Otrogen man

Tack för alla era inlägg!

Jag vet inte vad jag ska tänka lr känna. Jag känner bara att hela mitt liv är ett misslyckande. Jag ångrar allt vissa dagar, och andra dagar är lättare och känns hur bra som helst. Är verkligen en berg och dalbana. Jag vet aldrig hur jag mår dagen efter.

Nu är jag inne i en period där allt känns skit, jag ångrar att jag blev tillsammans med min man, att vi skaffat barn och att vi är gifta. Jag drömmer om att ta steget att flytta isär, och då kommer ångesten, verkligheten! Barnen! Ska dom växa upp med skilda föräldrar. Mina föräldrar kunde inte ge mig en bra uppväxt, dom skiljde sig och det var konstant bråk och tjafs om allt möjligt. Jag har turen att jag ändå har kontakt med båda mina föräldrar, men mina två yngre syskon vet knappt vem vår pappa är. Äre så det blir med våra barn om vi går skilda vägar???

Att barnen förstår att jag mår psykiskt dåligt, nja, det tror jag inte. Jag visar lr säger inget utåt för att nån ska märka något. Jag bär på denna äckliga och hemska hemlighet själv med min man och hans älskarinna, om det är fler hans älskarinna sagt det till, ja då ere så. Men ingen i min familj vet något, mina bästa vänner vet inte ens något. Vänner och bekanta i våran krets undrar vad vår hemlighet till lycka är. Borde jag svara otrohet? Jag gräver ner mig i mitt mörker när jag är ensam, utan barn, släkt lr vänner. Jag bryter ihop när ingen ser, jo min man ser och hör, men ingen annan.

Vi har varit på parterapi, kändes tomt och hjälplöst, vi pratade mer hemma än där. Han har inte undanhållit något när jag tidigare frågat. Det är nu den senaste månaden han inte bemöter mina frågor och funderingar som innan.

Ska kika på länkarna som blev länkade

Tack för era svar.

Jag älskar honom! Jag villE verkligen ge honom en chans efter att jag konfrontera honom. Jag vill lita på honom. Jag vill att vi ska ha en framtid tillsammans. Men det är svårt! Det är jobbigt! Vissa dagar är jag glad och lycklig, medans andra dagar verkligen nere och orkar inge mer. Vill ge upp. Ge upp allt!

När jag vaknar på morgonen är det första jag ser barnen, dom väcker mig oftast. Jag ångrar såklart inte barnen, men jag ångrar att jag fick barn med min man. Jag hatar känslan att kanske skilja mig och barnen blir skilsmässobarn. Det var inte så min framtid var uppmålad i huvudet. Jag bryter ihop. Jag biter ihop. Biter ihop framför alla.

Men hur länge orkar man ha den här fasaden?

Är det rätt beslut att försöka?

Är det rätt beslut att gå skilda vägar?

......

Vi har gått på samtal tillsammans, men tyckte inte det gav något. Hon vi va hos tyckte jag bara snoka, lr hur man ska uttrycka det. Alla frågor hon frågade hade jag redan fått besvarade hemma då jag och min man även pratar hemma. Frågorna kunde vara: när var du otrogen? Och svaret hade jag som sagt redan fått hemma. Han var otrogen med sin kollega, hemma hos henne, på deras gemensamma raster..

Ska man prova någon annan?

Ja, jag vill ju verkligen att det ska fungera. Men ju längre tiden går, så blir jag mer och mer tveksam på att det går att reparera. Känns som att en del av mig dör sakta men säkert. Min man försöker verkligen här hemma. Men ibland känns det falskt fastän det kanske inte alls är det. Men tankarna spelar sig ett spratt. Det har varit skönt att vi ändå pratar hemma, även fast jag bryter ihop. Men när man inte svarar på mina frågor, så spelar hjärnan ett rejält spratt. Han säger att han inte vill svara för att inte såra och få mig ledsen, jag då bryter jag ihop ännu mer för att det känns som att han undanhåller istället.

Asså hela mitt liv känns så himla rörigt, upp o ner. Och sen hålla fasad hemma för barnen, hålla fasad för vänner, familj, släkt och arbetskollegor. När jag i själva vetat västa vill skrika: GE MIG EN KRAM!