Forum Förlorat barn - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • När vi hade hög barnadödlighet

    Ons 23 sep 2020 09:47 Läst 0 gånger Totalt 10 svar
    Anonym (Anawa­na)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 09:47
    Först vill jag bara säga att jag har inte barn själv, och jag har ingen aning om hur det känns att förlora ett barn. Det är nog bland det värsta man kan uppleva. Men det var ju så att förr när Sverige var fattigt så tillhörde det ju faktist till vanligheterna att man förlorade ett eller flera barn. Det var en stor anledning till att man skaffade flera barn, det kan vi se i fattiga länder nuförtiden också.
     
    Men min frågeställning är om ni tror att man hade lättare att komma över förlusten av ett barn då mot vad man har nu? Jag tänker att befolkningen var ju mer härdade på den tiden med.
  • Anonym (Cecil­ia)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 10:32 #1

    Nej sorg har alltid varit en tragedi. Man var dock tvungen att gå till ladugården och mjölka kor, hugga sin ved och ta hand om de övriga barnen. Sjukskriven och ligga och gråta etc fanns inte. Men man sörjde ändå. Man grät mellan sysslorna och där det fanns möjlighet. En del blev aldrig återställda psykiskt efter sitt/sina barns bortgång. Oftast följde flera tragedier i spåren av barnens död, tex att mamman blev deprimerad och tog livet av sig, kanske inte kunde knyta an till nästa barn som föddes, alkoholproblem hos pappa etc etc..

    Allt sånt här kan man läsa om vid tex släktforskning eller gamla berättelser från hembygdsföreningar, noteringar i gamla kyrkböcker och journaler från gamla mentalsjukhus etc.

    Min gammelmormor födde 11 barn men bara 9 levde vidare till vuxna och jag vet att hon sörjde sina barn hela livet ut.

  • Anonym (Anony­m)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 10:53 #2 +1

    Ja och nej, det beror ju på vilken person du frågar så klart. Jag tror däremot att fler hade det lättare då att komma över, vi vet ju att synen på barn har förändrats relativt nyligen så längre tillbaka i tiden när barn sågs som billig arbetskraft från den dag de kunde gå så kanske man inte hade samma kärlekskänslor till sina barn.

  • Ons 23 sep 2020 11:05 #3

    Tror att det har varit en klassfråga under åren. I överklassen, dvs kungligheter och adel etc ansågs det ju ofint och ovärdigt att känna kärlek till sitt barn och vilja ta hand om det på egen hand var otänkbart. Man hade ammor och barnskötare och man såg sitt barn nån timme i veckan och dom skickades iväg som 3-4-åringar till internat, utbildningar osv och kom tillbaka 15 år senare för att gifta sig och ens föräldrar var i princip främlingar. Självklart fanns det kvinnor och män som saknade och sörjde döda barn men det ansågs ju inte heller vara något man skulle visa.

    I bondesamhället var man ju familj på lika villkor och hade en annan sammanhållning. Ja det var tufft givetvis och många såldes/adopterades pga arbetskraft och för att familjen inte hade råd med flera barn men här blev sorgen en naturlig del av livet och vardagen.

  • Anonym (Hålle­r med)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 12:41 #4
    Anonym (Cecilia) skrev 2020-09-23 10:32:54 följande:

    Nej sorg har alltid varit en tragedi. Man var dock tvungen att gå till ladugården och mjölka kor, hugga sin ved och ta hand om de övriga barnen. Sjukskriven och ligga och gråta etc fanns inte. Men man sörjde ändå. Man grät mellan sysslorna och där det fanns möjlighet. En del blev aldrig återställda psykiskt efter sitt/sina barns bortgång. Oftast följde flera tragedier i spåren av barnens död, tex att mamman blev deprimerad och tog livet av sig, kanske inte kunde knyta an till nästa barn som föddes, alkoholproblem hos pappa etc etc..

    Allt sånt här kan man läsa om vid tex släktforskning eller gamla berättelser från hembygdsföreningar, noteringar i gamla kyrkböcker och journaler från gamla mentalsjukhus etc.

    Min gammelmormor födde 11 barn men bara 9 levde vidare till vuxna och jag vet att hon sörjde sina barn hela livet ut.


    Håller med.

    Jag har själv förlorat två barn. Innan jag fick barn och var yngre så pratade jag mycket med min gammelmormor. Hon hade 9 barn varav 3 dog. Hon förlorade ett barn i leukemi (13år)

    Ett barn som dog av influensa (2år) och ett barn som dog pga svår epilepsi (9år)

    Det var mellan 1920-1933

    Hon kom aldrig över sina barns död men kunde heller inte sätta sig ner och sörja på det sättet jag kunde med sjukskrivning, vård och samtalsstöd.

    Hade hon lagt sig ner och slutat jobba på bondgården så har resten av barnen också dött pga svält och andra saker också.

    När alla barn var stora och samhället blev mer bekvämt och hon kunde dra sig tillbaka, då kunde hon äntligen sörja ordentligt.

    Så jag tror inte ett barns död var lättare förr men man kunde inte sörja på samma sätt.

    Sen får man ju se till individen också. Vi alla sörjer på olika sätt. Jag har träffat väldigt många som tyvärr har förlorat barn i olika åldrar och alla bearbetar på olika sätt. Jag och min sambo gör det också.

    Min pappa förlorade ett barn med sin nya fru (20år sedan) och hon tyckte inte pappa sörjde tillräckligt för han gick inte till en psykolog, medan hon gjorde. Min pappa sörjde på sitt sätt men det betyder inte att han inte sörjer mer eller mindre
  • Anonym (Lina)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 15:33 #5

    Det var nog lika sorgligt då, men de hade åtminstone den fördelen att det fanns gott om människor i deras omgivning som förstod vad de gick igenom. När de flesta grannar och släktingar varit med om samma sak känner man sig nog mindre ensam.

  • Anonym (A)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 17:27 #6
    Anonym (Lina) skrev 2020-09-23 15:33:37 följande:
    Det var nog lika sorgligt då, men de hade åtminstone den fördelen att det fanns gott om människor i deras omgivning som förstod vad de gick igenom. När de flesta grannar och släktingar varit med om samma sak känner man sig nog mindre ensamDD
    Det tror jag med
  • Anonym (Vipp)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 17:53 #7

    Det har nog alltid varit lika sorgligt. Men som redan sagts hade man nog lättare att få stöd förr eftersom så många upplevt samma sak.

    Ser man på gravvårdar, minnestavlor, minneskransar mm är det uppenbart att de kvarlevande har sörjt. I vissa kyrkor finns stora samlingar med minneskransar över döda barn.

    Att man nöddöpte sjuka nyfödda är också ett tecken på att de var älskade från första stund.

  • Anonym (Vipp)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 18:03 #8

    Kommer att tänka på målade familjeporträtt - då av högreståndsfamiljer - där de döda barnen är med i form av änglar. Det är ju ganska vanligt.

    Och senare har man fotograferat döda barn, i sin kista eller i vissa fall lite uppallade så att de ska se levande ut. Man fotograferade ju inte till vardags och hade kanske ingen bild av barnet som minne.

    Var också vanligt att nya barn i familjen döptes till samma namn som ett avlidet äldre syskon hade. (Kan iofs ha fler skäl att man gjort så.)

  • Ons 23 sep 2020 18:12 #9

    Jag tror att döden var en mer naturlig del av livet då än vad den är idag. Den var mer närvarande när det inte fanns lika bra sjukvård. Min mormorsmor dog på 1940-talet av en örinflammation när mormor var 12 år, det är nog få som ser örinflammationer som något dödligt idag. Man sörjde förmodligen lika mycket men på ett annat sätt, och man kanske accepterade det lättare?

  • Anonym (Jenny­)
    Visa endast
    Ons 23 sep 2020 18:20 #10

    Dessa stora känslor, sorgen efter en älskad, kärleken till ett barn, våra starka band till vår familj (genom blod eller val) tror jag är universella. Jag tror att vi känner samma sak när vi tittar in i vårt nyfödda barns ögon som stenåldersföräldrarna i sina grottor gjorde, och föräldrar runt om i hela världen gör.

    Eftersom barnadödligheten var högre och det var mer vanligt förekommande så kanske vi var bättre förberedda att hantera dylika tragedier. Samtidigt är vi översköljda med information och medvetna om faror som våra förfäder aldrig ens hört talas om, så det kanske jämnar ut sig.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll