Vad gäller för era barn med pengar och lån/gåva till kompisar?

Inga speciella regler, utan samma vanligt sunt förnuft som i vuxenrelationer, med tillägget att det är viktigt att vara generös mot sina vänner. Aldrig vara snål.

Det innebär att vi brukar bjuda på allt ungarna vill ha som kvällssnacks, fruktsallad, glass om en kompis sover över, och även vid andra tillfällen när vi upplever oss ha ett extra ansvar, kanske om en kamrat hälsar på från en annan stad. Ofta har dock kompisarna med sig egna pengar hemifrån som de betalar med även när de sover över.

Annars kollar vi ibland om våra ungar betalar tillbaka om de blivit bjudna/ lånat. Någon gång smsar jag en förälder och tackar för att de eller deras barn bjudit på ett inträde eller plockmat på stan o frågar om jag kan swisha.

Vanligt sund förnuft utan några speciella regler försöker vi förmedla. Det är hemskt obehagligt att stå i skuld hursomhelst!

Frågeställningen dök upp efter att det blivit aktuellt med båda barnen sista dagarna. 

Barn A - ville gå till kiosken med kompis X efter skolan, vi hade pratat om det hemma på morgonen och sagt ok och A hade med sig lite pengar. X hittar inte sina pengar hemma (föräldrarna på jobbet) och säger till A att A kan betala idag och sen nästa gång så bjuder X istället. Det är alltså X som bestämmer att det inte är ett lån eller så från A utan att det ska jämna ut sig nästa gång (att få gå och handla på det här viset har knappt hänt tidigare ska tilläggas utifrån deras ålder) 

Barn M - var på hamburgerställe i somras med kompisen Y. Y hade glömt sina pengar och ber att M betalar. M har nämnt detta ett par gånger sen dess, att Y är skyldig pengar och beskriver att Y sagt att hen ska betala tillbaka men att det inte sker. Jag frågade om jag skulle messa föräldern vilket mitt barn ville. Ys förälder får dock beskrivningen av Y att Y och M är överens om att betala åt varandra ibland och att det jämnar ut sig. Alltså har M och Y helt olika bild av situationen. 

Hur skulle ni tänkt?

 

Det skulle säkert alla men i alla inlägg i tråden handlar det om planerad lunch, fika, etc. då har mad med sig egna pengar annars är man bara en äcklig liten snyltare som kommer att dö ensam.

Känner väl lite också att säger jag till min unge att äta ute eller köpa en plocksallad, paj eller annan färdig mat för att jag blir sen hem, så ska man kunna göra det och inte tvingas avstå för att kompisen inte har pengar.

Nästa gång är det mitt barn som får hemlagad mat hemma och kompisen måste köpa med mat eller äta ute.

Jag menar jag skickar mitt barn till affären ofta för att handla allt möjligt. Då köper hon även sånt hon själv vill ha och det är helt okej att handla BARA till sig själv och inte till kompis/kompisar som är med.

Jag går inte med vuxna på stan och förutsätter att dom köper en glass till mig bara för att dom blir sugna på glass just där och då.

Jättebra! Jag håller med.

Men hur hade du agerat i den situationen vi hamnade i. Att mitt barn ringer hem och säger att de står vid kiosken och ska handla och kompisen har inte pengar och vill att mitt barn betalar och så betalar hen nästa gång. Handlar om köp av en dricka eller liten glass.

Första gången de är vid kiosken tillsammans.

Vad hade ni svarat barnet?

Hoppas jag känner detsamma om några år när mina barn är lite äldre och vi sett mönster på detta.

En viktig faktor, när man tvekar, är hur det fungerar generellt bland barn och familjer där man själv bor.

Här har barnen egna pengar. De flesta från 10-12 år har egna kort och swish. Har ett barn glömt sitt kort så kan barnet swisha kompisen som har sitt kort med sig.

Så här gäller: alla har egna pengar och i undantagsfall så lånar man av varandra. Men det är inget jag bjuder dig idag så bjuder du mig en annan gång.

Här betalar var och en för sitt, precis som det ska vara.

Jag hade nog gjort som MIN kompis gjorde när jag var 10 år gammal: hennes föräldrar hade sagt att om det är en nära kompis som man regelbundet umgås med så kan man bjuda/låna ut till en specifik summa, ifall båda kompisarna är överens om det och detta sker regelbundet och det faktiskt är ömsesidigt, så att det blir jämnt. (På den tiden så rörde sig om allt under 20 kronor, men det kanske man kan räkna upp nu) Är det något över det, så är det föräldrarna som "styr", större lån.

När jag var 14 år gammal så körde jag fortfarande på det här med en specifik summa och jag och en annan kompis hade kommit överens om 50 kronor, men hon ville låna 100. Jag sade då att jag inte ville det, eftersom det överskred vad vi hade kommit överens om, men om hon på något vis akut behövde hjälp, så kunde jag hjälpa till. Hon sade att hon ville köpa en tröja, vilket jag inte alls tyckte var akut för henne. Det slutade med att hon snattade den, och ljög om att hon hade lånat pengarna av mig, vilket blev min första "riktiga" erfarenhet, då hennes mamma ringde till mig och frågade om dottern faktiskt hade lånat den här summan av mig för att köpa tröjan, eftersom prislappen fanns kvar. Jag var innerligt glad efteråt över att jag inte hade lånat ut en spänn, eftersom mamman ringde. Min mamma hade dessutom det ganska knapert, men sade alltid att om någon inte har pengar till lunch, så måste man skjuta till, eller om det är så att vi ska till någon aktivitet och personen inte riktigt har hela summan till inträdet, så ställer man upp.

Ser inte varför man ska bjuda om alla har egna pengar.

Absolut att man köper gåvor vid högtider, bjuder på middagar, osv.

Men är vi ute om ett gäng på 3-4 väninnor så betalar var och en för sig.