Inlägg från: Anonym (jag) |Visa alla inlägg
  • Anonym (jag)

    Otrogen man

    Anonym (Sorg) skrev 2020-09-27 21:43:55 följande:

    Min man har varit otrogen, jag valde att stanna hos honom. Det har gått ett halv år sen jag konfronterade honom.

    Vi lever vardagsliv, barnen mår bra, vi jobbar o pluggar. Ja men kör på precis som innan.

    Men jag blir ständigt påmind om hans svek! Från att jag vaknar tills att jag lägger mig. Jag ältar o ältar, grubblar och funderar. Varför var han otrogen? Hur kunde jag inte märka något? Varför var han inte ärlig? Vad hade hon som inte jag hade? Varför vad han om en andra chans när han valde att leva dubbelliv? Osv osv.

    Han har varit öppen och ärlig, svarat på mina frågor om allt. Fram tills för en vecka sen, då ville han inte svara längre.

    Jag vet inte om jag älskar honom längre. Hela mitt liv känns förstört. Jag önskar många gånger att jag var stark nog att avsluta mitt liv. Jag vill inte att våra barn ska växa upp som skiljsmässobarn. Jag funderar många gånger om det är bättre att jag avslutar mitt liv för att dom får det bättre att bara ha sin pappa i livet, än att ha skilda föräldrar.

    Jag vet inte vad jag ska göra lr känna längre. Jag känner mig bara så tom.


    Varför skulle du avsluta ditt liv för att din man är ett rövhål?

    Och på vilket sätt menar du att dina barn skulle få det bättre att bara ha ett sånt rövhål att tillgå?

    Om han satte sig själv före både dig och era barn när han var otrogen, vad är det som säger att han inte gör så igen?

    Jag ser att mycket av dina tankar kretsar kring vad han tänkte och vad han kände då, och det kan jag av erfarenhet säga är ett dead end resonemang. Du kommer aldrig förstå hur han tänkte och varför han agerade som han gjorde för det ligger så lång ifrån din egen personlighet och värderingar att du aldrig kommer förstå.

    Jag tror du gjorde samma misstag som många gjort före dig, var lite naiv och trodde att allt går att lösa med kärlek och kommunikation samt lite rädd för allt ett uppbrott innebär och tog på dig hela ansvaret för vad situationen han skapat innebär för era barn...för att sen inse att det är betydligt mer komplicerat än så. 

    Jag tycker inte du ska döma dig själv för hårt över det, när man hamnar i en sån situation för första gången så har man ju ingen aning om vad det kommer innebära och hur det ska hanteras. De flesta tror ju det bästa om sin partner och det tar en stund innan man inser att den man lever med inte var den man trodde. Man hamnar i en kris som tar 1-2 att ta sig igenom. Ett halvår är väldigt kort i såna sammanhang. Egentligen är ingen redo att göra ett sånt val innan man hunnit ta sig igenom sin kris.

    Se det såhär istället, hans otrohet krossade dig och er familj och du var inte i skick att ta ett sånt beslut då, det beslut du tog då (förlåta) var egentligen mer en paus, dvs en chans att få tid att hantera din egen kris och se vart det leder. Det är alltså inget beslut som innebär att du måste vara kvar vart den än leder. De är snara ett beslut att inte avsluta förhållande med en gång utan ge er båda en chans att förhålla er till det och känna efter. Mer än så kan ingen göra.

    Nu har du ju haft 6 månader på dig att förhålla dig till det och om du allt mer känner att det stanna för med sig mer skada än nytta så är det så. Syftet med ett förhållande är ju inte förhållandet  i sig utan vad den för med sig för nytta för er, om ett förhållande bara för med sig negativa känslor så tappar ju det sitt syfte.

    Det är ingen slump att så många förhållanden spricker pga en otrohet trotts att man ger det en ny chans. Ett sånt stor svek ändrar ju på allt man trott om sin partner och därmed också vad man känner för sin partner men det är en process som tar tid och inget man fattar på en gång.
  • Anonym (jag)
    Less is more skrev 2020-09-28 12:18:08 följande:

    Nej, du får inte ta livet av dig. Barnen kommer ju bli extremt ledsna och du får då inte följa dem in i vuxenlivet eller träffa dina barn barn sen.

    Du och din man behöver prata om hur ni ska göra. Om ni avslutar äktenskapen tror jag att det kan vara bra om ni kan hjälpa varandra till två hyggligt bra hem. Avsluta på ett snyggt och tryggt sätt. Barnen behöver kunna vara hos er båda.

    Jag är dock inte helt säker på om all otohet behöver leda till skilsmässa. Men är det upprepade gånger eller lång tid så lutar det ju åt skilsmässa.


    Det kan räcka gott och väl med en gång. Det finns ingenting som säger att man MÅSTE förlåta en otrohet, inte ens en gång. Det finns ingenting som säger att man måste utsätta sig för att bli bedragen flera ggr för att gå.

    Det ENDA man behöver är fråga sig själv är.... mår jag bra av min relation eller är den destruktiv för mig? 
  • Anonym (jag)
    UlrikaH skrev 2020-10-04 16:42:04 följande:

    PS. Du är inte dina tankar! Dom bara finns där, men det är inte du! 

    När vi oroar oss skapar vi känslor som inte har med verkligheten att göra och det är viktigt att vara medveten om det.


    Njae, visst stämmer det att tankar inte behöver bara rationella, det handlar mest om hur man förhåller sig till saker.

    Men att påstå att de inte är verkliga vet jag inte om jag håller med om, de finns där av en väldigt god anledning. För att hon lever med en partner som medvetet såg till att hon känner som hon gör. HAN är källan till hur hon mår, men hon har ju tyvärr valt att vara kvar nära den källan och då kommer hon fortsätta må som hon gör.

    Lösningen på hennes problem är att ta sig så långt hon kan ifrån källan till hennes problem hon kan. De var anledningen till att du till sist lämnade och det är anledningen till varför TS oxå borde lämna.
  • Anonym (jag)
    Anonym (Sorg) skrev 2020-10-06 18:56:01 följande:
    Ja, jag vill ju verkligen att det ska fungera. Men ju längre tiden går, så blir jag mer och mer tveksam på att det går att reparera. Känns som att en del av mig dör sakta men säkert. Min man försöker verkligen här hemma. Men ibland känns det falskt fastän det kanske inte alls är det. Men tankarna spelar sig ett spratt. Det har varit skönt att vi ändå pratar hemma, även fast jag bryter ihop. Men när man inte svarar på mina frågor, så spelar hjärnan ett rejält spratt. Han säger att han inte vill svara för att inte såra och få mig ledsen, jag då bryter jag ihop ännu mer för att det känns som att han undanhåller istället.

    Asså hela mitt liv känns så himla rörigt, upp o ner. Och sen hålla fasad hemma för barnen, hålla fasad för vänner, familj, släkt och arbetskollegor. När jag i själva vetat västa vill skrika: GE MIG EN KRAM!
    Fast delvist är det ju falsk (att han försöker hemma) för frågan är varför försökte han inte lika mycket INNAN han var otrogen? Varför kom ångern efter avslöjandet och inte före?

    Att han säger att han inte vill svara för att inte göra dig lessen är ett hål i huvudet argument och otroligt korkat eftersom det ni gör nu är att du försöker återfå ditt förtroende för honom och att då undanhålla saker är det absolut mest korkade och idiotiska man öht kan göra och det ska du absolut inte nöja dig med utan göra det väldigt klar för honom att om han öht vill att du ska ge honom en andra chans så måste även han göra sin del i det och lägga ALLA korten på bordet och vara fullständigt transparant tills du återfått ditt förtroende för honom. Vägrar han göra det är det ingen idé att ens försöka för då gör han inte sin del och det kommer garanterat aldrig gå.

    Det där är något som borde sagts i er terapi, jag tycker du bor ta upp den frågan med kuratorn nästa gång ni träffas för det låter helt befängt att din man ska sitta och undanhålla saker för dig och vägra svara på frågor med löjliga bortförklaringar när ni håller på och försöker reparera förtroendet.

    Din man låter ju totalt pantad om jag ska vara ärlig, han verkar inte ha någon som helst förståelse för vad han gjort och vad ni håller på med nu.  
Svar på tråden Otrogen man