Forum Sorg - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Inatt när jag gick och la mig så slog det bara mig att jag inte orkar studera

    Sön 13 sep 10:35 Läst 0 gånger Totalt 31 svar
    Anonym (F.d särsko­leelev som gått i särsko­lan av missta­g!)
    Visa endast
    Sön 13 sep 10:35
    Innan jag börjar: Jag är född början av 90-talet. Jag tror det var även där som särskoleklass var något nytt för Sverige. Jag hade det väldigt stökigt i familjen och en orolig uppväxt. På grund av att man (Som jag misstänker!) inte kände till ADHD eller allmänt koncentrationssvårigheter som kan dyka upp vid orolig familjemiljö så gjorde jag man en snabbtest på mig och placerade mig direkt i en special klass. En enorm misstag.

    Jag börjande tvivla på min diagnos redan vid femman, men tänkte som barn att om jag kämpar så kommer jag ha det bra. I högstadiet ville jag gå i en vanlig klass. Något som jag inte fick det bekräftat av mina lärare att särskolan är en frivillig skolgång. Istället för att skicka mig till rektorn så sade lärarna att jag inte skall gå i en vanlig klass. Mina misstankar om lärare förr i tiden inte hade någon utbildning för att gå i en särskola. För att det är en ''enkel'' match att lära ut elever i den klassen.

    Slutet av högstadiet växte min oro för framtiden. I gymnasiet sa jag fler tal gånger att jag vantrivs och det gjorde jag hela tre år för att sedan hoppa av. Jag var ingen stökig elev men en ifrågasättande sådan. Något som var tillräckligt provocerade mot lärarna som gjorde att de inte brydde sig om mig. Vilket får mig att tänka tillbaka hur litet betydelse jag hade för alla lärare.

    När jag befann mig i gymnasiet så förstod jag hur lite betydelse särskolans betyg skulle ha för mig i framtiden. Jag hamnade i en rejäl nedstämdhet och vid trean hoppade jag av. Min äldre bror hade blivit en missbrukare en mor som hade blivit allt värre med att vara självcentrerad bla.

    Jag hamnade i en depression från 19 till 23. Jag sökte hjälp oss socialen när jag var 24 år (Som jag tidigare gjort vid 16 och 18års åldern. Vid 18 års åldern hamnade jag i en rättegångsförhandling som målägande där min bror var tilltalad för misshandel på mig men jag fick inget hjälp att komma bort ifrån familjen. Trots att han blev dömd och det vart klart för Tingsrätten att det inte står rätt till i min familj).

    Jag sökte hjälp för tredje gången som tjugofyra år och fick komma bort ifrån familjen med ett skyddade identitet. Totalt ensam. Ingen släkt eller familj. Jag sökte direkt in på Komvux för att bygga upp betyg som jag aldrig fick chansen att få. Jag har en enorm ambition av att jobba inom det sociala arbetet (Socionom).

    Nu till saken: Jag studerar matte grund. Det kommer ta mig hela ett år tills jag blir klar med matte två, som är krav för att komma in på socionomprogrammet bland annat. Men jag har också kärnämnen. Det kommer ta mig omkring två år tills jag blir klar med allt. Helt plötsligt slog det bara mig igår natt att jag inte orkar stå ut egentligen. Det blir massa studielån och jag hade förmodligen kanske inte behövt kämpa såhär på Komvux. Antingen bara småämnen i kort period eller inga ämnen alls för att söka mig in på socionomprogrammet. Jag är tjugosju år och mår dåligt.

    Jag önska att jag kunde ha en familj (En normal) som jag kunde besöka för att studera, prata och få livs råd.

    Jag skriver av mig och hoppas på att någon typ av stöttning. För jag vill verkligen kämpa på med Komvux och jag vill komma in på socionomprogrammet.

    Jag snackade med en studievägledare i korridoren. Folkhögskola kändes som en rolig skola att gå på. Men jag är osäker. Man kan inte välja yrkeshögskola med Folkhögskolans omdöme. Inte heller väger deras omdöme liga tungt som Komvux betyg. Jag har hitta fina vänner på Komvux. Men är det värt att hoppa av och börja på en folkhögskkola? Är det längre studietid?

    Jag vet ingenting. Jag vill bara befinna mig på socionomprogrammet. Lite som att jag egentligen studerar bara för att befinna mig i en sådan program. Jag vet inte hur mycket jag kommer bära med mig ifrån Komvux till socionom. SÅ det hade varit skönt om man bara skippade allt det ''onödiga'', kanske?!
  • Anonym (Anony­m)
    Visa endast
    Sön 13 sep 10:42 #1

    Ett vänligt råd... Om du inte ens orkar med Komvux så kommer du tyvärr inte orka med högskolan. Det är bättre att du satsar på någon slags YH-utbildning i så fall.

    Hör med soc om de har några stödtjänster för vuxna.

  • Anonym (Kör!)
    Visa endast
    Sön 13 sep 10:49 #2

    Hej,

    Jag vill bara peppa dig lite. Jag kommer också från en förstörd familj. Min lillebror satt inne för narkotikabrott och försök till mord när vi båda bodde hemma, min mamma var frånvarande, min pappa fanns inte med i bilden. Jag bodde i ett utanförskapsområde och min framtid såg inte jätteljus ut. 

    Jag hade hoppat av gymnasiet och stod utan en gymnasieexamen. Jag fick höra om folkhögskola (allmän kurs) och jag anmälde mig till en sådan. Där fick jag lägga upp mitt schema bäst jag ville. Jag valde att läsa i snabb takt. Läste upp matematik, historia, samhällskunskap, svenska och engelska. Jag hade en fantastisk lärarinna som verkligen såg min potential och stöttade mig. Jag blev klar inom ett år (tror att jag läste i 7 månader) och fick då ett jättebra studieomdöme efter att min lärarinna motiverat mig.

    Jag började jobba som väktare och knegade på hårt med 12-timmars arbetsdagar. Tillslut tröttnade jag och fick infall att söka till universitetet. Ingen i min familj eller släkt hade läst på universitet och jag trodde att jag skulle misslyckas om jag försökte, men jag sökte in i alla fall. Jag sökte till statsvetarprogrammet som förstahandsval och tro det eller ej - men jag kom in. trots att jag sökte in i en universitetsstad. Jag hade som sagt fått ett bra studieomdöme och det vägde tydligen tungt, vilket jag inte hade förväntat mig.

    Jag är nu på min sista termin på statsvetarprogrammet och till hösten har jag min statsvetarexamen. Jag har tvivlat på mig själv under de 3,5 åren jag hittills studerat och jag räknade ut mig själv, men här står jag och är snart examinerad. Dessutom har jag fått ett oerhört stort vetenskapligt intresse och skall läsa vidare. Jag har läst sommarkurser i sociologi så jag ska läsa till en master i sociologi med start till våren. Sedan är jag eventuellt intresserad av att doktorera. 

    Jag vill inte förhöja mig själv på något vis utan bara visa att det ÄR möjligt att ta sig vidare i livet trots skitdåliga förutsättningar. Använd ditt förflutna som motivation. Du ÄR kapabel. Du måste bara verkligen kämpa dig igenom ditt år där du läser upp dina betyg och sedan vidare på universitet. Då har du en framtid framför dig där du kommer att leva ett tryggt och stabilt liv. Som sagt - jag kan varmt rekommendera folkhögskolor istället för Komvux. Dels får du helt annat handledning vid en folkhögskola och sedan kan du plugga i din egen takt. 

    Jag önskar dig ett STORT lycka till. Kör! Du kommer inte att ångra dig. 

  • Anonym (Gudru­n)
    Visa endast
    Sön 13 sep 11:26 #3

    Jag känner inte dig och vet inte hur dina förutsättningar är, men om du känner att du inte orkar Komvux med grundskolekärnämnen blir jag lite bekymrad av att du är så inriktad på högskolestudier. Jag kan så klart inte veta, men funderar över om det inte är att ta dig vatten över huvudet. Högskolestudier är periodvis tuffa, så var rädd om dig så att du inte sliter ut dig. Boka en tid hos studievägledaren så kan hen hjälpa dig att göra en bedömning av vad som är rimligt.

    Jag vill också råda dig att ta reda på vilka yrken som är möjliga efter genomgånget socionomprogram och ta reda på exakt vad de gör på dagarna. Jag jobbar själv med helt andra saker men men min erfarenhet är att de flesta jobb som kräver högskoleutbildning innefattar mycket skrivbordsarbete, rapporter, skriftlig dokumentation, läsa in sig på material, tolka förordningar och lagtexter mm. Är det i så fall vad du vill göra? Om inte, hör dig för om det finns andra yrken där man gör mer av det du vill, och mår bra av, att göra.

    Hur det funkar att använda folkhögskolebetygen vet jag inte, men när jag själv gick särskilda kurser på folkhögskola var mina vänner på allmän kurs generellt väldigt nöjda med sin utbildning.

    Att bo på ett folkhögskoleinternat är ockdå ofta ett fint sätt att lära känna nya människor och få nya perspektiv. De flesta fhsk har någon särskild inriktning och ofta finns möjlighet för de som går allmän kurs att delta i de kurserna på ett hörn. Du kan mao få möjlighet att på fritiden få umgås med folk som har samma intressen som du, tex friluftsliv, musik, journalistik eller vad det kan tänkas vara.

  • Anonym (F.d särsko­leelev som gått i särsko­lan av missta­g!) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 13 sep 11:33 #4
    Anonym (Anonym) skrev 2020-09-13 10:42:12 följande:

    Ett vänligt råd... Om du inte ens orkar med Komvux så kommer du tyvärr inte orka med högskolan. Det är bättre att du satsar på någon slags YH-utbildning i så fall.

    Hör med soc om de har några stödtjänster för vuxna.


    Anonym (Gudrun) skrev 2020-09-13 11:26:16 följande:

    Jag känner inte dig och vet inte hur dina förutsättningar är, men om du känner att du inte orkar Komvux med grundskolekärnämnen blir jag lite bekymrad av att du är så inriktad på högskolestudier. Jag kan så klart inte veta, men funderar över om det inte är att ta dig vatten över huvudet. Högskolestudier är periodvis tuffa, så var rädd om dig så att du inte sliter ut dig. Boka en tid hos studievägledaren så kan hen hjälpa dig att göra en bedömning av vad som är rimligt.

    Jag vill också råda dig att ta reda på vilka yrken som är möjliga efter genomgånget socionomprogram och ta reda på exakt vad de gör på dagarna. Jag jobbar själv med helt andra saker men men min erfarenhet är att de flesta jobb som kräver högskoleutbildning innefattar mycket skrivbordsarbete, rapporter, skriftlig dokumentation, läsa in sig på material, tolka förordningar och lagtexter mm. Är det i så fall vad du vill göra? Om inte, hör dig för om det finns andra yrken där man gör mer av det du vill, och mår bra av, att göra.

    Hur det funkar att använda folkhögskolebetygen vet jag inte, men när jag själv gick särskilda kurser på folkhögskola var mina vänner på allmän kurs generellt väldigt nöjda med sin utbildning.

    Att bo på ett folkhögskoleinternat är ockdå ofta ett fint sätt att lära känna nya människor och få nya perspektiv. De flesta fhsk har någon särskild inriktning och ofta finns möjlighet för de som går allmän kurs att delta i de kurserna på ett hörn. Du kan mao få möjlighet att på fritiden få umgås med folk som har samma intressen som du, tex friluftsliv, musik, journalistik eller vad det kan tänkas vara.



    Det kan ha hänt att jag har varit otydlig och jag hinner inte läsa hela eran inlägg. Jag läser tråden sen. Men jag känner att jag vill vara förtydliga mig innan fler missförstår.

    Det är inte själva studierna i sig som får mig känna mig utmattad. Utan det är själva sitsen. Där det är meningen att man skall gå på en högstadie och gymnasieskola för att sedan in till högskolan. I mitt fall har jag gått i skolan sedan jag var ett barn och skall fortsätta gå i skolan ochdärefter in till högskolan. Det hade inte varit såhär.

    Så det är inte studierna i sig. Utan själva sitsen + studielånen som bara stiger och stiger. Jag blir orolig över alla pengar som jag lånar.

    Säg till om ni inte förstod så skall jag förtydliga mig när jag har mer tid :)
  • Anonym (Miss My)
    Visa endast
    Sön 13 sep 11:46 #5
    Anonym (F.d särskoleelev som gått i särskolan av misstag!) skrev 2020-09-13 11:33:21 följande:

    Det kan ha hänt att jag har varit otydlig och jag hinner inte läsa hela eran inlägg. Jag läser tråden sen. Men jag känner att jag vill vara förtydliga mig innan fler missförstår.

    Det är inte själva studierna i sig som får mig känna mig utmattad. Utan det är själva sitsen. Där det är meningen att man skall gå på en högstadie och gymnasieskola för att sedan in till högskolan. I mitt fall har jag gått i skolan sedan jag var ett barn och skall fortsätta gå i skolan ochdärefter in till högskolan. Det hade inte varit såhär.

    Så det är inte studierna i sig. Utan själva sitsen + studielånen som bara stiger och stiger. Jag blir orolig över alla pengar som jag lånar.

    Säg till om ni inte förstod så skall jag förtydliga mig när jag har mer tid :)
    Jag förstår att det är tufft men det är som det är. Dags att ta av offerkoftan och vara inställd på hur du tycker att det borde ha varit. Du har startat många trådar om det här och det börjar bli dags att släppa och gå vidare. Om du inte kan det kanske du behöver prata med någon så du kan komma vidare. Du kan inte veta att det skulle varit så även med en normal familj. Jag hade också en dysfunktionell uppväxt med en psykiskt sjuk mamma, en pappa som bara ställde upp med pengar men inte känslomässigt, mobbning från åk 1 i skolan tills jag gick ut högstadiet, div misshandel, övergrepp etc. Jag gick inte gymnasiet av flera skäl.

    Vet du, när jag var 34 år satte jag mej i skolbänken igen, som ensamstående mamma med flertalet barn. Först ett år på folkhögskola och sen 3 år på yrkesgymnasium (jag bor inte i Sverige så här får vi gå gymnasium som vuxna). Ja det blev ett skyhögt studielån de 4 åren, tror det slutade på 250.000 kr, något jag får betala av tills jag är pensionär och visst känns det i plånboken men det är så värt det. Visst hade det varit lättare om jag gjort det när jag var ung men nu blev det inte så och det är bara att gilla läget. 
  • Anonym (Gudru­n)
    Visa endast
    Sön 13 sep 11:56 #6
    Anonym (F.d särskoleelev som gått i särskolan av misstag!) skrev 2020-09-13 11:33:21 följande:

    Det kan ha hänt att jag har varit otydlig och jag hinner inte läsa hela eran inlägg. Jag läser tråden sen. Men jag känner att jag vill vara förtydliga mig innan fler missförstår.

    Det är inte själva studierna i sig som får mig känna mig utmattad. Utan det är själva sitsen. Där det är meningen att man skall gå på en högstadie och gymnasieskola för att sedan in till högskolan. I mitt fall har jag gått i skolan sedan jag var ett barn och skall fortsätta gå i skolan ochdärefter in till högskolan. Det hade inte varit såhär.

    Så det är inte studierna i sig. Utan själva sitsen + studielånen som bara stiger och stiger. Jag blir orolig över alla pengar som jag lånar.

    Säg till om ni inte förstod så skall jag förtydliga mig när jag har mer tid :)


    Ok. Om det är någon tröst är vi många som pluggar länge, trots vanligt gymnasium. Själv behövde jag gå ett år på komvux och två år på folkhögskola för att kunna söka det högskoleprogram jag ville gå (där jag sedan läste i fyra år). Och jag känner många fler som gjort i princip likadant.

    Försök sluta tänka på det dåliga utan fokusera på det positiva - att vi har möjligheten att läsa på komvux och folkhögskola.

    Det är inte lätt att vända sitt sätt att tänka, och du har dessutom en svår familjesituation som jag förstår är sorgesam. Försök hitta pepp och stöd i dina nya komvux-kompisar. Eller som sagt, folkhögskola är en miljö som i högre grad än komvux ser till hela personen och som ofta kan ge ett fint stöd och individanpassad utbildning.
  • Anonym (F.d särsko­leelev som gått i särsko­lan av missta­g!) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 13 sep 12:27 #7
    Anonym (Gudrun) skrev 2020-09-13 11:56:42 följande:
    Ok. Om det är någon tröst är vi många som pluggar länge, trots vanligt gymnasium. Själv behövde jag gå ett år på komvux och två år på folkhögskola för att kunna söka det högskoleprogram jag ville gå (där jag sedan läste i fyra år). Och jag känner många fler som gjort i princip likadant.

    Försök sluta tänka på det dåliga utan fokusera på det positiva - att vi har möjligheten att läsa på komvux och folkhögskola.

    Det är inte lätt att vända sitt sätt att tänka, och du har dessutom en svår familjesituation som jag förstår är sorgesam. Försök hitta pepp och stöd i dina nya komvux-kompisar. Eller som sagt, folkhögskola är en miljö som i högre grad än komvux ser till hela personen och som ofta kan ge ett fint stöd och individanpassad utbildning.
    Du skriver att du gick på Komvux. Började du sen på Allmän kurs? :)
  • Anonym (Spec. Lärare­)
    Visa endast
    Sön 13 sep 13:02 #8
    Anonym (F.d särskoleelev som gått i särskolan av misstag!) skrev 2020-09-13 10:35:05 följande:

    Innan jag börjar: Jag är född början av 90-talet. Jag tror det var även där som särskoleklass var något nytt för Sverige. Jag hade det väldigt stökigt i familjen och en orolig uppväxt. På grund av att man (Som jag misstänker!) inte kände till ADHD eller allmänt koncentrationssvårigheter som kan dyka upp vid orolig familjemiljö så gjorde jag man en snabbtest på mig och placerade mig direkt i en special klass. En enorm misstag.

    Jag börjande tvivla på min diagnos redan vid femman, men tänkte som barn att om jag kämpar så kommer jag ha det bra. I högstadiet ville jag gå i en vanlig klass. Något som jag inte fick det bekräftat av mina lärare att särskolan är en frivillig skolgång. Istället för att skicka mig till rektorn så sade lärarna att jag inte skall gå i en vanlig klass. Mina misstankar om lärare förr i tiden inte hade någon utbildning för att gå i en särskola. För att det är en ''enkel'' match att lära ut elever i den klassen.

    Slutet av högstadiet växte min oro för framtiden. I gymnasiet sa jag fler tal gånger att jag vantrivs och det gjorde jag hela tre år för att sedan hoppa av. Jag var ingen stökig elev men en ifrågasättande sådan. Något som var tillräckligt provocerade mot lärarna som gjorde att de inte brydde sig om mig. Vilket får mig att tänka tillbaka hur litet betydelse jag hade för alla lärare.

    När jag befann mig i gymnasiet så förstod jag hur lite betydelse särskolans betyg skulle ha för mig i framtiden. Jag hamnade i en rejäl nedstämdhet och vid trean hoppade jag av. Min äldre bror hade blivit en missbrukare en mor som hade blivit allt värre med att vara självcentrerad bla.

    Jag hamnade i en depression från 19 till 23. Jag sökte hjälp oss socialen när jag var 24 år (Som jag tidigare gjort vid 16 och 18års åldern. Vid 18 års åldern hamnade jag i en rättegångsförhandling som målägande där min bror var tilltalad för misshandel på mig men jag fick inget hjälp att komma bort ifrån familjen. Trots att han blev dömd och det vart klart för Tingsrätten att det inte står rätt till i min familj).

    Jag sökte hjälp för tredje gången som tjugofyra år och fick komma bort ifrån familjen med ett skyddade identitet. Totalt ensam. Ingen släkt eller familj. Jag sökte direkt in på Komvux för att bygga upp betyg som jag aldrig fick chansen att få. Jag har en enorm ambition av att jobba inom det sociala arbetet (Socionom).

    Nu till saken: Jag studerar matte grund. Det kommer ta mig hela ett år tills jag blir klar med matte två, som är krav för att komma in på socionomprogrammet bland annat. Men jag har också kärnämnen. Det kommer ta mig omkring två år tills jag blir klar med allt. Helt plötsligt slog det bara mig igår natt att jag inte orkar stå ut egentligen. Det blir massa studielån och jag hade förmodligen kanske inte behövt kämpa såhär på Komvux. Antingen bara småämnen i kort period eller inga ämnen alls för att söka mig in på socionomprogrammet. Jag är tjugosju år och mår dåligt.

    Jag önska att jag kunde ha en familj (En normal) som jag kunde besöka för att studera, prata och få livs råd.

    Jag skriver av mig och hoppas på att någon typ av stöttning. För jag vill verkligen kämpa på med Komvux och jag vill komma in på socionomprogrammet.

    Jag snackade med en studievägledare i korridoren. Folkhögskola kändes som en rolig skola att gå på. Men jag är osäker. Man kan inte välja yrkeshögskola med Folkhögskolans omdöme. Inte heller väger deras omdöme liga tungt som Komvux betyg. Jag har hitta fina vänner på Komvux. Men är det värt att hoppa av och börja på en folkhögskkola? Är det längre studietid?

    Jag vet ingenting. Jag vill bara befinna mig på socionomprogrammet. Lite som att jag egentligen studerar bara för att befinna mig i en sådan program. Jag vet inte hur mycket jag kommer bära med mig ifrån Komvux till socionom. SÅ det hade varit skönt om man bara skippade allt det ''onödiga'', kanske?!


    Särskola har funnits i Sverige sedan 1800talet så det är inget nytt. På 1800-talet så var det inte så att alla fick gå särskola men det fanns i högsta grad! År 1968 ifördes den så kallade omsorgslagen i Sverige, detta ledde till alla barn och ungdomar i Sverige gavs rätt till utbildning, oavsett grad av utvecklingsstörning.Elever som hade en intelligenskvot mellan 55 och 70 placerade man i grundsärskolan och elever som låg under en intelligenskvot på 55 placerade man i träningsskola.

    Du har inte blivit placerad i särskola med ett snabbtest. Det är omöjligt. Det har gjorts fler tester med sina föräldrars medgivande. Sedan har dina föräldrar och du blivit erbjudna en plats i särskolan. Ni har tackat ja till denna plats. Du kunde inte själv byta skolform men dina vårdnadshavare hade kunnat ordna det snabbt och enkelt. Dina lärare kunde inte heller byta skolform på dig då det är upp till vårdnadshavaren. Dina lärare hade kunnat rekommendera VH att byta skolform om lärarna ansett att du var fel placerad. Uppenbarligen så tyckte dom inte det.

    Adhd var inte heller något nytt och konstigt och många av lärarna i särskolan var då (då fler än idag) utbildade speciallärare med stor kunskap om adhd och utvecklingsstörning. Adhd orsakas inte av dålig hemmiljö ( men befintlig adhd kan förvärras)

    Om du hade en åldersadekvat inlärningsförmåga så hade du inte kunnat placeras i särskolan.

    Din lägre inlärningsförmåga kanske berodde på dålig hemmiljö i kombination med adhd. Du behövde dock uppenbarligen extra stöd i skolan och kunde inte nå kunskapskraven i vanlig skola. Dina tester visade på lägre begåvning. Skolan gjorde rätt ifrån deras kunskaper om din situation.

    Du bör enbart vara arg på dina föräldrar. Ingen annan.

    Var glad att du fått extra stöd i skolan. Hade du gått vanlig skola så hade dina kunskaper kanske varit lägre idag. Då hade det varit större luckor att ta igen.
  • Sön 13 sep 14:27 #9
    Anonym (Anonym) skrev 2020-09-13 10:42:12 följande:

    Ett vänligt råd... Om du inte ens orkar med Komvux så kommer du tyvärr inte orka med högskolan. Det är bättre att du satsar på någon slags YH-utbildning i så fall.

    Hör med soc om de har några stödtjänster för vuxna.


    Håller inte med. Komvux är ganska tufft med högt tempo. Högskolan är en helt annan sak och framförallt så gör det stor skillnad när man studerar nåt man valt och tycker är roligt, tillskilnad från att traggla meningslös matte 2, som du inte kommer ha minsta nytta av på socionompeogrammet.
  • Sön 13 sep 14:30 #10

    Gjorde själv resan via komvux och fick läsa om matten flera gånger eftesom jag tydligen är mer eller mindre sifferblind. Det var vedervärdigt och gick i tankar på att jag kanske var för dålig för att klara universitetet.

    När komvuxhelvetet dock var över och matten förpassad till historien gick resten som en dans.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll