Anonym (Sorg) skrev 2020-09-27 21:43:55 följande:
Min man har varit otrogen, jag valde att stanna hos honom. Det har gått ett halv år sen jag konfronterade honom.
Vi lever vardagsliv, barnen mår bra, vi jobbar o pluggar. Ja men kör på precis som innan.
Men jag blir ständigt påmind om hans svek! Från att jag vaknar tills att jag lägger mig. Jag ältar o ältar, grubblar och funderar. Varför var han otrogen? Hur kunde jag inte märka något? Varför var han inte ärlig? Vad hade hon som inte jag hade? Varför vad han om en andra chans när han valde att leva dubbelliv? Osv osv.
Han har varit öppen och ärlig, svarat på mina frågor om allt. Fram tills för en vecka sen, då ville han inte svara längre.
Jag vet inte om jag älskar honom längre. Hela mitt liv känns förstört. Jag önskar många gånger att jag var stark nog att avsluta mitt liv. Jag vill inte att våra barn ska växa upp som skiljsmässobarn. Jag funderar många gånger om det är bättre att jag avslutar mitt liv för att dom får det bättre att bara ha sin pappa i livet, än att ha skilda föräldrar.
Jag vet inte vad jag ska göra lr känna längre. Jag känner mig bara så tom.
Varför skulle du avsluta ditt liv för att din man är ett rövhål?
Och på vilket sätt menar du att dina barn skulle få det bättre att bara ha ett sånt rövhål att tillgå?
Om han satte sig själv före både dig och era barn när han var otrogen, vad är det som säger att han inte gör så igen?
Jag ser att mycket av dina tankar kretsar kring vad han tänkte och vad han kände då, och det kan jag av erfarenhet säga är ett dead end resonemang. Du kommer aldrig förstå hur han tänkte och varför han agerade som han gjorde för det ligger så lång ifrån din egen personlighet och värderingar att du aldrig kommer förstå.
Jag tror du gjorde samma misstag som många gjort före dig, var lite naiv och trodde att allt går att lösa med kärlek och kommunikation samt lite rädd för allt ett uppbrott innebär och tog på dig hela ansvaret för vad situationen han skapat innebär för era barn...för att sen inse att det är betydligt mer komplicerat än så.
Jag tycker inte du ska döma dig själv för hårt över det, när man hamnar i en sån situation för första gången så har man ju ingen aning om vad det kommer innebära och hur det ska hanteras. De flesta tror ju det bästa om sin partner och det tar en stund innan man inser att den man lever med inte var den man trodde. Man hamnar i en kris som tar 1-2 att ta sig igenom. Ett halvår är väldigt kort i såna sammanhang. Egentligen är ingen redo att göra ett sånt val innan man hunnit ta sig igenom sin kris.
Se det såhär istället, hans otrohet krossade dig och er familj och du var inte i skick att ta ett sånt beslut då, det beslut du tog då (förlåta) var egentligen mer en paus, dvs en chans att få tid att hantera din egen kris och se vart det leder. Det är alltså inget beslut som innebär att du måste vara kvar vart den än leder. De är snara ett beslut att inte avsluta förhållande med en gång utan ge er båda en chans att förhålla er till det och känna efter. Mer än så kan ingen göra.
Nu har du ju haft 6 månader på dig att förhålla dig till det och om du allt mer känner att det stanna för med sig mer skada än nytta så är det så. Syftet med ett förhållande är ju inte förhållandet i sig utan vad den för med sig för nytta för er, om ett förhållande bara för med sig negativa känslor så tappar ju det sitt syfte.
Det är ingen slump att så många förhållanden spricker pga en otrohet trotts att man ger det en ny chans. Ett sånt stor svek ändrar ju på allt man trott om sin partner och därmed också vad man känner för sin partner men det är en process som tar tid och inget man fattar på en gång.
