40 årskris
Är så less på mina tankar, alla mina tankar bara går runt runt och jag försöker att få svar, men jag får inte de..
Är de en tidig 40 årskris? Deprimerad? Psykisk ostabil? Fan jag vet inte vad!
36 år! Barn på 15 10 19 mån och 4 mån!
Jag och min särbo flyttade ifrån varann för att vår sista bebis låg i magen ( vill inte snacka om hur de blev så, är inte därför jag skriver denna tråd)
Bor i en jätte fin lgh med barnen nu, jag försöker få livet att rulla på, särbon och jag försöker att hitta tillbaka till varann men känns som vi pratar olika språk om allt nu förtiden. Jag är den som är PÅ,för jag har alltid varit så rädd att missta honom, han är mer chill, vi tar det lugnt så får tiden utvisa.
Prata ska man inte enligt honom. Allt ska bara vara BRA! Jag vill prata, tyvärr förstorar jag saker, så det har jag verkligen försökt ändrat mig på. Sen jag insett att jag ska bara chilla jag med så har de blivit bättre, men jag är endå rädd att vi ska typ växa ifrån varann eftersom mitt tänk om livet har ändrats och jag ska inte prata om något enligt honom.
Märker att jag har verkligen ändrat mitt tänk helt och hållet.
Tänker mycket på min barndom, rent spontant så kan jag skriva den var bra, men på djupet så är det många frågetecken som jag skulle kunna vilja få svar på.
Hur man kan göra saker när man har ett barn, vissa grejor har jag svar på och de är att min mamma har tablettmissbruk som gjorde så att jag blev lidande av, nu har hon bytt ut de mot alkohol. Gör jag något för att hjälpa henne? Nej!
Min pappa är med min mamma men han har varit som en gråmus hela mitt liv, han är som svansen på mamma! Men bägge har alltid varit snäll och ställt upp, men känner att har de verkligen varit med i alla mina olika perioder i livet? Nej! Min utveckling, mina val här i livet! Och det är ett nej, mamma har lyssnat men bara sagt, det blir bra! Inte sagt att om du gör dessa val så kan de bli konsekvenser men jag finns för dig typ.
Jag vet att det jag ska göra är att göra mitt bästa för mina barn!
Ge dem det jag inte hade, jag har varit en ?dålig? mamma i mina ögon, har haft barn men inte riktigt varit den perfekta mamman som jag skulle ha önskat jag hade!
Jag har suttit och druckit med min särbo sovit förlänge inte hittat på något speciellt på helgerna med dem.
Men sen jag fick de två minsta så har jag tänkt till.
Ingen alkohol, kliver upp med barnen äter frukost och hittar på något med dem, stort som litet!
Min uppväxt var att föräldrarna oftast sov på morgonen, man fick kliva upp ta frukost själv och kolla tv. Absolut någongång ibland ska barn kunna göra så men alltid, nä då är det fel anser jag!
Om jag får något svar av detta otroligt flummiga historia så är jag tacksam