partner med klistriga bonusbarn

Nu har jag surfat runt och visserligen hittat liknande problemställningar med efterföljande svar. Det verkar inte som att min/vår situation är helt ovanlig. Men startar ändå en ny tråd. 

Funderat över ingången. Problemen är flera. Mina tankar snurrar runt. Behöver vädra allt möjligt. Ska försöka att uttrycka mig konscist. 

Bakgrunden är att vi står inför att flytta ihop. Jag har ett barn (14) sedan tidigare som har bott med mig på heltid sedan han var 2 år. Min partner har två döttrar på 7 och snart 12. Han har dem varannan vecka sedan ca 3 år. Vi blev ihop för 2 år sedan och är seriösa med att det är vi, planerat giftermål etc. 

Min pojke är helt okej med situationen. Han är rätt smidig. Självständig. Men inte bara nu, utan det har han varit länge. Eftersom jag varit ensam med honom och själv månar om egentid och min egen integritet och ork som ensamstående förälder har jag varit mån om att låta honom sova i egen säng tidigt, njutit av att kunna vara uppe själv när han somnat. Jag har säkert varit kass, haft en rätt låg standard, kan jag tänka ibland. Jag har varit där för honom, ensam försörjare osv, men varit jäkligt nöjd när han hittat på saker för sig själv på sitt rum, så att jag hittat stunder för egen återhämtning. När han var i sjuårsåldern var han ofta med kompisar, antingen precis utanför där vi bor eller på sitt rum med dem. Om jag hade tvätt när han var 3-4 år hängde han med till tvättstugan, det fanns inga alternativ. Besök på tråkig myndighet: han hängde med, inget tal om annat. Ända tills han var stor nog att vara helt ensam längre stunder. Hans personlighet har formats av detta, såklart. 

Min partner däremot, är helt annorlunda. Och det är kanske först nu jag pejlat in hur extremt problematiskt jag tycker att det är. I somras har nämligen min sons pappa kommit och hälsat på hos oss, vilket gjort att jag tillfälligt tillbringat några veckor heltid hos min partner och hans barn som då alltså är där varannan vecka. 

Dagen barnen kom fick jag flytta ut ur partners dubbelsäng. Där skulle döttrarna sova, de vill inget annat. Han lägger sig med den yngsta och nattningen tar flera timmar. Ofta somnar han utmattad i samband med nattningen. De lyssnar på sagor och jag gick in och kollade vid 01:30, barnet satt i sängen, min partner hade slocknat. Elvaåringen har under sommaren fått vara uppe så länge hon vill. 

När jag undrat över planen om att de ska sova i egna sängar fick jag ett försvarstal om attachment parenting och att det var så mysigt att sova ihop. Det här var helt nyligen. Jag hade nog missuppfattat men nu inser jag att han är rätt nöjd med det hela. 

Snart 12-åringen har ett eget litet rum med en fin säng, men hon "känner sig ensam i den" och sover allra helst bredvid pappa, i andra hand på soffan. Jag har inte vetat hur jag ska sova och flyttat mellan soffan och flickans säng, beroende på hur och var hon somnat. 7åriga tjejen saknar egen säng. Jag har regaerat på att hon inte ens har ett alternativ utan är hänvisad till dubbelsängen. Klart att hon inte kommer att flytta till egen säng - hon har ju ingen! Jag vet att försvarare av liknande arrangemang ofta ställer frågan "vet du ens hur traumatiskt det är med en separation, och sen kommer nya vuxna och lägger sig i!?"

Men separationen gick smidigt. Föräldrarna är vänner, bor rätt nära. Jag skulle inte kalla det för ett trauma. Ingen vårdnadstvist alls. Enligt mamman, som jag pratat med, tog det slut på grund av att pappan sedan barnen kom, helt slutade prata med henne och bara fokuserade på döttrarna. Det jag upplever är alltså exakt samma sak som utgjorde anledningen till att föräldrarna separaredae. Det är nämligen mycket svårt att ha en vuxen relation med en man som väljer att vara med barnen 24/7 och som hellre sover med dem än sin partner. Att det funkat i över två år beror ju på att han varannan vecka varit utan dem. Men jag tycker att det är lite sorgligt...

Utöver det tycker jag att han är rätt gränslös med dem. Ja, jag har googlat "miniwife" och ja, det finns lite sådanna element. 

Döttrarna tävlar varje minut sinsemellen om hans gunst och jag ser aldrig att han väljer att vika undan och måna om sig själv. Istället är det ett delande av tiden som går ut på att om ena dottern får sitta i knät en stund, gosar han med andra därefter. Om ena dottern masserar honom en stund framför TV:n får den andra mysstund efteråt. De frågar i kär: älskar du mig? Ja, jag älskar dig. Hela tiden ska det frågas. 

När jag så kommer in i hushållet blir det såklart pannkaka. Häromdagen vek jag undan, (det här är under vår "gemensamma semester") höll mig borta hela dagen till ca 22:15, då jag dök upp. Jag visste att han då varit sedan 07 på morgonen med båda, men främst 11-åringen. De hade ätit lyxbuffé ihop, badat, shoppat, gjort allt hon ville, och när jag smög hem hade jag hoppats kunna sitta och snacka med honom på balkongen med ett glas vin. Men han satt i soffan med 11-åringen som ville ha massage på massage, och när jag satte mig bredvid bröt hon nästan ihop. Hon sa: Men pappa, när ska du SE MIG? Han sa då i och för sig att de varit ihop hela dagen, men hon verkade helt förstörd. Jag gick in på hennes rum vid midnatt och sa godnatt, för det fanns inga tecken på att han skulle få henne i säng, utan hon gjorde klart att hon ville somna i soffan medan han satt där. De satt kvar och "gosade". Sen har det fortsatt. Varvat med att jag får sån ångest av hela situationen att jag faktiskt gått därifrån och sovit någon helt annanstans. 

Min partner, 11-åringen och jag kollade på TV. en missbildad man skymtade på TV. Han frågar till mig: Skulle du älska mig om jag hade en sån missbildning? Det vete fan, sa jag lite retsamt. 11-åringen poppar upp och lutar sig mot honom: Pappa, jag skulle i alla fall älska dig hur du än såg ut. Åh mitt älskade barn, svarar han. 

Jag. Pallar. Inte. Godnatt på er, sa jag. Så sitter de kvar tätt sammanslingrade och tittar på skräckfilmer ihop. 

Han får ju redan all intimetet man behöver genom barnen, tänker jag nu. Jag är ju liksom helt överflödig. Det känns så obekvämt och dessutom skulle han aldrig någonsin kännas vid hela resonemanget, utan mena att han kör nån attachment parenting-stil som gör barnen trygga. Jag å min sida tycker att min son är väsentligt mycket tryggare än de här två. Meddelandena som skickas mellan 11-åriga dottern och pappan är bara fyllda av hjärtan och älskling hit och dit. Hon ringer och gråter och säger att hon räknar dagarna tills de får ses, om hon är borta. När hon varit borta 6 dagar får hon första tjing på att sitta bredvid honom jämt och han förklarar allt med att "Nu var det ju ett tag sedan vi sågs, så nu vill hon väl ha mig för sig själv." Vi var på en släktmiddag nyligen och där fanns ett vuxenbord och ett barnbord. Alla andra barn gillade läget och höll sig till barnbordet, men hans döttrar kom krypandes och 11-åringen pratade med bebisröst och bad om att få sitta bredvid pappa istället för att sitta med sina jämngamla tjejkusiner. Hon satte sig då mellan oss och konversationen vi hade vuxna emellan bröst genast. Hon såg jättenöjd ut. Sen försökte jag ta mig en promenad med min partner, men hon ville vara med. Man får alltså inte ens fem minyter ensamma när de är med. De vill aldrig leka med jämngamla barn utan bara klänga på sin "söta fina pappa".

Jag får fundera på hur det går att lösa, men har väl insett att det inte är något jag kan göra mer än att dra mig undan.