man blir sån (att vilja äga en förälder som trots allt ändå hela tiden är närvarande, kramig, som ser barnet osv) och som jag redan sagt var jag raka motsatsen som flicka (slank obekvämt iväg om nån vuxen försökte fånga in mig för en kram, möjligen kramade jag morfar när man skulle därifrån, annars hade jag inget behov av att få massage av tex pappa varje dag) - failar att fatta det hela.

Vad kul att se fler svar! Ska läsa mer noggrant ikväll.

Jag tänkte mest inflika att det egentligen inte tar energi direkt. Inte som jag känner. Ägnar så lite energi åt det som möjligt och har umgåtts mindre med hans döttrar närvarande senaste månaden. Jag mår inte heller dåligt över det. Men strategin har då varit att umgås mindre med barnen där och ses när de är hos sin mamma. Med några undantag. Vi har ju en fantastisk relation i alla andra delar.

Hör gärna fler tankar. Finns det någon ålder beteendet kan bli mindre uttalat, tex? ("Vid 23 års ålder slutar döttrar vilja sova med pappa") hehe. Ja nä, jag vet att det är märkligt. Men tänker, rimligen borde det lugna ner sig?

Ps. Ser att jag i TS använt ordet "ångest". Det var kanske lite överdrivet, mer som förstärkning åt nån slags...frustration. Men var klart ännu mer frustrerad i somras. Tricket att dra sig undan lite har därmed funkat, sen om det är långsiktigt hållbart vet jag inte.

Nej, det stämmer. Hans ex berättade om exempel på beteendet. Jag vet ändå inte jättemycket om deras dynamik. Så med det sagt: Det kan ju ha varit typ

Kvinnan lessnar på att mannen inte tar ansvar och bråkar-(eller vad konflikten nu var, gissar bara!) -> mannen drar sig undan --> kvinnan tycker sig inte få till samtal och blir arg -> mannen söker tröst hos barnen -> kvinnan känner sig än mer osedd och nu dessutom utkonkurrerad --> dålig spiral, mannen och barnen bildar nån slags pakt---> mamman känner sig betydelselös och flyttar.

Vi flyttade ihop...

Och du måste läsa tråden och skriva sura kommentarer för att?

Det går upp och ner, tackar som frågar. Beteenden hos barnen jobbas det på. Var hos familjeterapeut och när vissa saker togs upp där tror jag att min man började se det lite mer från mitt håll. Det kom också en reaktion utifrån på vissa sakförhållanden som att en elvaåring inte vågar sova själv, som var nyttig att höra. 
Hela grejen med att inte låta dem utvecklas är ju lite störd. Tog upp det i terapin, att ena tjejen ville bli buren  ändå upp i mellanstadiet, hon gick med napp i första klass, blev torkad i rumpan efter toabesök som nioåring. Inga diagnoser, allt var bara mysigt och ett val för att vara en bra och nära förälder. Jag framhöll att jag vill uppfostra till självständighet, han vill det inte. Att det var så mycket. Detta har han fått ta itu med men det går ju långsamt att vända. De är ju också extremt bortskämda och klarar ingenting, har aldrig utmanats. 

Har väl haft olika strategier för att förhålla mig till det hela. Mestadels står jag över att lägga mig i, men det har också varit svårt i perioder när hans barn helt spårat ut. För samtidigt lämnas de lite vind för våg hos mamman. 
En vän som är kurator rådde mig att göra en orosanmälan men det skulle ju innebära att klippa alla möjligheter till god kontakt med barnen. De skulle hata mig. 

Senaste veckorna tycker jag vi har haft det bra på riktigt. Inga konflikter och ganska okej stämning ändå. 

Mm, självklart egentligen. När det gäller egna barn. Eller i teorin.
Men min erfarenhet visar att du som just bonusmamma INTE kan framföra något ditåt till just din partner och hans barn utan att bli anklagad för att vara hårda dumma styvmodern. Så det är just det här med att säga till som jag har lagt ner...till 95%.

Vad exakt menar du? Det är jag som är TS och du påstår att jag ljuger och hittar på? Vad är det med dig? 
Socanmälan skulle väl gälla båda hushållen, men främst det andra, alltså mammans boende. Vet att det var uppe en utredning för några år sedan pga mamman, men den lades ner. Det var inte jag som anmälde. Fokus i tråden är dock inte hur mamman är, men det är klart att man påverkas ju av det. 
Vind för våg= hon låter sin 13-åriga dotter bo själv i flera dygn medan hon är ute och festar/dejtar/på semester nånannanstans. Kanske ni anser att det är okej, jag tycker det är fel, och funderade på att anmäla, men det kommer bara slå tillbaka på mig. 

Jag får be dig hoppa av tråden med taskiga insinuationer om livlig fantasi hit och dit. Allvarligt talat? Jag är jävligt trött på en situation, beskriver vad som hänt, försöker inte heller hänga ut mina närstående med detaljer som kan röja identiteter, kommer inte logga in med bank-id och posta bilder på att jag existerar och att de existerar. Jag VET att situationen är ovanlig, men har noll intresse av att överdriva för att samla poänger. Jag har snarare underdrivit, om något. 

Flickornas mamma är ett eget kapitel men har ingen lust alls diskutera henne. 

Skolan uppmärksammar inget konstigt. Det rör sig inte om lågbegåvade barn, eller barn med särskilda behov. Deras beteenden är kopplade till uppfostran, vanor och dynamiken med föräldrar som har en viss förldrastil, inte med medfödda svårigheter. Självklart skulle skolhälsoteamet varit på om ett barn bokstavligen inte kunde gå från ett klassrum till ett annat. Men samma barn som kutar friskt i skolan vill bli buret av pappa hela tiden, och pappa har tyckt att det var snällt att bära. Förstår du skillnaden? Förstår du analogin? Det rör även andra detaljer, men jag måste inte specifiera precis alla situationer? 

Jag gjorde ÄNDÅ det - de flyttade till oss, snarare. Efter många år av övervägningar, familjeterapi och annat. Plussidan är att vårt par är starkare nu och vi har såklart chans att spara mycket pengar på att inte ha två olika hus. Nu med skenande elpriser mm hade det känts vansinnigt att båda satt med höga boendekostnader var för sig. Jag har kunnat tacka nej till jobbuppdrag (alltså utöver mina 100%) för första gången på många år. Jag mår bättre av att inte jobba så stenhårt. Så jag tycker du drar väl stora växlar på vad som påverkar en mest i livet. Men det stör mig att allt ska vara så otroligt svartvitt på FL. Eller är FL en sida där man inte får klaga, ställa frågor, ta upp funderingar?  Hur tänkte du? 

Jag är lycklig om du menar med livet i stort. ☺️

Skilj på det och på att ha startat en tråd för att älta av sig lite med ett problem på ett forum man - fel av mig - trodde var till för mer nyanser än svart/olycklig/skij dig eller vitt/lycklig/gift dig. Tyvärr är du anonym också. Har du barn själv? Har du aldrig stött på problem? Går livet som på räls för dig varje dag? Så skönt! Men då har du troligtvis inte mycket att utbyta med mig. 

Då har du missförstått tråden och läst fel. Är det okej att jag förtydligar vad du missuppfattat eller är du mer intresserad av din egen fantasi? 

Vi kan ta dina exempel ovan. "inte okej att en 13-åring lämnas ensam flera dagar, ändå görs ingenting åt det..." : inte sant! Om du visste hur mycket jag agerat för att få ordning på just det. Pappan tvingas ju också åka som en tätting till sitt ex när exet (under mammaveckan) inte är hemma. Det har varit väldigt jobbigt, men ytterst är det föräldrarna som har malten där. Kännermig maktlös som bonusmamma därför att det är så. Bonusföräldrar har inte samma makt att styra upp när något är tokigt. 

"samma med att en nioåring inte får torka sig efter toa": jag stör mig på att du skriver "får". Klart att hon får! Men - och det är del av beteendet jag försökt beskriva - jag upplever att pappan (inte mamman heller) inte alls hängt med i åldersutvecklingen och yngsta tjejen särskilt, ber ofta om hjälp såsom ett mycket yngre barn gör. Napp hade hon flera år efter andra slutat och det var krångligt och svårt att sluta. Att inte skrika paaaapppaaaa från toan var också svårt och krångligt och drog ut orimligt länge. Det har hänt en gång men det var utomhus, när hon fyllt 9, att hon inte kunde kissa själv. Jag medger att jag tog upp en engångshändelse för att korta orden det tar att skriva med exakthet, men du hänger upp dig på det så, okej. 

I allt detta är det precis utredning(ar) som jag önskat, och det har gjorts lite olika; de som gjorts konstaterar inga konstigheter. Inga särskilda behov eller diagnoser. Det går bra i skolan. 
Jag har själv pratat med olika personer men det kokar ner till att föräldrarna måste ta stegen, om de skulle behövas. Mot bakgrund av att proffesionella psykologer och skolpersonal år efter år tycker att allt är okej kring barnen och med barnen återstår bara en sak:  Ja, JAG stör mig på vissa beteenden och då vände jag mig till Familjeliv för att prata lite om det. Förlåt mig Elva, det var dumt. Jag ska sluta skriva. 

Vi har separerat. Jag har genom facket fått traumaterapi i vår och även pratat med psykoterapeut på något "Kvinnohus."

"Emotionell incest" kom upp tidigt i dessa diskussioner när jag beskrev än mer utförligt än vad jag gjort här, hur dynamiken var. Dynamiken kändes sjukare och sjukare, vilket visar på att min magkänsla ändå stämde. Men i många år var det ungefär jämt mellan de som såg enorma röda flaggor och de som tyckte jag överdrev och att det bara var fint att pappa och barn hade "en nära relation." Tråden här är ju ett gott exempel som speglar tvivlet man kan ha. 

I alla fall. När han drog glömde han sin i-pad och jag kunde då läsa själv, eftersom den hade inkommande sms. Lämnade tillbaka den efter två veckor. Hos en kompis. Han fick hämta den där. Jag tålde inte se honom. Med hjälp av den läste jag vad som skrivits under det att vi varit ihop. Tänk att det här skrevs när vi varit ihop i fem år och vi vid tillfället bor tillsammans! Vi delar säng! Dottern vet ju det. Ändå kommer frågan "har du nån tjej där eller?" Så var det dag ut och dag in och nej, det gick INTE. Jag är fortfarande lite i chock. 

Dotter, 14 ligger hemma i sängen i rummet hos mamman. Det är torsdag, kl är ett på natten. De har setts samma dag, och det brukar aldrig gå längre än 2 dagar mellan att de ses. Men så fort hon har en natt borta: Måste texta pappa igen. Skickar plutmunsselfie med typ undergiven blick och nedhasat linne. 

(00:26) Är jag söt?  

Åh min älskling, du är världens sötaste 

Tack. Men du hjärtade inte bilden. 

NU har jag gjort det. 

vgd mannen? 

Chillar, du? 

När ses vi igen bara du o jag?

--

Hon fortsätter, (00:36) Det var längesen vi gick på restaurang .Jag vill att du tar mig till en restaurang, vi gör aldrig nåt ihop längre.  Men svara då????

(00:45) Hallå? Kan du svara? Varför iggar du mig?

(00:45) Jag iggar inte dig min älskling. KLart vi ska göra nåt bara du och jag. 

Men när? Imorrn eller? 

Ja imorrn blir väl bra. Vart vill du gå? 

Kanske sushii och så vill jag att vi åker och shoppar sen.

Men är du ensam nu eller har du nån tjej där eller? 

Ingen tjej.  

Bra.

Alltså du anar inte. Du är den jag alltid kommer älska mest. Vi ses imorrn min älskling. 

Puss sötis! 

Puss älskling sov gott nu så ses vi imorrn. 

Det här höll oss vakna om nätterna och jag fick spel efter en intensiv period av chattande. Men jag visste ju inte exakt vad som skrevs förrän i efterhand.