Det är pinsamt hur ni håller på.
Alldeles för ofta läser jag om folk (nästan enbart kvinnor) som uttrycker en stor besvikelse över könet på deras kommande barn. Oftast handlar det om en kvinna som är besviken över att få en pojke. Oavsett om man har fler barn eller inte och oavsett vilket kön de tidigare barnen har så är det helt befängt hur man kan börja gråta, skrika och bli så otroligt upprörd över könet på barnet.
Jag förstår om man har en liten önskan om det ena könet, men det borde man ju kunna släppa nästan direkt man får veta könet på riktigt. Det borde inte bli någon sak utav det.
Det är galet hur man kan bli så upprörd att man börjar gråta och blir arg. Vad lever vi i för värld? Kvinnor talar om feminism, men ändå är det prompt en tjej ni ska ha när ni får barn. Blir det en pojke så går hela världen under.
Troligen handlar det till stor del om föreställningar om hur pojkar respektive flickor är. Dessa föreställningar stämmer långt ifrån alltid. Ni talar om feminism och jämställdhet, men ändå har ni redan bestämt er för att män är sämre, jobbigare, bråkigare, stökigare och allt det där, och därför vill ni inte ha en pojke som barn. Bara det ena könet duger för dessa kvinnor, men ändå kallar man sig feminist. Vem försöker ni lura? Hur kan dessa kvinnors karlar stå ut med dem? Det måste vara en pest och pina.
Hur det kan vara så otroligt viktigt att få det ena könet är galet. Att få barn ska handla just om att få barn - inte om att få ett visst kön.
Det är inte synd om er för att ni inte fick en flicka. Det är inte synd om er för att ni inte fick köpa gulliga, rosa klänningar med glitter. Det finns folk det är synd om på riktigt, men ni ingår inte i den gruppen.
Stor respekt till alla er som skiter i vilket kön ert kommande barn har och istället ser andra saker som viktiga.
Jag är själv en kvinna och jag är mycket väl medveten om att mitt inlägg lär sticka i ögonen på många, men då får det vara så.