När vi hade hög barnadödlighet

Tror att det har varit en klassfråga under åren. I överklassen, dvs kungligheter och adel etc ansågs det ju ofint och ovärdigt att känna kärlek till sitt barn och vilja ta hand om det på egen hand var otänkbart. Man hade ammor och barnskötare och man såg sitt barn nån timme i veckan och dom skickades iväg som 3-4-åringar till internat, utbildningar osv och kom tillbaka 15 år senare för att gifta sig och ens föräldrar var i princip främlingar. Självklart fanns det kvinnor och män som saknade och sörjde döda barn men det ansågs ju inte heller vara något man skulle visa.

I bondesamhället var man ju familj på lika villkor och hade en annan sammanhållning. Ja det var tufft givetvis och många såldes/adopterades pga arbetskraft och för att familjen inte hade råd med flera barn men här blev sorgen en naturlig del av livet och vardagen.