Jag förstår att du tycker att det är jobbigt att de är kontrollerande. Jag själv flyttade hemifrån när jag var 19 och fram tills jag var 23 år så undanhöll jag väldigt mycket information om mitt privata liv för mina föräldrar, eftersom det kändes som att de la sig i alldeles för mycket. De hade åsikter om precis allt! Om hur jag städade, om vilken tid jag gick och la mig (trots att jag hade flyttat hemifrån) om vad jag hade på mig, om allt, allt, allt. Jag började också ljuga.
När jag var 23 år så flyttade jag ihop med en kille. Min mamma gillade inte honom alls (vilket jag idag förstår, för det var en väldigt konstig kille jag var ihop med) men när jag flyttade ihop med honom, så sa jag till min mamma att jag visste att hon inte gillade honom och sa att jag om hon vill att jag ska vara ärlig mot henne, så måste hon sluta klanka ner på min kille, på mitt hem, på allt. Det är faktiskt inte hon som är tillsammans med min kille.
Det hjälpte faktiskt, även om det tog en tid för min mamma att återfå förtroendet för mig. Jag sade att jag visste att jag ibland hade "överdrivit" eller "förskönat" vissa saker, och att jag skulle sluta med det, om hon i sin tur slutade komma med sina "råd" och "åsikter" hela tiden. Jag berättade helt lugnt för henne hur jobbigt det hade varit för mig, och jag visade mig också sårbar genom att berätta varför jag hade ljugit om vissa saker och jag erkände också saker som hon visste att jag hade ljugit och jag berättade omständigheterna kring dessa så att hon skulle förstå. Ibland förstod hon inte, men jag var bara tydlig med att NU berättar JAG och du kan ha åsikter om det hela, men om jag fortsättningsvis ska vara ärlig mot dig, så måste du bara acceptera att vad som är gjort är gjort.
Jag är 36 år idag och jag och min mamma har en kanonbra kontakt. Vi kan gå ut på krogen och ta ett glas vin, eller laga en middag ihop eller prata i tre timmar i sträck i telefon. När jag var 23 år så trodde jag aldrig att det någonsin skulle bli så, men det blev så genom att vi tillsammans återfick förtroendet för varandra. Ibland kan jag fortfarande få säga åt henne att "det här har du faktiskt inte med att göra", och oftast räcker det, för att hon ska backa. Dessutom förstår jag henne alltmer också och jag förstår den oro som hon hade för mig när jag var yngre. När mina lögner eskalerade, så eskalerade också hennes oro. Jag förstod inte alls att hon var orolig då. Idag har jag förstått att det var fruktansvärt för henne med.
Mitt råd till dig är att faktiskt lägga korten på bordet och säga: "Ja, jag har ljugit. Jag fattar att det här är svårt för er. Det är lika svårt för mig. Vill du prova att lösa det, så är jag med." Det bästa för er är kanske att faktiskt boka tid hos familjerådgivning eller liknande. Det kan säkert funka, för då är det någon utomstående som drar i det och ser till att ni kan prata lugnt och sansat, utan bråk och utan att din mamma kör över dig.
