Hur blir man som vuxen om man inte fått sin barndom eller tonårsliv?

Jag är nog en sån där Peter Pan. Först sista året av mitt liv jag börjad se vidden av det.

Jag har snittat på att vara ungefär åtta år efter mina jämnåriga kompisar med mycket.

Jag var 30 när jag fick mitt första förstahandskontrakt på en lägenhet. Jag var också 30 när jag fick min första fasta heltidsanställning. Jag tog körkort när jag var 26, kompisarna när dom var 18.

När mina kompisar började titta på radhus eller villa strax efter 30 tyckte jag det var tidigt. -Va redan? liksom. Vad tidigt!

Jag hade svårt att se mig själv som vuxen. Det var som att jag mentalt mig själv som en nittonåring som precis gått ut gymnasiet fram till jag var närmare 30 nästan. Eller fram till jag var 25 i alla fall. Jag såg mig själv mentalt som en 22 åring till jag var 30 skulle jag nog säga. Levde i min egen lilla bubbla. Jag minns att jag saknade gymnasiet en hel del de första åren där efter, medan andra jämnåriga rusade framåt ut i vuxenlivet tittade jag mest bakåt. 30 var nog en brytpunkt mentalt, men fram tills dess hade jag gått och tänkt och liksom dagdrömt om vad jag skulle göra sen i framtiden och utbilda mig till när jag blev stor. Mina jämnåriga kompisar var då klara med sina utbildningar och hade skaffat ordentliga jobb sedan flera år tillbaka. Jag fattade aldrig mentalt att livet var här och nu och att jag var mitt i det.

Blev mycket kontrollerad och överbeskyddad när jag växte upp. Särskilt under tonåren. Jag fick nog aldrig vara tonåring när jag tänker tillbaka. Fick inte va ute sent.. Min pappa avskydde olika stilar och tonårsmoden.. Båda mina föräldrar höll mig verkligen tillbaka på ett aktiv sätt. Behandlade mig som mycket mindre än vad jag var. Har som vuxen förstått att min egna förälder nog förmodligen har nån störning på riktigt, men vill inte skriva för detaljerat om det här.

Ett exempel. När jag var yngre var det en frisyr som var populär att ha bland unga människor i min ålder. Ville klippa mig så men min pappa gillade inte frisyren och talade om för alla att jag inte ville se ut så utan att ens ha frågat mig. Jag fick spela med och låtsas tycka likadant.

Även barndomen var lite speciell men ändå lite mer normal än tonårstiden.

Som ung vuxen försökte åtminstone jag ta igen lite av min förlorade tonårstid. Men det går ju inte.. Och ju mer man försöker desto sämre går det.