Skilsmässan har förstört mitt liv...

Har du försökt prata med ditt ex om det här? Du behöver fortsätta med terapin, det kan ta tid innan man läker. Om livet var så fruktansvärt att du begärde skilsmässa kanske det inte är något att sakna, men om du tror att ni hade kunnat få ett bra liv finns inget som hindrar att du föreslår för exet att försöka igen, med familjeterapi också så klart.

Ditt ex har själv ansvar för sin hälsa och måste själv ta itu med hur han mår. Det är inte ditt ansvar. Punkt.

Tar man beslut om skilsmässa så har man också nått en slutdestination där motparten inte uppfyller de krav och önskemål man har för att vilja stanna. Så han har ju också en skuld till att ni skildes.

Det tog 3 år innan jag blev hel igen efter skilsmässa. Jag var den som tog initiativ till den och jag rasade psykiskt och mådde skit av allt som då kom ikapp mig. Jag gick i terapi i 2 år och fick medicin och det var blod, svett och tårar innan jag kände att det vände. Idag mår jag bättre än någonsin och har hittat ny kärlek.

Mitt ex har också mått skit eftersom han hela tiden velat ha mig tillbaka och ju mer han insett att det inte kommer hända ju sämre mådde han. Men jag har varit tydlig med att han måste själv ta det ansvaret att må bra, det kan aldrig bli mitt ansvar överhuvudtaget.

Hur många år sen är skilsmässan? Var problemen i relationen så stora att du valde skilsmässa så skulle de knappast gå att lösa bara sådär. Över tid har vi en tendens till att ?råka glömma? det dåliga och

bara minnas det som var bra.

Det här kan låta hårt, men att han mår dåligt är hans problem nu. Du har valt bort honom, gör då det fullt ut istället för att låta hans mående dra ner dig i skiten. Du lever ett nytt liv nu utan honom.

Minimera kontakten och håll den helst enbart skriftligt, exempelvis med ett veckomail i samband med byte. Träffas inte, prata inte, håll inte kontakt med honom under hans barnvecka.

Se till att komma ut och göra saker de tider han har barnen. Ägna dig åt jobb, fritidsintressen, träning, träffa kompisar (digitalt eller irl, beroende på Corona).

Behöver du prata med någon så kan du boka enskilda samtal hos familjerådgivningen i din kommun. Det är inte dyrt och det ska kommunen tillhandahålla.

Tyvärr kan vi inte prata om det. Det stora grundproblemet är att vi inte klarar att prata om jobbiga saker. Jag sluter mig och vågar/orkar inte. Och han blir upprörd och säger saker som han sedan inte kan stå för. För mig är det lika jobbigt som det skulle vara att hoppa ut ur ett flygplan med fallskärm (svårt att förklara för andra "normala" människor - men jag klarar det bara inte). 

Och livet var inte "fruktansvärt" förut. Hade det varit det så hade jag haft en korrekt anledning till att gå isär. Nu var det bara mer vardagliga saker som gjorde att kärleken tog slut från min sida. Jag ville bara vara vänner och han ville vara kärlekspar.

Att gå tillbaka till någon för att jag tycker synd om honom känns grymt och fel. Jag vill inte bli ihop igen, jag vill bara leva om mitt liv och göra det annorlunda (vilket givetvis inte går).

Jag delar dina åsikter i teorin - och hade sagt samma sak till en vän som hade haft mina problem. Men i min hjärna fungerar det inte. Jag kände ansvar för hans känslor och mående under hela vårt förhållande - och fortsätter göra det nu. Tyvärr ett stort fel i min personlighet som inte på något sätt hjälper mig eller honom att gå vidare. 

Kanske har jag gett upp terapin för tidigt. Men i så fall måste jag hitta ett billigare alternativ, för 1500 kr per gång kändes inte värt det när jag inte tyckte att det hjälpte. Lika olycklig, bara fattigare......

Ja då är det ju i alla fall väldigt lätt från min synvinkel, du måste gå igenom sorgearbetet efter en förlorad relation och du behöver fortfarande terapi. Räkna med att du kommer att få leva med de här känslorna en lång tid framöver men du måste se till att fortsätta få hjälp med det.

Terapi måste man inte alltid bekosta själv, kontakta din vc om hjälp.

Fem år.... Och jag tror du har helt rätt i att man lätt glömmer det dåliga. Men samtidigt var jag en glad person som klarade av det jobbiga för att jag älskade livet i stort. 

Problemen vi (jag) hade var inte på katastrofnivå (våld, bråk, droger) utan mer av olikheter och tristess som nötte bort min kärlek och lust. Men hade jag vetat hur det skulle ha blivit skulle jag ha stannat. 

Vi provade familjerådgivning ihop, men det kändes extremt konstigt. Vi gick några gånger men ingen av oss ville fortsätta. Men kanske är det lättare att gå själv...

Jättekonstigt, jag förstår inte riktigt varför du ångrar det så mycket.... Du säger att ni är för olika i personlighet, intressen och framtidsplaner och ändå tycker du att det är en katastrof att ni gick isär? Om ni är så olika, så är ju separationen RÄTT beslut! 

Dina barn verkar inte ha så stora problem med separationen. Annars är det ju vanligt att man ångrar sig ifall barnen får någon stor kris. Och du har vänner. Om man står helt utan vänner efter en skilsmässa - det kan vara vara svårt. Du skulle ju kunna träffa en ny man - en som du har mer gemensamt med. Men det är förstås bra att inte förhasta sig.

Hur länge sedan är det? Det är ju också viktigt att veta. Det kan ju ta lite tid.

Jag kan bara tänka mig att det är exet som ger dig så dåligt samvete. Men han är ju en vuxen människa och borde väl också kunna inse att ni inte passade ihop? 

Eller sök via nätet, psykolog via app - det omfattas av högkostnadsskyddet. 

Sedan tycker jag att om du aldrig testat antidepressiva så ge det åtminstone EN chans. Tänk om du tillhör dem som får jättemycket hjälp av detta! Alla med liknande problem får inte , jag själv t.ex. men för en del är det revolutionerande. 

Piller hjälper självklart inte lösningen på dåliga relationer/äktenskap  med vad du befinner dig i nu är något annat.