Ständiga bråk med ny sambo

Spontant tänker jag "hur många år tills ungarna blir 18?" .

Han kommer inte ändra sig. Gör slut, skaffa eget boende och gå i terapi så du bryter mönstret och så du inte fortsätter attrahera liknande män i framtiden.

Lycka till

Vad säger han när ni pratar om detta? Hur har ni bestämt att gemensamt leva era liv?? Har du uttryckt vad du behöver för att orka va i en relation? Kan ni komma att mötas, att ge och ta eller är ni varandras motsattser som inte kan komplettera varandra? Kommunicera och bestäm hur ni ska leva, om du ff vantrivs efter att ha levt i det ni kommit överens om kanske det är bäst att gå.

Minsta är tretton, så några år kvar där är jag rädd.
Önskar att det vore så enkelt att bara gå, men barnen och huset gör allt så himla mycket svårare

Vi pratar ständigt om detta. Ibland sansat, ibland väldigt hetsigt.
Han menar att jag överdriver och att mycket beror på mina reaktioner samt att jag i många fall inte är så snäll. 
Men så länge han har detta beteendet (jag har bett honom att försöka lita på att jag i 99 fall av 100 har koll på läget, och där jag inte har det så ber jag om hjälp) så kan jag inte vara särskilt trevlig.
Känns som ett moment 22

Han är i grunden en väldigt snäll person, men av någon anledning måste han lägga sig i precis ALLT i min mening.

Varför är inte allting bara enkelt?

Han kanske känner att du överdriver enligt hans känslor men för dig e det ju viktigt. Att uttrycka ngt man känner sig överkörd i måste tas på allvar. Är det egentligen att ni inte kan komma överens som är det egentliga problemet, är det obehagligt att han inte tar dig på allvar? Han måste börja ta dina åsikter på allvar. Hur bemöter du honom? Kan du låta honom komma och fråga hur saker går utan att du känner dig kontrollerad? Kanske ni bör göra övningar rollspel där ni kan träna på att bemöta varandra i dessa problematiska situationer? Kan han öva på att ibland inte kontrollera situationen och vänta ut tills du känner dig bekväm med att berätta hur saker och ting gått självmant?

Jag har själv dejtat en kontrollerande person.. jag försökte förklara och prata ut om saker som lyssnades på men aldrig riktigt löstes eller försöktes lösas på riktigt så jag beslutade tillslut att lämna.

Ge det en tid och försök prata, göra övningar etc, se om saker ändras och om inte måste du nog avsluta.

Ni låter i nuläget tyvärr inte alls kompatibla. Varken för att bo ihop eller på andra sätt.
Han var ju rätt passiv sexuellt innan ni flyttade ihop men nu när ni bor ihop skyller han på att ni inte har sex pga att ni bråkar....?

Detta är relativt tidigt i er relation och om ni känner att det fortfarande finns potential och vill få det att fungera, kan ni gå i parterapi?
Om det inte funkar, kan ni testa vara särbo?

Förstår att det kan kännas bökigt att skiljas som sambor med barn + allt det praktiska ni har ihop, tex huset. Men gör inte misstaget att frustrerad stanna i en relation som inte funkar. Det praktiska som boendet går att fixa, håll inte kvar en dröm-idé om det ifall ni är olyckliga tillsammans.

Om inget funkar för att göra er relation bättre, gå vidare mot nya relationer med personer ni är kompatibla med.

Det är inte lätt att börja om och flytta ihop i med någon när man kommit till medelåldern och vanor, ovanor och later bitit sig fast. Man har en stor ryggsäck med sig i form av erfarenheter, båda bra och dåliga. Man är inte lika flexibel som man var 20 år innan.

Det ni måste göra är att prata med varandra. Låta var och en få prata och den andre LYSSNAR. Ni behöver inte förstå varandra men ni måste acceptera att man äger sin egen sanning. Du säger kanske att han tjatar. Det är din sanning. Han säger att han inte alls gör det utan bara vänligt påpekar. Det är hans sanning.
Därifrån måste ni hitta en väg som funkar för er bägge.

Att välja sina strider är en mycket bra utgångspunkt. Man behöver inte konfrontera om precis varje detalj som man stör sig på utan väljer mycket noga saker som är outhärdliga, resten får man acceptera då alla människor har både bra och sämre egenskaper.

"Tolka välvilligt" är en bra utgångspunkt när man samtalar. Du tycker kanske att han är ett miffo och han kanske tycker att du är det. En sådan sak är typiskt sådant som kan starta jättegräl. Tolka då välvilligt, vad menar han egentligen?

Men att starta om senare i livet, kräver oftast mycket jobb från parterna. Att man accepterar varandras olater och att man rannsakar sig själv, är man bara ett offer för omständigheterna eller bidrar man lika mycket själv?

Det låter tyvärr som han är något av ett kontroll-freak 

Tack för förstående och analyserande svar ??

Kanske gör min bakgrund att jag känner mig mer kontrollerad än vad jag egentligen är.

Men samtidigt borde han tagga ner när jag så uttryckligt sagt att jag inte klarar av det.

Kanske har jag dessutom svaret i hjärtat men försöker köpa mig tid till att vänja mig vid tanken att det inte blev som jag tänkt

Aj vilken sits du har hamnat i! Det jag känner när jag läser dina inlägg är kanske att du pga allt detta har tappat attraktionen till honom och istället blir irriterad - på allt (nästan) han gör. Den där är svår att komma till rätta med. Har tyvärr inget bra tips förutom som någon tidigare skrivit, bli särbo. Då ger ni varandra en chans till och funkar det inte då är det enklare att göra slut. 

Jag tror att barnen också fattar om du pratar med dem på rätt sätt men bara om ni väljer att flytta ifrån varandra. Annars blir det lite konstigt för dem. 

Han kan ju inte heller tycka det är så speciellt bra relation ni har. Vad säger han?

Hoppas det löser sig till det bästa!