Tänker någon som gör abort på vårdpersonalens psykiska hälsa?

Jag tycker själv att det här med abort är en svår fråga. Ser det som fel att ta andras liv om det inte är absolut nödvändigt (helt emot dödsstraff, menar att krigshandlingar bara ska tas till när det är helt oundvikligt o s v). MEN att förbjuda aborter har ju inte visats minska antalet, bara öka risken för kvinnans liv och hälsa.

Har varit ofrivilligt barnlös, och när jag väl blev gravid kände jag väldigt tidigt att det var ett barn, inte ett foster, som jag hade i magen. Är läkare och tyckte det var fantastiskt att vara med på förlossningar under utbildningen. Valde dock en annan specialitet, bland annat för att jag trodde jag skulle ha svårt att medverka vid aborter. Jag tror andra är kapabla att göra motsvarande val, precis som de som tror att de inte skulle orka arbeta med enbart cancersjuka människor inte väljer onkologi som specialitet.

Ja, och om du TS är ute efter att aborter inte bör genomföras för att det är jobbigt för vårdpersonalen, tänker du då att man också ska låta bli att ha mottagningar för krigs- och tortyrskadade eftersom det kan vara extremt tungt att lyssna på? Eller att svårt sjuka barn utan hopp att överleva ska vårdas av föräldrar i hemmet för att skona personalen?

För många obstetriker och barnmorskor tror jag dessutom att det är lika tungt eller tyngre med sena missfall än med aborter, för att inte tala om svåra komplikationer runt förlossningen där man kanske blir anklagad för att gjort fel.

Hur tänker du, TS?

Jag förstår att det är skillnad för dig utifrån din uppfattning.

Din fråga i trådstarten gällde dock varför man inte bryr sig om att vårdpersonalen tycker att det är jobbigt att medverka vid aborter, och att du försöker förstå. Svar på denna fråga enligt mig är

- (återigen) Mycket är jobbigt i vården. Som barnmorska eller obstetriker är det sannolikt för flertalet ännu tuffare att vara med om att ett efter längtat barn dör sent i graviditeten eller får allvarliga skador / dör i samband med förlossning,
- Det är inte en rättighet att få arbeta exakt var man vill, och i synnerhet inne om man inte vill utföra alla ingående arbetsuppgifter. Den som inte vill medverka vid aborter behöver inte bli just barnmorska eller obstetriker.
- Det finns olika typer av stöd för den som upplever sig ha varit med om något jobbigt. Och jag tror visst den finns möjlighet att ta upp känslor efter t ex en väldigt sen abort för den som har behov av det.

För att ta ett annat exemplen där ens övertygelse om vad som är rätt eller fel kan göra det svårt att ha vissa arbeten: Ett Jehovas vittne som tror att blodtransfusioner är emot Guds vilja vill bli anestesisjuksköterska, men hen vill inte medverka vid blodtransfusioner. Är det då synd om den personen om hen måste ordna med transfusion på operation eller IVA, eller ska hen snarare välja ett annat jobb?

Från läkartidningenom vad som är jobbigt :

"Jag har en liten kyrkogård i mitt bröst. Den finns där hela tiden. Det är de små, små barnen som knappt fick börja livet som jag bär med mig. Det är oftast stilla och lugnt på kyrkogården i mitt bröst. Alla barnen sover djupt. Men så händer något som gör att det blir oroligt, de vrider sig mellan mina revben. Bilder, ljud och namn kommer till mig. Muskelminnen väcks.

Jag kan återigen känna den smala armen och höra hur det låter när jag knäcker humerus för att kunna lösa skulderdystocin. Jag känner den slappa kroppen komma efter och strax står jag vid återupplivningsbordet.

En annan gång lyfter jag ut en alldeles vit liten kropp ur hysterotomin, inget fostervatten syns utan bara blod. Jag syr snabbt, snabbt för att stilla blödningen men kan inte låta bli att snegla över axeln mot barnbordet där det arbetas febrilt. Fortfarande en vit och död liten kropp, nu med katetrar i naveln och en tub i näsan. Hoppas, hoppas att den kommer igång, tänker jag medan jag måste återgå till mitt, fokusera på att avsluta operationen, få torrt.

Sedan är jag tillbaka vid återupplivningsbordet. Den här gången är det jag som sluter händerna om en liten bröstkorg och pumpar. Mecket rinner ur näsborrarna och ur munnen. Pulsoximetern bara piper. Kan inte mäta någon saturation.

Och sedan det där snittet som egentligen var på mamma-indikation. Men ut kom en liten trasa. Som levde några timmar. Jag var så oförberedd. Hur hade kurvan sett ut? Hade jag ens granskat den? Det här barnet skulle vi ju bara plocka ut när mamman fastat färdigt.

Otillräckligheten. Skulden. Att kunna se föräldrarna i ögonen den gången var svårt. Det skulle fortfarande vara svårt fast det är mer än tio år sedan nu.

Prematurerna har jag lättare att hålla distansen till. De är ju liksom inte riktigt klara. Men den där som de bestämde sig för att lägga ned vården på och som sedan låg och gnydde i timmar på mammas bröst. Honom kommer jag ihåg. Och hur jag sedan tittade på honom ute i sköljen, när det var klart, så stilla i en fin liten korg, och en av mina tårar föll på den tunna, tunna hjässan.

Flera av de jag bär omkring på i min lilla kyrkogård är inte döda egentligen, men svårt märkta av den bräckliga tiden, de skälvande avgörande minuterna omkring födelsen. Och märkt är även jag. Att hålla en annans döda barn. Att se och känna den perfekta lilla människan alldeles stilla och kall.

Triumferna finns också. Larmsnitten, besluten som tas i precis rätt tid. När Woods skruvmanöver sitter perfekt och jag får världens tacksammaste blick från barnmorskan som sett den annalkande katastrofen. Och det är fantastiskt. Att kunna vara den som gör skillnad.

Men triumferna kan inte tränga undan kyrkogården. De är två sidor av samma mynt. De existerar alltid tillsammans. Utan hotande smärta ingen jublande lättnad när den uteblir. Och den kommer att växa, den där kyrkogården. Den gör det för oss alla inom detta yrke. Att hålla riktningen och styrfarten där mellan de små gravarna, hur gör man det?"