Hjälp mig snälla!!
HJÄLP!!
Jag är i desperat behov av tips från er som gärna varit i liknande situation eller allmänt som har tips att ge mig.
Jag har levt i ett 10årigt långt förhållande med min fru (är själv en kvinna) . Har under många år känt att förhållandet varit aningens kontrollerat då hon har ett sorts kontrollbehov. Har för det mesta fogat mig efter hennes vilja. Under många år har jag avstått från många aktiviteter som jag velat delta i men som hon på något sätt fått mig att gå miste om. Genom att ge mig dåligt samvete över att jag inte vill spendera kvällen med henne till exempel. Vet ej om det varit med avsikt eller om mitt samvete bara övervunnit till hennes fördel.
Hon har fått mig att isolera mig från vänner och familj på ett sätt så jag valt henne och hennes familj framför min egna. På så sätt har jag tappat många fina relationer till vänner.
Vi har ett barn (som jag burit) på snart 2 år tillsammans. I samband med barnets födelse insåg jag mycket av detta då jag kände mig ännu mer "fast och inlåst". Och kände för ca 8 månader sedan att det inte längre var ett förhållande jag är lycklig i därmed har mina kärlekskänslor för henne helt försvunnit. Har försökt "tvinga" mig till det och försökt på egen hand att förbise det som de tuffa småbarnsåren. Men sakta insett att det har nog funnits ett tvivel där sen långt tillbaka bara det att jag blundat för det. Jag känner mig kvävd och tillbakadragen i hennes sällskap och känner att jag inte får chans att varken utvecklas eller göra det jag vill och behöver.
Nu till problemet. Hon vägrar acceptera ett uppbrott. Första gången jag sa att jag inte längre känner något. Blev hon såklart förkrossad. Det slutade med att jag flyttade ut. Tänkte att det ändå gick "smärtfritt".
Sen började helvetet jag lever i just nu. Hon fick mig att ge henne ett försökt till. Propsa på att vi har det som skyldighet till vår son att kvarvara som en familj. (finns väl till viss del en sanning i det). Jag flyttade in igen efter en månad och efter det frågade hon tillslut om jag ens vill ha tillbaka känslorna. Efter ännu någon vecka gav jag nej till svar efter många tankegångar angående detta. Hon blir förkrossad igen och efter en lång utläggning om att jag förstör både vår familj och vår son så tar jag i ren frustration tillbaka det yttligare en gång. Vi har möte regelbundet med familjerådgivningen och jag skulle nu ge mitt "nya" svar i samband med möte med henne. Yttligare en gång gav jag nej till svar. Hon forserar ut ur huset mitt i mötet och jag går tillslut och lägger mig. När hon kommer in igen hotar hon att svälja en massa piller och ta sitt liv. Enligt henne för vår sons skull. Så han inte ska se henne såhär.
Dagen efter så tänkte jag att nä nu jävlar orkar jag inte mer. Så jag ger henne ett förslag. Om att hon får välja. Hon får bestämma vem av oss som ska må dåligt. Så antingen är det slut eller så går vi all in och jag tvingar mig till ett förhållande med henne. Nästa möte med familjerådgivaren slutar med att hon säger att hon inte tänker tvinga mig, att hon ger tillbaka bollen i mina händer säger vilka villkor som gäller. Att om jag inte vill mer så accepterar hon det men hon kommer bara vilja ha kontakt om vår son och inte alls annars.
Mitt val blev såklart att lämna. Jag ser inte någon annan utväg för stannar jag kommer känslorna aldrig komma tillbaka. För jag känner mig instängd och behöver luft. Så efter att vi varit ifrån varandra några dagar så skrev jag ett brev som jag sedan läste upp. För att få allt sagt utan att bli avbruten. Det slutade som ni säkert förstår i inte ett uppbrott. Istället ska vi nu bli delvis särbos. För hon hotar med att jag kommer förlora på det och att jag nästan aldrig kommer få träffa min son. Att han ska bo hos henne 3 av 5 veckor för att jag jobbar shift. (Vi bor avsides från en stad och sonen går på förskola i samma område som vi bor. Jag flyttar i såfall ca 35 minuter bort från dagiset.) Att jag förstör 3 liv, en familj och att vår son kommer ta skada av det. Tillslut efter en lång diskussion om allt får hon mig än en gång att gå med på att "försöka" på riktigt den här gången enligt henne men som delvis särbos.
Jag är i sånt upplösningstillstånd att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Mår otroligt dåligt i det här men vill inte förlora min son. Till råga på allt är hennes hälsa inte den bästa och hon går igenom en hel del utredningar angående lågt blodtryck, en skadad arm och mest troligast fel på livmodern. Så det trycker hon också väldigt mycket på och får mig att gå tillbaka för allt det här kommer nu som brev på posten. Allt samtidigt.
Jag vet att hjälpmedel finns att tillgå vid vårdnadstvister och så men jag vill ha tips. Tips från er som varit i den här situationen. Finns det någon som kommit ur denna bergodalbana? Hur slutade det för er? Är ni tillsammans idag eller är det helt slut? Finns det ens en chans till försoning i detta eller är enda utvägen att bryta helt och få kämpa för min son resten av livet? Jag vill bara att han ska må bra och att han på något sätt tar så lite "skada" som möjligt av den här situationen. Eftersom att är i den känsligaste åldern och enligt det som sägs bör han se oss var tredje dag minst.