Hjälp! Är jag galen?

Idag har jag sagt att jag vill separera. Detta kommer efter flera år av tvivel, funderingar och tvekan.

Jag skulle gärna vilja få er input på om nedan är normalt beteende i en relation? Känner mig så oerhört förvirrad och rädd.

Han har ett enormt kontrollbehov som bland annat visar sig genom att han är negativ till att jag träffar mina vänner. Jag får inte ha några killkompisar medan han har flera tjejkompisar. Han kan bli fullständigt rasande över vad jag upplever är bagateller (tex att barnen inte lyssnar) och blir då väldigt irrationell. Bland annat fick han ett raserianfall och stormade ut under förlossningen när jag skulle föda vårt yngsta barn för att jag ville att han skulle flytta fåtöljen han satt i som var i vägen då jag behövde ställa mig upp när jag fick värkar. Jag själv var uppkopplad på en massa maskiner och kunde därför inte röra mig särskilt mycket . Jag var 7 cm öppen och han sprang ut och försvann. Han kom visserligen tillbaka men för mig var det ett extremt konstigt beteende.

Jag upplever också att han hela tiden pikar och påpekar allt han tycker att jag gör fel, och det är MYCKET, säkert minst 20 ggr om dagen. Senaste dagarna bland annat han sagt att han tycker att han gör allting hemma, att jag ?kastar i mig maten?, att jag läser tidningen på morgonen och därför inte lyssnar osv osv osv. Upplever att hela vår förhållande går ut på att han är helt perfekt medan jag har massor av brister och fel som jag hela tiden behöver påminnas om. Jag är lat slarvig glömsk organiserad ineffektiv känslig mm. Han själv har inga fel, Det är jag honom beskriva någonting som han någonsin tycker att han gör fel blir han jätte sur och fräser att han visst kan bli lite arg ibland, men det är nog egentligen det enda.

Samtidigt är jag livrädd över att bli ensam. Vi har varit tillsammans i 20 år och självklart har det funnits bra delar också. Ni får jättegärna dm mig, behöver alla råd jag kan få.

Mvh C

Ja jag vet ju att ni har rätt. Tack för era svar.

Han säger bland annat:

- att jag går för fort.

- att jag lägger in besticken fel i diskmaskinen.

- att jag inte plockar undan efter mig på hans sätt.

Plus tiotusen andra grejjer.

Nu är han förstås helt knäck & gråter & hotar om vartannat, till och med att ta livet av sig. Han kan inte alls se att det har varit något fel i vår relation.

Till mitt ?försvar? vill jag säga att detta har skett så gradvis och så smygande att jag inte riktigt märkt det utan hela tiden flyttat fram gränserna för vad som känts ok. Och gud vad vi har trasslat, bråkat och diskuterat när jag stått upp för mig.

Nåväl, jag fattar ju också att det inte finns någon återvändo, att det måste få ett slut. Jag kan inte leva såhär längre.

ALltså DU behöver inte försvara dig. 

I en sådan relation gör man allt för att överleva. Det finns inga regler som säger när det är okej att göra slut. Vill man inte längre, då går man. Punkt. 

Har vart där själv i en sådan relation. Min sprang ut under en kemisk abort, när jag låg och kräktes på golvet och fick panik av att han skulle stå och klappa på mig. Då blev han kränkt. Fick heller inte ha killkompisar, men han fick såklart ha tjejkompisar. Mina känslor dog tillslut, och jag lider av Ptsd idag. Trots att han aldrig slog. Det var det psykiska som satte sig. 

Tycker du gör rätt som går. Ge honom inte en chans till. Du kommer bli så lycklig. 

Säg bara att hans beteende har sårat dig i 20 år och nu räcker det. Basta.

Planera vad du vill nu, hur du ska få det att hända. Tänk ut vad du vill ska hända nu, om tre månader, om ett år...

Ja jag vet ju att ni har rätt. Tack för era svar.

Han säger bland annat:

- att jag går för fort.

- att jag lägger in besticken fel i diskmaskinen.

- att jag inte plockar undan efter mig på hans sätt.

Plus tiotusen andra grejjer.

Nu är han förstås helt knäck & gråter & hotar om vartannat, till och med att ta livet av sig. Han kan inte alls se att det har varit något fel i vår relation.

Till mitt ?försvar? vill jag säga att detta har skett så gradvis och så smygande att jag inte riktigt märkt det utan hela tiden flyttat fram gränserna för vad som känts ok. Och gud vad vi har trasslat, bråkat och diskuterat när jag stått upp för mig.

Nåväl, jag fattar ju också att det inte finns någon återvändo, att det måste få ett slut. Jag kan inte leva såhär längre.