Hjälp! Är jag galen?
Ja jag vet ju att ni har rätt. Tack för era svar.
Han säger bland annat:
- att jag går för fort.
- att jag lägger in besticken fel i diskmaskinen.
- att jag inte plockar undan efter mig på hans sätt.
Plus tiotusen andra grejjer.
Nu är han förstås helt knäck & gråter & hotar om vartannat, till och med att ta livet av sig. Han kan inte alls se att det har varit något fel i vår relation.
Till mitt ?försvar? vill jag säga att detta har skett så gradvis och så smygande att jag inte riktigt märkt det utan hela tiden flyttat fram gränserna för vad som känts ok. Och gud vad vi har trasslat, bråkat och diskuterat när jag stått upp för mig.
Nåväl, jag fattar ju också att det inte finns någon återvändo, att det måste få ett slut. Jag kan inte leva såhär längre.
Oftast lägger man ju besticken en en slags korg. I regel med handtaget neråt. Förutom vassa knivar som inte ska sticka upp så att man kan skada sig. Vad är problemet där?
Att plocka undan efter sig - det beror ju alldeles på situationen. Jag säger ibland till om min man lämnar (stora eller många) saker på bordet när vi ska äta. Sedan kan man ju ha väldigt olika uppfattningar av ordning. Svårt att säga om det är han som är jätte-petig eller om det han förväntar sig är normalnivå.