Svårt med tillit till min bonusdotter

Det är jättesvårt att förklara situationen över text så förlåt om det blir rörigt..

Vi ska testa parrådgivning så vi båda föräldrarna är med och prata om vår situation. Familjerådgivningen sa att det är förståelse på rädsla pga alla händelser, man kan bli en beskyddande mamma just när det är första barnet.

Men han jag prata med sa också att det underlättar inte att hennes mamma har det så rörigt för henne heller. Samt han misstänker diagnos på adhd framförallt och autism eller liknande. Erbjöd att sambon kunde vara med men de ville han inte för de var någon jag redan pratade med samt ville inte gå till en egen.

Vi hade henne varannan vecka innan men blev varannan helg istället pga att min sambo kände att det blev så bökigt på morgnarna med lämning i annan ort och en liten ovanpå det samt att han är så trött när han kommer hem då hon kan vara krävande. Hans val och hans ord.

Imed vi har dottern inne hos oss så kan vi inte ha grabben där inne och pappan är helt emot att vi ska behöva sova åtskilda och ser det som ett problem.

Grabbens rum är så litet så hade blivit svårt att sätta in en säng där och trångt i spjälsängen.

Dottern ska utredas då det har varit stor problematik med förståelse och aggression bl.a så förhoppningsvis har vi något att gå på.

Jag håller alltid koll medan min sambo bara blundar... han såg inte ens när dottern slog med händerna i tröjan (ni vet när barn sträcker ut kläderna) på grabben på huvudet och tar ursäkter som att hon såg nog inte honom. De borde hon gjort vid första slaget o inte efter 4e.

Dom har lekt smått men så har hon fått panik när grabben dreglat och ballat ur.

Vi tog lägenheten för det var den vi kunde få tag på, har suttit i kö i 3 år hos alla och bostadsköerna är hemska. Har pratat mycket med hyresvärden och dom har aldrig sett nåt liknande.

Tycker du att jag har en otrevlig ton är du oerhört lättkränkt och behöver jobba med dig själv.

Det är sånt här tänk som gör att många barn råkar illa ut. Det tar inte bort vårt ansvar bara för att du inte råkar vara barnets biologiska förälder. Det är både fegt och oansvarigt att blunda bara för att man inte har huvudansvaret.

Du menar alltså att om ts inte skrivit tråden så hade problemet inte lyfts och flickan hade då i tysthet kunnat fortsätta må skit och troligen känna sig fruktansvärt i vägen och oönskad. Det är fint det! Du borde vara stolt över dig själv. Not. En del vuxna borde inte få komma nära barn alls. Inte konstigt att psykisk ohälsa kryper allt längre ner i åldrarna när dagens vuxna är så satans egoistiska.

Gör man inte det? Är du en sån där som hetsar människor att göra abort när de råkat bli gravida trots p-medel? Eller som tycker folk ska skämmas för att de inte lever i celibat när de nu bor så trångt?

Men är det inte så att vi alla som vuxna har ett ansvar när vi ser ett barn må dåligt och och bli illa behandlat? Vare sig det är vårt egna barn eller någon annans?

Här beskriver TS hur flickans biologiska föräldrar inte klarar att möta flickans behov. Att de brister svårt i sin föräldraroll. Hon beskriver hur flickans beteende oroar henne (och tydligen även andra runt omkring).
Om TS ser allt detta så tycker jag att hon som vuxen har ett ansvar att agera. 
Naturligtvis inte genom att stöta bort flickan (som jag får uppfattningen om att hon gör), utan genom att göra vad hon kan för att flickan ska få den hjälp hon behöver.

Det är inte hållbart att alltid tänka att "det är inte mitt ansvar".

Nej det ansvaret faller aldrig någonsin på ts, det faller på barnets mamma. Det är föräldrarnas sak att göra upp om umgänget och den andra förälderns sak att backa upp om den ena föräldern brister.
Hur tänker du när du vill göra en utomstående ansvarig för ett barn hen inte har med att göra?

Vi kan väl göra fler liknelser: om jag ser en flicka cykla omkull framför mig och jag går fram till henne och hjälper henne upp, skulle du gå fram till mig och skälla på mig för att jag och hennes föräldrar är oansvariga som låter henne cykla så att hon ramlar? 

Dock uppvuxen i bonusfamilj. Ska ju (enligt familjeliv) uppenbarligen vara tacksam över självklarheten att jag inte blev utslängd när jag fick halvsyskon.

Särkullen är inte partnerns familjemedlem, den är förälderns. Man blir inte en familj bara för att man flyttar ihop med en som har tidigare ungar.

Ni vill även ta åt er äran för att era föräldrar har gjort ett bra jobb. Ni har verkligen kämpat ni två, eller hur känner ni? 

Jag tror att du citerade fel person. Det var Pope Joan som inte skulle drömma om att bo på ett sådant sätt att hans barn inte skulle ha någon naturlig plats. Du kan fråga henne om hon har bott i en 2,5a med 2 barn.