Precis fått MA..funderar på att skilja mig från okänsliga maken pga detta(långt inlägg)
Jag var gravid med mitt 3:e barn och fick mitt andra konstaterade MA igår och är helt förkrossad..
Jag har en 6 månaders med min nuvarande make och en 7 åring med ex-maken..det hela började för några veckor sedan bär tidigt UL visade att jag var kortare gången än mina beräkningar..jag visste direkt att något var fel men ingen sa det utan jag blev istället bokad till KUB i slutet av nästa månad...jag bokade VUL privat på gym och där var det ungefär samma storlek med hjärtaktivitet så jag berättade det för min make och sen sa vi inget mer om det på några dagar...han verkade glad och trodde det skulle gå vägen.. vi har haft oskyddat sex och aldrig pratat om preventivmedel och han har flera ggr frågat om vi inte ska försöka med ett syskon till barnen..
I måndags frågade han om jag inte fått missfall (eftersom jag sa att det sannolikt skulle ske inom 2 v) och då blev jag väldigt stött och frågade typ jaha sitter du och väntar på att jag ska få MF... då svarade han ja jag vill inte ha fler barn så länge jag bor i Sverige..efter det pratade jag inte med honom mer utan bokade ett nytt privat ul för att jag kände på mig att det hade avstannat vilket det hade..ville habit det så snabbt som möjligt och hade smärta så åkte in till gynakuten och var där under hela eftermiddagen..då höll han på att smsa och ringa gällande hur det gått och om han skulle hämta ngt eller hämta mig etc..när jag kom hem frågade han hur det gått och jag sa bara att jag skulle gå tillbaka på fredag sen lämnade jag sonen till honom och gick och la mig...
Jag la mig i mitt stora barns rum och grät hela natten..har inte ätit eller druckit sedan igår och har inte heller någon lust att göra det...
Jag har varit med om samma sak tidigare och det var väldigt traumatiskt så jag krävde att få Behandling och ingen jäkla expertans.. det tog 5-6 veckor förra gången men då hade jag inte gjort tidigt ul och det var första graviditeten.. efter det sa mitt ex att han ville ha barn ?när jag sköter mig? och han psykiskt misshandlade mig i 1.5 år så barnfrågan är väldigt känslig för mig och jag har aldrig känt mig så kränkt..Ex-maken håller fortfarande på att trakasserar och gör falska anmälningar till polis och socialtjänsten,stämningar etc och det tär på krafterna..nu har han involverat min make också och polisanmält honom så han ska på förhör idag..det kommer att läggas ner men känns som om jag får skit för detta
Nu känns det som att historien upprepar sig..bortsett från detta kommer vi väldigt bra överens och bråkar aldrig, har liknande värderingar och han är en bra pappa och behandlar barnen lika
Jag känner mig lurad eftersom det alltid varit planer på en stor familj och efter hans kommentar och beteende har jag ingen lust att få fler barn med honom iallafall..är så arg och ledsen att jag skulle kunna slå in en dörr (skulle aldrig göra det) men det är på den nivån..gråter och känner mig likgiltig vartannat..fyller 32 i år och känner att fertiliteten minskar och min biologiska klocka tickar...enda gången jag in acceptera mina 2 barn och unga fler är om jag rent fysiskt inte kan få fler eller om jag är singel..inte annars eftersom det byggs upp för mycket hat och negativitet..:
Har drömt om barn sen jag var 12-13 år..gjort allt i ?korrekt? ordning men känns som att jag bara drar nitlotter...varför kan inte jag träffa en j-bla normal man som antingen säger till innan att han inte vill ha barn ( då tackar jag för mig) eller vill ha barn och vara en normal barnfamilj...
Tar emot att ha 2 barn från 2 olika och sedan hitta ngn annan så jag kanske skulle försöka på egen hand istället eftersom jag är väldigt less på allt..har fint stöd av mina vänner och min syster men det är jobbigt ändå..har mycket annat positivts i livet såsom god hälsa, mastersutbildning och egen bostad men för min känns det salsans..är hellre ?fattigare? och mindre utbildad men har så många barn jag vill..
Vill inte diskutera eller prata med maken eftersom risken är att jag för första gången säger riktigt fula saker eller höjer rösten vilket jag inte vill...vill tala i normal och stabilt sinnesläge alternativt bara skilja mig eftersom jag kanske inte kommer att lugna ner mig och vill inte ha ngn konflikt eftersom vi har ett gemensamt barn.