Svårt med tillit till min bonusdotter

Det är jättesvårt att förklara situationen över text så förlåt om det blir rörigt..

Vi ska testa parrådgivning så vi båda föräldrarna är med och prata om vår situation. Familjerådgivningen sa att det är förståelse på rädsla pga alla händelser, man kan bli en beskyddande mamma just när det är första barnet.

Men han jag prata med sa också att det underlättar inte att hennes mamma har det så rörigt för henne heller. Samt han misstänker diagnos på adhd framförallt och autism eller liknande. Erbjöd att sambon kunde vara med men de ville han inte för de var någon jag redan pratade med samt ville inte gå till en egen.

Vi hade henne varannan vecka innan men blev varannan helg istället pga att min sambo kände att det blev så bökigt på morgnarna med lämning i annan ort och en liten ovanpå det samt att han är så trött när han kommer hem då hon kan vara krävande. Hans val och hans ord.

Imed vi har dottern inne hos oss så kan vi inte ha grabben där inne och pappan är helt emot att vi ska behöva sova åtskilda och ser det som ett problem.

Grabbens rum är så litet så hade blivit svårt att sätta in en säng där och trångt i spjälsängen.

Dottern ska utredas då det har varit stor problematik med förståelse och aggression bl.a så förhoppningsvis har vi något att gå på.

Jag håller alltid koll medan min sambo bara blundar... han såg inte ens när dottern slog med händerna i tröjan (ni vet när barn sträcker ut kläderna) på grabben på huvudet och tar ursäkter som att hon såg nog inte honom. De borde hon gjort vid första slaget o inte efter 4e.

Dom har lekt smått men så har hon fått panik när grabben dreglat och ballat ur.

Vi tog lägenheten för det var den vi kunde få tag på, har suttit i kö i 3 år hos alla och bostadsköerna är hemska. Har pratat mycket med hyresvärden och dom har aldrig sett nåt liknande.

Jag vill först och främst tacka er som förstår!

Hennes mamma är en sådan typ som inte borde vara mamma. Inget stabilt hem, ingen stabil ekonomi och skulder även privat.

Jag har varit som en mamma till henne, gett mycket kärlek och omtanke men varit konsekvent när det har behövts.

Jag och min sambo är rätt så eniga om regler hos oss och vad som gäller. Men han har blivit jätteslö med de sen vi fick sonen. Jag ser till att hon får frukost, jag lagar all mat i hushållet, har satt begränsning på skärmtid, regel på att efter frukost så är det tandborstning och påklädning. Ser till att hon har hygienartiklar, ser till att där är kläder (Nu under semestern var hon här 2 veckor på varannan vecka alltså, så lät han henne sitta vid plattan en hel dag och spela ps samt var inte ens påklädd vid 14 då vi skulle få gäster så jag fick säga till henne)

Jag har haft en oerhört stor roll för denna flickan.

Sambon kunde inte vara pappaledig pga utbildning.

Vi bor i en 2,5 lägenhet där halvan är tillräckligt stort för spjälsäng och liten yta till. Om ni tänker er att man får plats med en 90 säng och så att man kan sätta ner fötterna och storarummet är som tv och matsal samt köket för litet för att äta i. Vi bor väldigt trångbott.

Bostadsköerna är hemska och finns för få av 4or och uppåt. Hus kan vi inte hyra för dom tar höga kallhyror.

Liksom jag fasar bara när min son börjat klättra ur sin säng, hur gör man då liksom? Han kan inte komma in till oss pga alla smågrejer som dottern har. Lägenheten är så dumt planerat så är svårt att sätta upp grindar om man skulle avgränsat han.

Vi kan inte va särbos för det blir alldeles för dyrt i längden.

Till och med sambons syster har reagerat och sett hur hon har betett sig och förstår min rädsla och magkänsla.

Du fortsätter med din otrevliga ton. Ta och läs andra inlägg med konkreta råd så kanske du kan lära dig hur man pratar med andra människor. Du har inte alls flickans väl som.agenda, man hjälper inte någon genom att ha en otrevlig ton genomsyrad av insinuationer. Du hade mycket riktigt inte fått höra något om inte en styvmor hade startat en tråd. Jag vet inte vad det är du försöker säga med "just snyggt" och "du borde vara stolt över dig själv". Det är inte pappan eller mamman till flickan som startat tråden. Rikta gärna din kritik mot dom men det går faktiskt att prata som normala människor även när man är kritisk.

Det är just det, du är väldigt kritisk mot den som överhuvudtaget har lyft problemen i ett forum. Du är kritisk mot den enda person som lyfter problemet. Du verkar dessutom begära att en mamma ska åsidosätta sitt eget barn för att ta ansvaret ifrån de som har det faktiska ansvaret. Du beter dig som någon som precis fått ett automatvapen i din hand och nu skjuter du hej vilt omkring dig. Det där du håller på med kallas inte flr empati.

Jag bad om tips o råd från er som har genomgått detta för jag är så pass medveten och vill få allt att fungera utan att få panik!

Sambon är egentligen en bra pappa men blivit slö på de. Han vill ha sin dotter här varannan vecka men imed platsbristen känns det inte lämpligt. Vi har velat anmäla dotterns mamma men sambon vill vänta tills vi har henne på deltid för då är det större chans att han får hela vårdnaden. Vilket jag har svårt att tro på imed familjeförhållandet är inte hållbart där.

Vi tog lägenheten för var den vi fick tag på och har ändå stått i kö för en större innan vi fick denna.

Min son går, springer och pillar på allt. Ja det kan dröja innan han klättrar ur men han har börjat försöka.. Han kommer upp på vanliga köksstolar liksom.

Jag ser efter dottern konstant, ber henne städa, fixar mat och allt trots omständigheterna för jag bryr mig såklart ändå om henne. Tröstar när det hänt något när hennes mamma eller pappa inte lyckas. Hennes pappa underhåller henne bara. Så ni som säger att jag är hjärtlös och inte har någon empati kan bråka nån annanstans eller skaffa er ett liv.

Jag som extramamma ska inte behöva ha fulla ansvaret för någon som inte är min, se till barnets välmående och att finnas som stöd absolut.

Men då tackar jag för mig