Anonym (Ensam) skrev 2020-09-07 21:26:15 följande:
Ja man blir ju fruktansvärt ledsen, hon hörde ju dessutom till min ?vardag?, liksom hörde till.
Kan också känna att man inte gör så, utan man förklarar vad det är och varför. Eller om man börjar störa sig på något så säger man det... sånt som man faktiskt skall kunna säga till en god vän.
Ja jag har pratat mycket om mig själv den perioden jag mådde dåligt. Men sa ganska ofta att ?jag vill inte belasta dig genom att älta det eller det?. Hon sa alltid att ?men vad har man annars vänner till?.
Jag vet med mig att jag kan bli ältig när nåt jobbigt händer som jag själv inte har makt att förändra. Därför var jag supernoga med att lyssna på henne väldigt mycket. Även saker hon gjorde som jag inte var ett dugg intresserad av såsom vissa av hennes hobbys och uppdrag. Så jag känner verkligen inte att jag bara belastade henne, utan försökte ge lika mycket tillbaka även om jag var långt nere.
Jag hade kunnat tagit vilket svar som helst bara jag fått veta, hade inte heller haft problem att ändra något om hon så önskat. Tyvärr är hon en person som när man säger till henne att något hon gjort varit jobbigt så tar hon extremt illa upp. Så hon kanske tänkte att jag var likadan.
Varit gånger hon sagt att hon velat skydda mig tex nåt elakt nån annan sagt, och jag har varit tydlig med att ?bara säg det, så vet jag?. För mig är det värre att som bästa vän undanhålla saker än att ta en hård sanning.
Jag tänker att livet går ju upp och ner, nästa gång är det hon som inte ligger på topp. Då får jag ställa upp för henne... ungefär så.
Det är ju så det måste få vara i nära relationer, att man stöttar varandra..i vårt och torrt och att man turas om att bära ryggsäcken.
Det jag dock landat i de senaste 10 åren är att basen i vänskap måste vara att man har mysigt, trevligt och roligt ihop - att vara lyssnare/terapeut och stötta måste komma sekundärt. Men min bästa vän är grunden att vi fnittrar, pladdrar och delar allt. Sedan har det också visat sig att relationen är superstars i riktig kris, vilket stärker den ännu mer.
Jag har en annan vän som jag under många år agerat lyssnare och terapeut åt, men insåg efter ett tag att det alltid car någon form av problem eller kris i hennes liv, allt var liksom komplicerat. Jag insåg att det liksom inte fanns plats för det vanliga umgänget, och att bara skratta, prata och göra saker ihop. Det blev en tung relation som.hag märkte att jag inte blev glad av.
Så jag har dragit mig lite undan. Inte så att vi inte alls umgås, men hon står mig inte så nära längre,och jag har satt lite gränser för hur stor plats en sådan relation får ta. Jag kände mig helt dränerad på energi efter våra promenader/möten/middagar
