Att bara ibland skriva ner sina känslor på sociala medier - Är det patetisk och omanligt om det kommer ifrån en man?

Jag tycker att man ska vara öppen om man vill det och att få skriva av sig är bara skönt. Ser inget omanligt i det.

Oftast ser jag liknande beteende just på sociala medier som rent fiskande efter uppmärksamhet och/eller "sympati hetsande".

Könet på den som postar spelar mindre roll, det är beteendet i sig jag har problem med.

Givetvis är det positivt att bearbeta djupa känslor som dramtiska psykiska trauman ibland orsakas av fruktasnsvärda händelser i våra liv, att då prata om dessa är nästan uteslutande mycket postivt.
Med allt har sin plats, detta är inget som du skriker högljutt rakt ut, detta är något man gör med nära vänner o familj, öga mot öga.

Jag tycker inte att det är en könsfråga. Dock tycker jag att det är lite gränslöst när folk skriver om liknande på sociala medier, man som kvinna. Hjälper det att få cyberkramar tror du? Jag tänker att folk scrollar vidare och gillar nästa inlägg utan närmare tanke och det skulle inte ge mig så mycket. Då hade jag hellre pratat med en vän eller släkting. Eller bara skrivit för mig själv. Men det är ju jag det. Det värsta som kan hända är väl att någon höjer på ögonbrynet, inte värre än så. Har noll med manlighet att göra.

Ja du skrev det bättre än jag kunde. Sympati-hetsande är exakt vad det är.

För mig har det inte alls med kön att göra. Om jag upplever det "passande eller ej beror på forum och sammanhang. Att skriva om sinakänslor och upplevelser på sin blogg kan vara väldigt fint och fungera stöttande för andra, att lägga upp väldigt utlämnande saker i ett FBflöde där andra bara lägger upp bilder på hundvalpar kan få motsatt effekt.

Ingetdera ör dock patetiskt eller omanligt på något sätt.

Hur jag skulle ha reagerat?
Med empati och sympati. Skickat en hälsning och en tröstande tanke.

Vad jag tycker?
Inget särskilt. Det är helt fel sammanhang att prata om "respekt".
Det är en människa som har en svår stund. Kan jag göra det en anings lättare är det ju bra.

Det jag däremot tycker är mycket osmakligt och till och med stötande är inställningen att det är att skrika om uppmärksamhet.
Alla behöver uppmärksamhet, ibland behöver vi mer och ibland mindre. Man vet sedan länge att ensamhet leder till för tidig död, ensamhet som i praktiken innebär brist på uppmärksamhet och omtanke från andra.
Kan jag göra en människas tillvaro en anings lättare bara genom att skicka ett vänligt ord och en tanke så är det ett mycket billigt "pris". Det borde vara en självklarhet för alla egentligen, att kunna vara medmänskliga, empatiska och sympatiska.

Men så är det ju inte och det blir ju tydligt i den här tråden. Och jag undrar varför en del har så extremt svårt att vara medmänskliga?

Du kan göra den här jämförelsen.

Två vänner pratar, eller en mindre grupp människor. Man kanske tar en fika tillsammans. Man pratar om lite allt möjligt och samtalet faller sig så att det påminner en av deltagarna om en vän som begått självmord, och personen förklarar sina känslor kring detta, sorgen som fortfarande finns kvar, saknaden, allt. De andra nickar förstående, andra kanske har egna minnen av samma person.

Eller detta. Du har bjudit in nästan alla du känner till ditt hem, folk minglar och det råder en trevlig stämning. Du harklar dig högt, knackar med en sked i sidan av ditt glas och deklarerar högt dina känslor kring din väns självmord: "Jag ville bara säga att min vän A, som de flesta av er inte känner, begick självmord idag för fyra år sedan och det gör bara SÅ ont! Jag saknar hen varje dag, hens leende, att kunna ringa och berätta goda nyheter, allt. [En par tårar trillar nerför kinden] Det här är en jätteviktig fråga, jag har förresten med mig numret till en självmordslinje som ni kan få [Rafsar i fickan och börjar dela ut små lappar till de som står närmast] Och snälla ni, säg till personerna i era liv att ni finns där, jag vill att ni gör det nästa gång ni bjuder hem era vänner. Visa att ni bryr er! Att det finns någon som lyssnar. Det var allt jag ville säga." [Några tårar till] Några vänliga själar rusar snabbt till din sida och håller om dig, andra mumlar fram något om hur tragiskt det är med självmord och när folk dör unga, åter andra beklagar sorgen, den stora massan står förbryllat i utkanten och vet inte riktigt vad de ska ta sig till, vissa tar tyst en klunk av sin drink och tycker att det där mest bara var pinsamt, undrar om du behöver psykolog, om de vill komma på fler fester eller bryr sig så otroligt lite att de under ditt empatiska tal ägnat sig åt att studera en flugas gång över väggen.

Lite så.

Som någon skrev så finns det en tid och en plats, att öppet deklarera sina känslor på det där sättet online skapar alla möjliga reaktioner hos andra, hos en del väcker det empati, ganska många bryr sig ganska lite och vissa tycker det är ett patetiskt försök att dra uppmärksamhet till sig. Och för en del är det en blandad reaktion av flera aspekter. Vi är alla olika, men i dagens samhälle där så många exponerar sig online på tusen olika sätt, vädrar sina åsikter och är allmänt störiga med sina inlägg så ja, då kanske man inte kan räkna med empati i alla lägen. Marknaden för känslor kan bli mättad, och ett sådant inlägg kan tyvärr ses som ett kraftigt fiskande efter empati och uppmärksamhet.

Nej, det går inte att göra den jämförelsen.
Internet och sociala medier ä'r inte din middagsbjudning andra gör allt för att förstöra.
Du glömmer helt ditt eget ansvar. På internet ansvarar du för vad du läser. Det är inte andras ansvar att  anpassa sitt skrivande så att det passar dig utan det är ditt ansvar att läsa det du vill och strunta i resten.

Det är ingen som sagt att personen förstör något, exemplet var för att påvisa andras olika reaktioner på sådana där uttalanden men tydligen gick det dig helt över huvudet.

Hur kan du få det till att vara mitt ansvar vad jag läser?? Jag vet ju inte vad jag kommer att läsa innan jag läst det, och då är det för sent. När det gäller all slags kommunikation ligger ansvaret främst hos sändaren, inte mottagaren, oavsett om det är i ett samtal öga mot öga eller på internet. Den enda som pratar om att man ska anpassa sig är du, jag har inte alls gjort den bedömningen utan talar bara om hur det kan mottas om man börjar böla om sina känslor online, eftersom du var så oförstående till de kommentarer som kommit in i tråden.

Varför skriver man, för att få lite uppmärksamhet, verkligen få stöd och hjälp i sin sorg eller förklara sin livssituation?