Barnen känner sig oönskade!

Att flytta går ju inte kanske, det är väl lite överilat. Pappan uttrycker enligt TS att allt är bra. Men som barn känner man mycket väl av när man inte är välkommen. Så vad han säger spelar INGEN roll.

Utan det är hur han och hans obegåvade nya kvinna med också barn beter sig när barnen är där, negativt prat om mamman osv. Är det som TS beskriver är det inget kul kan jag säga.

Tja, det är väl egentligen inte konstigt att dom känner sig oönskade. Det är väldigt få "bonusföräldrar" som vill ha bonusarna, man står ut med dom för att man älskar partnern helt enkelt. Sen kan man sköta det olika snyggt såklart.

Fast det får man nog försöka att dölja så gott det går. Man behöver ju inte låtsas älska dem för den skull.
Är ungarna lite äldre och uppkäftiga slashasar så går det däremot bra att tydligt markera sitt ogillande.

Det ska gudarna veta att jag gjorde innan jag äntligen blev av med din lilla markattan till dotter mitt ex hade.

Vi vet inte hur gamla dessa ungar är och ts försvann efter hon skrev sin trådstart.

Ja självklart så ska man dölja det för dem. Det är där jag tänker "jobb/arbetskamrater" och kopplar på den professionella trevligheten.
Det var jävligt skönt när umgänget upphörde och man slapp det regelbundna påtvingade umgänget. Det blev lättare att hålla minen när man träffas mer sällan.

Jag lämnade exet, tänk att jag stod ut i TIO jäkla år med hans markatta boende hos oss i åtta av dem och de andra två varannan helg.
Och sen lämnade jag honom när jag äntligen slapp hans ungar...

Dem behöver jag iaf aldrig mer ha med att göra. En av dem föraktar jag så pass att jag faktiskt, ärligt talat, inte skulle stanna och hjälpa henne om hon stod på vägen med soppatorsk eller punktering.

Så illa är inte särkullarna här lyckligtvis, jag hade stannat och hjälpt dem. Vi klickar inte som personer bara, så utan maken hade vi aldrig träffats mer.

Barnen har aldrig missat skolan hittills pga mig, men det kommer tyvärr bli så ibland framöver då de inte kan ta sig dit själva och jag vissa dagar skulle utsätta dem för livsfara genom att ge mig ut i trafiken med dem. Jag har en bra dialog med deras lärare och de vet om hur det ser ut.

Vi har haft samtal med kommunen som var tydliga med att om det finns två föräldrar och den ena inte klarar av sina 50 % så är det den andra förälderns ansvar att ta större del. De kommer inte erbjuda mig hjälp så länge deras pappa är fullt frisk och skulle ha möjlighet att sköta de delar som jag har svårt att klara.

Jag hade gärna flyttat ?hem? och det är inte omöjligt sett till jobb och bostad, men jag vill inte skilja barnen från sin pappa. Han har alltid varit närvarande och haft en fin relation till dem. Min önskan är att de ska återfå den och att de ska må lika bra hos honom som hos mig.

Det är säkert smärtsamt för deras pappa att barnen inte trivs hos honom. Och påfrestande för hans nya. Men det är inte roligt från min sida heller.

Jag vill inte behöva hjälp eller vara orolig för att inte klara av vardagen. Jag vill inte lämna barnen hos honom när de gråter och säger att pappa konstant är arg på dem och inte vill ha dem där. Jag vill att de ska ha sin pappa och känna sig älskade av honom.

Anser inte att jag utpressar deras pappa, men så kanske andra kan se det. Men för att vara tydlig så har jag inte hotat med att de kommer missa skolan om han inte kör dem utan som svar på att han meddelade att han inte kommer vara behjälplig konstaterade jag att ?okej, det är tråkigt att vi inte kan hitta ett sätt att lösa det (jag föreslog att jag tex kunde ta en dag extra i utbyte mot att han hämtade/lämnade någon dag under min vecka), men att jag skulle göra mitt yttersta för att få ihop det ändå. Och att det skulle kunna bli så att jag vissa dagar inte kunde köra dem.

Inte som ett hot, utan för att jag tycker det är bra att han vet varför om det kommer ett meddelande från skolan om frånvaro första lektionen ibland när de är hos mig.

Hm, det är inte okej att han dissar barnen och det är ledsamt ifall det är friktion mellan barnen och hans nya kvinna. Ett problem som jag hoppas löser sig illa kvickt för barnens bästa och det får han ta itu med.

Men där räcker min medömkan faktiskt. Jag tycker att du fladdrar iväg här, köper delen med barnen men sedan så drar du in någon trasig viol om dig själv där han har lovat att hjälpa dig under veckorna och andra drömska utopier kring gemensamma firanden. Bla bla bla bla bla, ni har väl gjort slut och då är den bistra sanningen som så att du får bli en stor flicka nu och bana mark för ett liv som ensamstående mamma varannan vecka med allt vad det innebär. Kan låta hårt men så är det faktiskt, har du dessutom inlett en ny relation så får du väl börja bolla med honom om vardagsproblematiken? Du får skilja på sakerna här faktiskt.

Nu lever jag själv med mina barns pappa men skulle det i framtiden förändras så inser ju jag att vi inte kan leka på som vanligt om relationsstatusen förändras för vardera part. Kan det vara här schismen ligger er emellan om du vågar vara självkritisk? Är du needy och messar ditt ex en massa ?hjälp mig-sms? så kan väl det vara en orsak till att hans nya fräser som en spottkobra vilket gör att han ger dig kalla handen för att neutralisera läget. Bara en fundering?!

Som du redan förstått så er ursprungliga plan på att kunna umgås med barnen trots att ni separerat är inte längre aktuell pga hans nyas reaktioner angående detta, tråkigt men inte något nödvändigt ..så länge ni kan vistas i samma rum på tex skolavslutningar etc så får du vara nöjd med det. Däremot har han ett ansvar för att få sina barn känna sig välkommna i hans hem och att känna att de är älskade av honom. Som jag förstår det har han också lovat dig redan innan ni skaffade barn att när du gjorde uppoffringen att flytta till honom och därmed lämna det säkerhetsnät du hade på din hemort , att OM ni skulle gå isär efter att ni fått barn så skulle HAN hjälpa till med barnen oavsett om de var hos honom eller dig...jag antar nu pga detta löfte att du Ts lider av någon form av kronisk sjukdom som du hade redan då du och ditt ex träffades , han var alltså medveten om premisserna redan innan han valde att skaffa barn tillsammans med dig och DET ska han hålla fast vid oavsett vad hans nya tycker om det...detta är något Han borde pratat med henne om redan innan de valde att inleda en relation ( nu tänker ju tyvärr inte alla steget ut framför allt inte när man är nyförälskad....) Att påminna honom om Hans löfte är inte att utöva utpressning utan bara att medela honom om vad konsekvenserna blir för era gemensamma barn blir när Han väljer att inte hålla detta löfte! Försök få till ett möte med ditt ex där ni kan prata om barnen och hur ni ska lösa både det praktiska men även få fram hur barnen känner och mår i denna situation ni nu står i. Det bästa vore om barnen kunde berätta hir de känner för någon utomstående,någon som är " neutral" till er båda som föräldrar.. Det kan vara så att när barnen berättar för dig om hur de upplever det hemma hos sin pappa och du sedan berättar detta för pappan att han då istället för att ta till sig det slår i från sig med argumentet att det är Du som kanaliserar dina känslor på barnen pga att du är missnöjd med hur era liv har blivit...att höra från en utomstående är ofta enklare att ta till sig då man inte har den känslomässiga historien . ( även att höra det från en person som står på " hans" sida kan också funka ..tex farmor,farfar,faster ,farbror etc..sålänge det är en person han inte känner tar " ditt" parti i första hand )