Barnen känner sig oönskade!

Jag håller med dig men jag tror TS vill ge exet så lite som möjligt att använda emot henne. Så jag kan förstå varför hon handlade som hon gjorde.

VARFÖR gick du tillbaka med barnet? Du är skyldig att ge barnet omsorg även om det är emot vad pappan menar. Du gjorde faktisk fel här. 

Du skulle haft barnet hos dig och du skulle ringt Soc! 

Barnen är 8 respektive 11 år, så de är inte jättesmå - men fortfarande barn i behov av omsorg.

Jag har faktiskt testat några av de tips jag fått ovan, som att påtala min oro för barnen för hans familj. Men hans version är ju att jag försöker vända barnen mot honom och hittar på detta = hans familj har helt tagit avstånd från mig.

Så nu står jag ensam i den stad jag bosatte mig i för hans skull och har ingen att be om hjälp vid behov. Oftast får jag ihop det, men det känns inte bra alls att om något händer mig finns ingen som jan vara behjälplig.

Exempel på vad som kunde hända:

Yngsta barnet ringer mig och gråter hysteriskt. Gömd i en garderob. Och vill hem till mig för att pappa är arg och skriker.

Jag får ont i magen av oro och ringer upp pappan. Han svarar att han vet vad jag tycker och att han inte är villig att diskutera med mig och lägger på.

Senare låter mig hans nya få veta att jag inte har rätt att lägga mig i eller kritisera hans föräldraskap. Att han (och hon) är arga på barnen är för att de är elaka och ouppfostrade.

En bild jag inte alls delar. Tvärtom.

Såklart vill man inte se sina egna barn som dåliga på något sätt... Och jag vet att de inte alltid är perfekta små änglar. Men de är inte elaka eller ohyfsade på något sätt.

Nu har vi som sagt ingen kontakt alls. Men min klump i magen när barnen ringer och gråter eller vägrar gå dit kvarstår ju.

Har funderat på rättsliga alternativ, men är rädd för den kostnad som det kan innebära och att pga det hamna i underläge då min ekonomi är ganska stram medan hans familj har väldigt gott om pengar.

Jag tycker inte att man kan "kräva" att den andra föräldern ska ställa upp med barnen även på mammans vecka. Har man separerat och bestämt varannan vecka så måste man försöka lösa saker på sin vecka. Dock finns där alltid undantag och man kan ibland hjälpa till om den andre vill, men man kan inte kräva, ÄVEN om man är förälder 100%. Nu har pappan ett liv med en ny kvinna och måste även anpassa sig till henne. Barnen kan inte alltid gå före i alla lägen. Mamman måste försöka lösa det på sin vecka. Saker och ting förändras i livet, även om pappan lovade vissa saker ifrån början. Sånt är livet.

Jag tycker inte att man kan "kräva" att den andra föräldern ska ställa upp med barnen även på mammans vecka. Har man separerat och bestämt varannan vecka så måste man försöka lösa saker på sin vecka. Dock finns där alltid undantag och man kan ibland hjälpa till om den andre vill, men man kan inte kräva, ÄVEN om man är förälder 100%. Nu har pappan ett liv med en ny kvinna och måste även anpassa sig till henne. Barnen kan inte alltid gå före i alla lägen. Mamman måste försöka lösa det på sin vecka. Saker och ting förändras i livet, även om pappan lovade vissa saker ifrån början. Sånt är livet.

Bakgrund: Jag och barnens pappa separerade som vänner och har båda träffat någon ny. Min förhoppning var att vi skulle kunna umgås allihopa och ses t ex när barnen fyller år. Min nya (som inte bor i samma stad) är helt öppen för detta, förstår att barnens bästa alltid går först och tycker bra om barnens pappa.

Dessvärre är barnens pappa och hans nya av en annan uppfattning. Det började med att barnen påtalade att de kände att hon inte tyckte om dem, att de inte kände sig välkomna och helst inte ville träffa henne och hennes barn mer. Jag pratade såklart med deras pappa som menade att så inte alls var fallet. Men han var också väldigt tydlig med att det inte fanns någon anledning att jag fick träffa den nya och att det inte fanns någon anledning att göra saker ihop. 

(Vid det enda tillfälle jag träffat henne gjorde hon klart att jag inte var önskvärd genom ett mycket kort sätt och sura blickar. Ungefär detsamma som barnen beskrivit att de upplever).

Han började också dra sig undan från all kontakt med mig och avsäga sig all information om barnen när de är hos mig. Till saken hör att jag pga sjukdom vissa dagar är i behov av viss praktisk hjälp - som att ta barnen till skolan - vilket han sagt tidigare att han alltid kommer ställa upp och hjälpa till med. Detta då jag lämnade familj och vänner och flyttade 30 mil för hans skull (det var redan innan vi skaffade barnen) och inte har någon annan att vända mig till. Ber aldrig om hjälp med något annat än barnen och när jag gör det så rör det sig om enstaka gånger/vecka. 

Jag har sagt till honom nu att jag helt enkelt får försöka klara det så bra som möjligt själv och alltid kommer göra mitt yttersta, men att det kommer innebära att barnen vissa dagar inte kommer iväg till skolan eller aktiviteter för att min kropp strejkar. 

Jag är så ledsen över att han verkar sumpar relationen till sina barn genom att ignorera deras känslor. Barnen vet och ser att jag kämpar för att klara av vardagen och påpekar (utöver att de ogillar hans nya), att deras pappa har blivit "elak" mot mig.

Vet inte vad jag ska göra. Har fram tills nu försökt vara positiv gentemot barnen och påtala hur mycket deras pappa älskar dem och att han alltid kommer lyssna om de påtalar vad de känner. Men jag orkar inte mer. Det är som en kniv i hjärtat varje gång de uttrycker att de inte längre tycker om sin pappa och att de känner att hans nya önskar att de inte fanns. Vill inte att de ska behöva vara hos honom om de känner så, men vill samtidigt att de ska ha en relation med sin pappa och jag skulle dessutom omöjligt klara av att ta hand om dem på heltid. 

Vad ska jag göra?