Innan jag börjar: Jag är född början av 90-talet. Jag tror det var även där som särskoleklass var något nytt för Sverige. Jag hade det väldigt stökigt i familjen och en orolig uppväxt. På grund av att man (Som jag misstänker!) inte kände till ADHD eller allmänt koncentrationssvårigheter som kan dyka upp vid orolig familjemiljö så gjorde jag man en snabbtest på mig och placerade mig direkt i en special klass. En enorm misstag.

Jag börjande tvivla på min diagnos redan vid femman, men tänkte som barn att om jag kämpar så kommer jag ha det bra. I högstadiet ville jag gå i en vanlig klass. Något som jag inte fick det bekräftat av mina lärare att särskolan är en frivillig skolgång. Istället för att skicka mig till rektorn så sade lärarna att jag inte skall gå i en vanlig klass. Mina misstankar om lärare förr i tiden inte hade någon utbildning för att gå i en särskola. För att det är en ''enkel'' match att lära ut elever i den klassen.

Slutet av högstadiet växte min oro för framtiden. I gymnasiet sa jag fler tal gånger att jag vantrivs och det gjorde jag hela tre år för att sedan hoppa av. Jag var ingen stökig elev men en ifrågasättande sådan. Något som var tillräckligt provocerade mot lärarna som gjorde att de inte brydde sig om mig. Vilket får mig att tänka tillbaka hur litet betydelse jag hade för alla lärare.

När jag befann mig i gymnasiet så förstod jag hur lite betydelse särskolans betyg skulle ha för mig i framtiden. Jag hamnade i en rejäl nedstämdhet och vid trean hoppade jag av. Min äldre bror hade blivit en missbrukare en mor som hade blivit allt värre med att vara självcentrerad bla.

Jag hamnade i en depression från 19 till 23. Jag sökte hjälp oss socialen när jag var 24 år (Som jag tidigare gjort vid 16 och 18års åldern. Vid 18 års åldern hamnade jag i en rättegångsförhandling som målägande där min bror var tilltalad för misshandel på mig men jag fick inget hjälp att komma bort ifrån familjen. Trots att han blev dömd och det vart klart för Tingsrätten att det inte står rätt till i min familj).

Jag sökte hjälp för tredje gången som tjugofyra år och fick komma bort ifrån familjen med ett skyddade identitet. Totalt ensam. Ingen släkt eller familj. Jag sökte direkt in på Komvux för att bygga upp betyg som jag aldrig fick chansen att få. Jag har en enorm ambition av att jobba inom det sociala arbetet (Socionom).

Nu till saken: Jag studerar matte grund. Det kommer ta mig hela ett år tills jag blir klar med matte två, som är krav för att komma in på socionomprogrammet bland annat. Men jag har också kärnämnen. Det kommer ta mig omkring två år tills jag blir klar med allt. Helt plötsligt slog det bara mig igår natt att jag inte orkar stå ut egentligen. Det blir massa studielån och jag hade förmodligen kanske inte behövt kämpa såhär på Komvux. Antingen bara småämnen i kort period eller inga ämnen alls för att söka mig in på socionomprogrammet. Jag är tjugosju år och mår dåligt.

Jag önska att jag kunde ha en familj (En normal) som jag kunde besöka för att studera, prata och få livs råd.

Jag skriver av mig och hoppas på att någon typ av stöttning. För jag vill verkligen kämpa på med Komvux och jag vill komma in på socionomprogrammet.

Jag snackade med en studievägledare i korridoren. Folkhögskola kändes som en rolig skola att gå på. Men jag är osäker. Man kan inte välja yrkeshögskola med Folkhögskolans omdöme. Inte heller väger deras omdöme liga tungt som Komvux betyg. Jag har hitta fina vänner på Komvux. Men är det värt att hoppa av och börja på en folkhögskkola? Är det längre studietid?

Jag vet ingenting. Jag vill bara befinna mig på socionomprogrammet. Lite som att jag egentligen studerar bara för att befinna mig i en sådan program. Jag vet inte hur mycket jag kommer bära med mig ifrån Komvux till socionom. SÅ det hade varit skönt om man bara skippade allt det ''onödiga'', kanske?!