Skilsmässan har förstört mitt liv...
Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta leva med den röra jag ställt till med. Med facit i hand så skulle jag ha stannat hos min man och levt på i ett liv som skavde - för alternativet blev så j-a mycket värre. Jag kan helt enkelt inte leva med att jag gjort mitt ex så olycklig och dessutom sprängt vår "kärnfamilj". Barnen har landat och mår bra, men ingen av oss vuxna har gjort det.
Nu har det runnit så mycket smutsigt vatten under broarna att det är omöjligt att backa tillbaka. Dessutom finns grundproblemet i våra olikheteter som personer och olikheter i intressen och mål kvar. Jag förändrade livet, men valde fel väg.
Han är ensam, arg och olycklig - och jag är deprimerad. Jag har försökt i två omgångar att prata med psykolog, men tycker inte att det hjälper. Vill inte käka piller (vilket de erbjuder) eftersom jag inte tror att det är lösningen. Men att andas i fyrkant och ha en person som tycker synd om mig hjälper inte heller...... (Dessutom kostade det en halv förmögenhet då privat var enda alternativet eftersom jag bor i en håla där vårdcentralens resurser är extremt begränsade.)
Känner att jag kommit till vägens ände. Jag orkar snart inte längre. Törs inte prata med vänner, eftersom jag är rädd att de inte orkar med att jag aldrig kommer på fötter igen. Den glada aktiva personen som jag var är borta. Mina föräldrar börjar bli gamla och är så olyckliga över att mitt liv blev såhär, så jag vill inte belasta dem ännu mer. Känner mig helt ensam och isolerad i mina svarta tankar.
Spelar rollen som fungerande människa så gott det går på jobbet och med vänner. Tränar, umgås och har ett aktivt liv. Men så fort jag slutar kämpa emot så kommer tårarna. Behöver ladda varje dag för att kliva ut och möta omvärlden - vill helst bara dra tacket över huvudet. Och såhär fortsätter det år efter år 
Så: Hur går man vidare och lever med sig själv när exet mår dåligt? Hur står man ut med att själv vara den som sabbade det relativt perfekta livet - där öppen dialog och krav kanske hade löst situationen? Jag fick det jag förtjänade, men ändå måste jag försöka leva vidare på ett värdigt sätt. Om inte för mitt eget, så för mina barns skull.
