Hur blir man som vuxen om man inte fått sin barndom eller tonårsliv?

Jag är gift med en man, han är idag 34 år. Jag träffade honom redan då han var 18 år, så vi firar snart 16 år.

Grejen med min man är att han är uppvuxen i en maskrosfamilj, (jag är inte direkt påläst om begreppet så kanske använder fel nu). Men hans barndom var tuff, han växte upp med en alkoholiserad mamma och en far som gillade att festa.

Eftersom pengarna gick åt till dricka, fanns sällan något till över för kläder. Han fick alltså gå i kläder som var extremt små och korta. Föräldrsrna orkade heller inte kliva upp på morgonen så från tidig ålder fick barnen sköta sig själva, ta sig till skolan på egen hand osv.

När de sedan skillde sig flyttade han med pappan, men systern bodde kvar med mamman. Min man fick då två bra år. Systern, ja hon fick på nära håll se hur mamman låg med olika män var och varje dag. . Min man brukade dock sova rätt mkt hos sin mamma och fick många gånger i en affär handla på krita för att mätta deras magar. Han var 15 år då.

I tonåren umgicks min man med "dräggen". De där som drack, misshandlade folk, gjorde små brott osv. Det fortsatte tills han träffade mig.

Till saken hör att gan har bra minne från sitt liv, de är få, men finns. Hans liv har påverkat honom enligt följande

1. Han har svårt att visa känslor. Stängrt allt inom sig, även när föräldrarna gick bort.

2. Han är svår att kommunicera med. Han vet dels inte hur man riktigt för sig i en kommunikation, dels kan han inte prata om vad som helst. Om det däblir jobbigt för honom.

3. Han älskar sina barn enormt mycket, och pussade och gosade extremt med dem när de var under fyra år. Nu när de är 10 och 13 år, tycker han att det är svårare med relationen till dem. Han vet liksom inte hur han ska vara som förälder..

4. Han är en extremt märkesfjolla. Oj oj oj, vägrar ta på sig en tröja eller ett par byxor från en "vanlig" affär. Måste vara enligt honom ett bra märke.

5. Han är barnslig i sina uttbrott. Han hantera ilska på ett barnsligt sätt.

6. Han är extremt mån om mig att jag ska känna mig nöjd med honom, han är liksom rädd att jag inte ska tycka han är tillräckligt bra och lämna honom.

7. Han anser att det är normalt att dricka varje helg, röda dagar. Nu gör han det dock inte eftersom jag anser att det är onödigt. Speciellt då halva hans släkt är alkoholister. Men han hyser helt klart en förkärlek till öl.

Som det brukar bli är att man tar igen den tiden, på mer eller mindre hälsosamma sätt. T ex som din kompis, han verkar ju väldigt harmlös för sig själv och andra så det är bara att låta honom vara lycklig. Och delta gärna ;) Det skadar inte att ge in för sitt inre barn ibland.

Sedan finns det de som inte är lika hälsosamma. Där jag kommer från är det relativt vanligt att tjejer blir gravida mitt i tonårstiden, så de missar det. Av de som jag känner och hört talas om så är det i 99 % av fallen så att de senare tar igen den tiden genom att dricka alldeles för mycket, alldeles för ofta. De rumlar runt och det är fest jämt, strunt samma om barnen är hemma eller inte. Man byter partners lika ofta som andra byter lakan i sängen och har ett rent allmänt lite lössläppt leverne. Patetiskt, faktiskt.

Hoppas din kompis hittar sitt Lego :)

Ja, terminen Peter Pan-syndrom brukar användas inom psykiatrin för det fenomen som du beskriver. Jag arbetar själv med socioekonomiskt utsatta barn och ungdomar. Jag har en del kollegor som själva är maskrosbarn och ett par av dem uppvisar precis det du skriver.

Jag tror att det heter maskrosbarn när man har klarat sig och fungerar. Och din man verkar ju fungera. Sedan har ju alla sina brister. Men han älskar ju sina barn! Och det finns säkert massa gott han gör som du inte nämnt i din inlägg. Så han är nog maskrosbarn = Normal. Låter logiskt när du uttrycker: ''Ta igen ifrån förlorad tid''. Sorgligt över hur det kan gå för olika människor.

Ja, han är  verkligen en harmlös människa. Jag brukar besöka hemma hos honom. Han gillar gamla videospel så som Mario Kart som jag spelat tillsammans med honom. Jag finner honom som en trygg människa. Någon som man kan vara med utan att oroa sig för saker. Jag har känt honom sedan 2018, men umgänget med honom på en riktigt nivå började ganska så nyligen.

Dock förstår jag inte om det där med ''äkta'' klassisk lego. Han ville inte köpa ur det som man kan plocka själv och han ville inte köpa det ifrån en förpackning. Jag har inte riktigt förstått vad han menar, men han sa något om att han inte vill ha figurer på sina klossar så som ögon eller klossar som på något annat sätt ser lustiga ut så som är ''gigantiska'' eller så.

Så jag vet inte riktigt: När du skriver: ''Ta igen förlorad tid'' Så kopplar jag hans fast bestämda lego-sort ifrån den tiden när han var barn och dessutom gamla videospel, så som Playstation 1 och Gamecube/Mario Kart. Men nya spel är inget roligt/spännande. Det inkl ''nya'' lego bitar. Det skall helt klart vara gamla/''äkta'' klassiska. Men han har inte agerade avvikande eller barnslig. Bara ett vanligt uttryck i stil med: ''Jag tycker det är synd att det inte finns äkta legobitar. Andra lego klossar har ju ögon och på något annat vis lustiga''. Så det är något med det med att ha det som fanns på hans barndomstid känns det som.

Jag har tänkt köpa present till honom och överraska med att köpa klassisk lego, men det är svårt när man inte riktigt vet vad han har för bild i huvudet om ''äkta'' klassisk.

Jag kan inte rå för att bli orolig att han skall bli mobbad när han bygger snögubbe och leker i snön. Det är som om jag blir orolig för honom som om han vore ett barn på riktigt. Kanske är mer fel på mig än på honom egentligen, hahaha.

Men det var inte ens syftet med tråden (Om min psykologi), utan jag undrar om det är normalt med hans beteende som han har och eventuella namnet på det psykologiska termen  på honom.  

Michael Jackson var ju ungefär likadan tror jag.

Oj, tack!!

Jag har aldrig hört om den diagnoset förut. Tack så mycket!

Jag postade mitt inlägg som är under dig innan jag såg ditt inlägg.

Jag skall läsa om diagnosen.

Men i och med att du jobbar inom det sociala verksamhet så antar jag att dina kollegor är utbildade. Så jag kanske egentligen har svaret själv men vill ställa den ändå: Är man dummare på något vis än andra eller något annat?

Jag läste en artikel om Peter Pan-syndromet. Det var en intressant läsning. Min uppfattning om honom är att han är en omtänksam person. Jag har som sagt varit besök hos honom och jag tycker att han har en väldigt välstädat hem. Han arbetar + volontärsarbetar, han pluggar och har sin trevliga ambition.

Så han uttrycker endast dessa barn-tendenser när han är ensam som sagt.

Men det kanske är olika från person till person om att ha denna syndrom?

Han verkar defintivt inte manipulatör och som jag nämnde i TS så fungerar han normal tillsammans med grupp och vänner. :)

Jag är inte jättepåläst kring syndromet. Jag har som sagt stött på ett par personer med liknande beteende, någon utbildad socionom men de flesta som hoppat på en utbildning här och en där. Vissa kan närma sig femtioårsåldern och prata om utbildning, karriär och familj som något de kommer att skaffa sedan, när de är vuxna. Jag har sett likheter mellan dessa personer och när jag snubblade över en artikel om Peter pan-syndrom tänkte jag att:aha, det är det!

En man som jag arbetat nära är runt 45, har aldrig haft en fast bostad, klarar inte av att leva i ett förhållande, men vill inte heller leva ensam. Han knyter så starka band till barnen och ungdomarna han arbetar med, och pratar med dem som om de vore jämnåriga. Han pratar drömmande om att han i framtiden ska bli polis och skaffa egna barn och en liten stuga i skärgården.

Dumma tror jag absolut inte att de är. Något orealistiska kanske emellanåt. Det kan ju ha att göra med att de inte fått ha drömmar som barn?

Jag är nog en sån där Peter Pan. Först sista året av mitt liv jag börjad se vidden av det.

Jag är lekfull. Gillar att gunga/klättra på lekplatser, åka pulka, älskar leksaker etc. Skulle absolut kunna ta och bygga en snögubbe. Detta är trots att jag haft en bra barndom och absolut fått vara barn. Så det är nödvändigtvis inget som har med det att göra när det gäller din vän. Vissa har barnasinnet kvar hela livet bara.