Bonusbarns-dilemma

Ja, det gör det absolut och fram till det här dilemmat hade det ju inte med mig att göra över huvud taget.

Stämmer, vi har i stort sett samma veckor (olika bytesdagar samma veckor), barnen funkar jättebra tillsammans även om det såklart är stökigt ibland. Att jag har minst ett av mina barn, är en "förutsättning" för att hans barn vill komma till oss.

Jag har också tänkt så, att det blir för rörigt för hans barn och det är därför hen måste sova (för när man kokar ner allt är det sovningen som hen bara vill göra hos mamma) hos mamman. Men just nu ses vi tillsammans på helger och i veckorna är dom inte hos mig och mina barn men barnet vill ändå inte sova hos pappan. Fast det bara är pappan, barnet också barnet storasyskon. Dom har bott där dom bor i 5år så det är inte det.

Det sista du skriver är väl det det lutar åt att vi får göra, ser ingen annan lösning och för min (och mitt barn det berör) del funkar den bra.

Men jag behöver tips om hur man tar upp det med 11åringen? Och då vill jag såklart göra det rummet till "mitt" och inte ha dom ljusrosa väggarna barnet i fråga vill ha :/

Så på något sätt måste vi säga att "du kommer få ett rum lite senare och tills vidare får vi sova såhär och det här är inte bara ditt rum vilket dom andra har" -- och se vad som händer.

För tyvärr är jag rätt säker på att barnet både tror och vill bo hos oss och ha sitt rum men ändå alltid kräva att åka till mamman.

Självklart är det i det här en sorg att allt inte bara funkar, en barnslig känsla att bli "utnyttjad" (att vi bara duger när vi gör roliga saker) och att min killes ena barn inte känner samma trygghet hos båda sina föräldrar.

Haha! Du kan inte omformulera det för att passa en 11årings världsbild? ;)

Flickan är 11 år och har skilda föräldrar. Hennes pappa har i hennes ögon en ny familj som hon kanske Inte känner sig riktigt delaktig i. Har hennes mamma också en ny relation? Teori 1) I alla fall känner hon sig inte riktigt hemma nånstans, hon är otrygg och uppmärksamhetstörstande. Hon försöker vara en del av pappans nya familj men får ångest och flyr till mamma/tryggheten. Kanske en kontakt med BUP kan vara en hjälp för henne.

Teori 2) Hon har trots sin relativt ringa ålder lärt sig att spela ut människor mot varandra och plockar russinen ur kakan. Det blir en svårare nöt att knäcka om mamman är medberoende.

Vad säger hennes storasyster?

Eftersom hon inte vill sova själv kan hon dela rum med sitt syskon 3-4 dagar i månaden. 

Det låter som ett väldigt bortskämt och curlat barn. Att det inte skulle duga med ett fräscht rum i källaren fast man nästan aldrig är där är löjligt!

I de flesta familjer bestämmer föräldrarna vilka rum som vilket eller vilka barn ska ha. Du ska absolut inte bo i ett hörn i vardagsrummet, det är bara att bestämma att du tar det större lediga rummet.

Det kanske är bättre att vänta lite. 6 månader kanske?
Börja med att du och sambon bor i vardagsrummet och låt barnets rum stå. Om hon fortfarande inte sover kvar efter 6 månader så kan ni ta upp ett byte. Barnet i vardagsrummet och ni i sovrummet. Börjar ni måla om redan nu känner hon säkert att hon inte fick en chans. 

Bra tankar. Föräldrarna separerade för 9 år sedan, mamman har en ny och barnet har bonussyskon även på den sidan men äldre. Dom bor dock inte ihop.

Jag har ju också tänkt precis så, att det är för mycket liv och stök och att hen behöver lugn och ro - men det är ju inte bättre i veckorna när dom ska bo hos pappan och det bara är dom tre. Det äldre syskonet är med sin pappa enligt plan utan undantag. Samt då att det är bara om jag har minst ett barn som hen går med på att vara med oss så någonstans verkar hen ända gilla alla.

Men ja, definitivt otrygg vid sömn och har aldrig sovit hos ens sin bästa kompis sen barnsben utan ringer i panik när det ska sovas och vill bli hämtad. Kan sova hos mormor om mamman är där annars inte.

Storasyskonet tycker att det är JÄTTEjobbigt och begränsande. Dom kan vara hemma hos sig istället för hos mig för att vänta in och hoppas att småsyskonet ska sova men det är alltid förgäves och så upplever den äldre att dom helt i onödan väntat hemma.
Jag har lite diskret frågat om storasyskon vet varför lilla inte vill sova hos oss men svaret är rakt upp och ner "ingen aning, hen vill bara sova hos mamma och jag fattar inte alls varför"

Hela mitt dilemma åt sidan har jag också känt att de borde ta hjälp för det måste vara jobbigt att vara så otrygg, att aldrig våga sova över, ofta känna sig osäker, missa tid med sin pappa samt att genom att föräldrarna alltid låter barnets akutas känslor styra, lär sig aldrig barnet att hantera jobbiga känslor på ett vettigt sätt utan flyr - vilket i det här fallet ffa mamman bekräftar är ok genom att ALLTID ha dörren och famnen öppen...

Känns så taskigt mot det äldre att tvingas dela sitt rum :/

Väldigt sant med att barnet aldrig skulle fått en chans ens. 

Som vi levt det senaste dryga halvåret ses vi med barnen hela helgerna och i veckorna kommer ibland pappan och stora barnet. Dvs vi har på ett sätt redan testat det och som sagt, här har barnet ett stort tidigare oanvänt nyrenoverat rum med dubbelsäng, skrivbord, garderob och "allt".

Jag kan ju inte se hur flytten kommer förändra något men vill desperat utgå från att den kommer det vilket gör detta så svårt.

Men precis som du skriver - skulle jag göra rummet till mitt från början kommer hen ju aldrig känna sig välkommen...

Det finns ju ett eget rum, det sa du ju själv.

Ja det finns ett extrarum i källaren (håller på att renoveras) som var tänkt som gästrum, men barnet vill absolut inte sova i källaren för det är för långt från alla andra. Nu sover iochförsig pappan med barnet alla nätter vi är tillsammans, men det känns lite överkört att ge barnet ett rum hen så uttryckligen sagt sig inte vilja bo i.

Kan inte den äldre bonusen ta rummet i källaren?

Nu kanske jag blir tjatig eller så var jag inte tillräckligt tydlig i mitt tidigare inlägg.

Du skriver att det finns ett nyrenoverat rum som du tycker blir lite tokigt att 11-åringen får ha som sitt när hon väldigt sällan sover i, vad jag förstår, ditt nya hus. Samtidigt finns det tre andra sovrum som de andra barnen får och ett ytterligare rum i källaren. Du försökte ge 11-åringen källarrummet men det funkade inte. Ytterligare en faktor är att 11-åringen vill sova i samma säng som sin pappa.

En för dig trist, men logistisk vettig lösning, är att det nyrenoverade rummet heter -pappans namn- rum. När 11-åringen verkligen vill sova hos dig sover hon där med sin pappa.Alla andra nätter är du hans sängkamrat. Du skrev också något om ljusrosa väggar, javisst - det kan kännas larvigt för er, men det är ju bara för några år.

Källarrummet, som jag förstod, är för litet för att sova två i får väl bli ert vuxenrum. Det får vara privat, funkar säkert jättebra de få timmar ni kan stjäla till er när hela huset är fullt av barn.

(Egentligen förstår jag inte alls problemet. Eftersom tanken tydligen inte är att ni ska flytta ihopförstår jag inte varför det måste finnas sovrum till alla i ditt hus. Din pojkvän med barn kan väl sova hemma hos honom när han har sina barn?

Bra sammanfattat!

Vi har alltså bott ihop på gemensamma helger det senaste halvåret, samt i veckorna när barnet vägrat vara hos pappan då pappan och äldsta barnet är hos mig. Jag och pappan bor ihop på barnfria veckor. Vi kommer inte flytta ihop nu, men pratar om att göra det. I sommar har vi varit tillsammans och  bott  ihop på alla gemensamma veckor så för barnen är det rätt självklart ATT flytta ihop.

Så, i dagsläget har alla barnen varsitt rum och det finns ju på pappret rum även i  mitt nya boende och alla barnen "valde" rum (nej självklart inget vi sa att dom fick göra utan dom härjade med själva). Allas val funkar, förutom då för hans yngsta barn som valt det rum jag vill ha och (fullt förståeligt) inte vill bo långt från dom andra samt då inte förstår att hen nog aldrig kommer sova där ändå. Hans äldsta vill bo i ett litet rum på vinden (yngsta vill  inte bo där) som ändå inte används och mina barn har valt varsitt rum. Så väldigt typiskt att det är just det barnets önskemål som inte funkar. 

Men allt lutar nog åt att vi får förklara för barnet att det rum hen vill ha som sitt av olika skäl måste vara ett där vi vuxna sover när barnet inte är där iallafall tills vidare. Skulle barnet mot all förmodan vilja sova där själv och vara med oss, får vi som du säger sova i källaren och på sikt göra om vardagsrummet.
Innan jag gör en massa "investeringar" och uppoffringar skulle jag vilja veta att barnet faktiskt kommer vara hos oss. 

Tack för din input 

Tvärtom skulle jag tro är den bästa vägen mot målet. Dvs låt henne få precis som hon vill. Kör på det i några månader. Propsar hon på att få sova med pappan, låt henne få den tryggheten.

Fortsätt så så länge hon verkligen är hos er nästan halvtid. Om hon fortsätter med att plötsligt vilja fly till mamman får ni fundera över om hon bara vill ställa den ena föräldern mot den andra eller om ni ska kontakta BUP

Jag förstår dilemmat.

Vill bra skjuta in en tanke om att eget rum inte på något sätt är en rättighet och att jag tycker att det är mer logiskt att barn delar rum än att vardagsrummet blir sovrum åt de vuxna. 

Att "barnen kommer först" betyder inte att de ska lära sig att de alltid ska ha det bättre materiellt än deras egna föräldrar, tvärt om. Barn kan dela rum, sitta bak istället för fram i bilen, ärva kläder och ha en äldre telefon än föräldern. Tänker att det bara är nyttigt.

Om ni inte ens flyttar ihop helt och hållet, utan bor ibland hos er och ibland hos killen så tycker jag att du som vuxen och som äger boendet har all rätt till ett sovrum och till ett fungerande vardagsrum som du kan använda som just vardagsrum.

Låt bonusbarnen dela, men skyll inte på att det ena inte är där så ofta. Säg istället att det inte räcker till med egna rum åt alla, det kan de ju själva se.