På gruppnivå skulle jag säga att det stämmer att pojkar oftare är högljuddare och stojigare. På individnivå inte.

Tjejer å andra sidan är ju svårare på andra plan, många som är duktiga på att balansera precis på gränsen och vara lite lagomt näsvisa, dryga och inte inkluderande.

Men varför, tja det kräver ju en djäkla energi att hela tiden uppfostra de som är vilda till naturen och att man faktiskt aktiverar och sysselsätter barnen så att de på bra sätt får utlopp för energin. Det är lugnare att titta bort.

På samma sätt krävs det att man är rätt aktiv för att komma åt eländet som tjejerna har för sig. Det är nästan ännu svårare eftersom det inte åtföljs av en ljudnivå som får en att tro att huset ska rasa. Så det är ännu lättare att blunda för.

Det är inte riktigt så enkelt. För barn leker olika. Det finns barn som kan bygga lego i timmar, bygga pärlplattor, rita, leka stillsamma rollekar, bygga bilbanor, bygga kojor i sitt rum och såna saker. Inget av ovanstående behöver låta.

Sen finns det barn som lekar genom att hoppa, jaga, springa. Det brukar låta och gör sig helt klart bättre utomhus men det är inte alltid barnen för möjlighet att vara ute och då låter det.

Min ena son har i princip aldrig lekt med leksaker. Han har alltid bara velat röra på sig. Hoppas studsmatta, åka skridskor, sparkcyklar, trickcyklar, inlines, skateboard, bollar. Har man inte gått ut med honom har han försökt sysselsätta sig inomhus men då med att balansera, klättra på något, gå på händer och såna saker. Leksaker har aldrig varit hans grej. Däremot utklädningskläder och rollekar men han har gärna haft en mer aktiv roll än att bara sitta still och vagga en docka.

Jag har faktiskt inget minne av hur länge man lekte med leksaker men jag var som min ena son. Jag var en uteunge. Vi lekte allt möjligt i stora drivor av ungar i miljonprogrammet där jag växte upp. Vi flyttade när jag var 11 och efter det hade jag definitivt inga leksaker på rummet, tror inte jag hade det på slutet innan heller men jag var som sagt inte heller någon leksaksunge och ingen rolleksunge heller. Jag minns att jag hatade att sitta och låtsas med barbies när jag var 10 och var hos en kompis efter skolan.

Av mina 4 barn så är det 2 som lekt mycket med leksaker, 1 som inte lekt alls och en som lekt med lego och konstruktiva saker men inte alls roll-lekar och sånt där man bygger upp en fantasi-värld.

Jag upplever inte att det är bristen på leksaker som är problemet för att barnen inte leker utan för att de oftast inte har tid och inte tvingas vara kreativa. Veckorna är oftast ganska inrutade med skola, läxor och träningar så om de då sitter med spel/paddor/tv någon timme så är liksom all tid slut och man behöver inte ens ha dåligt samvete som förälder över att de suttit med paddan mycket för det har de inte. Men de har heller inte sysselsatt sig själv typ en minut.

Jag brukar vara elak nog att köra skärmfritt första veckan på sommarlovet för att tvinga barnen att sysselsätta sig och det tar typ 3 dagar av extremt gnälliga barn innan de börjar leka igen. Men det gör de sen, de drar ut kompisar på kurragömma och fotboll, pokemon och cyklar till stan. Läser, målar, hoppar studsmatta, plockar blåbär och bakar en paj.

Förra året hade mina killar spelförbud i två månader okt-dec och då var de ute med pannlampor i mörkret och spelade innebandy på gatan.

Klart är ju att barn förr hittade på saker för att det inte fanns en massa passiv underhållning som dagens barn har överallt. Leksaker eller inte så lektes det helt klart mer förr.