Anonym (Sorg) skrev 2020-09-29 21:27:03 följande:
Tack för alla era inlägg!
Jag vet inte vad jag ska tänka lr känna. Jag känner bara att hela mitt liv är ett misslyckande. Jag ångrar allt vissa dagar, och andra dagar är lättare och känns hur bra som helst. Är verkligen en berg och dalbana. Jag vet aldrig hur jag mår dagen efter.
Nu är jag inne i en period där allt känns skit, jag ångrar att jag blev tillsammans med min man, att vi skaffat barn och att vi är gifta. Jag drömmer om att ta steget att flytta isär, och då kommer ångesten, verkligheten! Barnen! Ska dom växa upp med skilda föräldrar. Mina föräldrar kunde inte ge mig en bra uppväxt, dom skiljde sig och det var konstant bråk och tjafs om allt möjligt. Jag har turen att jag ändå har kontakt med båda mina föräldrar, men mina två yngre syskon vet knappt vem vår pappa är. Äre så det blir med våra barn om vi går skilda vägar???
Att barnen förstår att jag mår psykiskt dåligt, nja, det tror jag inte. Jag visar lr säger inget utåt för att nån ska märka något. Jag bär på denna äckliga och hemska hemlighet själv med min man och hans älskarinna, om det är fler hans älskarinna sagt det till, ja då ere så. Men ingen i min familj vet något, mina bästa vänner vet inte ens något. Vänner och bekanta i våran krets undrar vad vår hemlighet till lycka är. Borde jag svara otrohet? Jag gräver ner mig i mitt mörker när jag är ensam, utan barn, släkt lr vänner. Jag bryter ihop när ingen ser, jo min man ser och hör, men ingen annan.
Vi har varit på parterapi, kändes tomt och hjälplöst, vi pratade mer hemma än där. Han har inte undanhållit något när jag tidigare frågat. Det är nu den senaste månaden han inte bemöter mina frågor och funderingar som innan.
Ska kika på länkarna som blev länkade
Men du behöver få må bra!!! Sen om det är genom att fortsätta eller gå skilda vägar så måste du få känna lycka. Hur du än väljer att göra så måste du fokusera på att må bra för att orka vardagen, orka ta hand om dina barn. Tråkigt att höra att du knappt haft någon kontakt med din pappa men det där gäller inte alla. Mina barns pappa bor utomlands sedan ett par år men de pratar dagligen i telefon och så fort de ses är det som vilken pappa som helst. De kramas, säger att de älskar varandra, gör läxor, kollar på film, promenerar, käkar mat, bråkar, städar- ja allt precis det där de gjort om vi bott ihop! Jag tänkte innan separationen att det skulle vara ett misslyckande, att jag inte klarade det. Nu inser jag att det här var det starkaste jag kunde göra och att mina barn mår bättre att att se sina föräldrar glada. Jag spelade nog, precis som du, men jag är säker på att de kände av stämningen ändå!!!
Försök landa i ett beslut och känn dig nöjd med det även om det såklart kan ändras med tiden! Kram
