Är min man bra?

En man som hjälper till i hemmet borde inte vara på plussidan. Med den inställningen så är hemmet ditt och han en besökare.

Det går att få allt. Jag är på 10 året med en makäke som har allt. Han är romantisk, framgångsrik, snygg, vältränad, lång, ställer upp för alla, rolig, en underbar pappa till våra två små barn, gör vad som behövs på gården,osv.

Jag var kräsen och letade länge. Jag vägrade få barn och gifta mig med någon som inte var den bästa :)

Min make hade inte kunnat vara bättre ens om jag lämnade in en beställning till en allsmäktig skapare :)

Jag har bara varit tillsammans med en man annan innan den man jag är med nu. Jag är 29 år och är alltså inte jätteerfaren. Jag har börjat få "dumma" tankar om att jag är nyfiken på andra än den man jag har, även fast jag vet att han är en bra man.

Kanske kan ni få mig att vakna? Är min man bra och bör jag vara rädd om honom? Ni som haft många har ju mer att jämföra med. Vill inte göra något jag kanske kommer ångra.

Det positiva med honom:
Han har ett jättebra jobb som han verkligen brinner för. Han är flitig och ansvarsfull. Han ställer alltid upp och skulle springa över hela jordklotet för min skull. Han är ärlig och lojal och kärleksfull. Han tycker jag är den vackraste kvinnan på jorden. Skulle aldrig någonsin vara otrogen, finns inte på kartan. Han är hurtig och ligger inte och latar sig på soffan och kollar fotboll direkt. Han köper ibland med sig blommor hem "bara för att" och försöker vara romantisk även om han egentligen inte är det. Han är snäll och hjälper till i hemmet, städar osv utan att jag behöver be om det. Han är världens finaste pappa till vårt barn, han leker och engagerar sig  till 110 % och hittar på roliga saker.

Det jag har stört mig lite på..eller som jag önskar:
Är att vi skulle diskutera mer och ha djupare samtalsämnen. Att vi klickade lite djupare på nått sätt. Att han på riktigt ville lära känna mig utan och innan och mina åsikter om saker. Att vi skojjade mer med varann och var lite busiga, att man kunde tjafsa och bli sams igen. Att han "förde" mer och var lite mer manlig på nått vis. Lite jävlar anamma och spontan. Ibland känner jag att attraktionen tryter.. Jag önskar att han tränade mer. Jag är väldigt svag för ett vackert yttre och kan lätt tappa attraktionen har jag märkt.

Hur hade ni tänkt kring min man..? Jag vill inte vara naiv och tro att alla män där ute är fantastiska men inte heller bli hemma-blind.

 

Alltså anar inte hur bra han är, i iallafall ur mina preferenser. Allt du radar upp i hans positiva egenskaper tillhör nog dessutom ovanlighetens för män i allmänhet.

Jösses, en annan får vara tacksam om mannen köper hem den sortens mjölk jag ber om. Frågar jag om han kan köpa några godisbitar till mig när han ändå ska posta ett paket säger han nej, det är onödigt och lite pinsamt att handla för en sån liten summa. Och eftersom han själv inte ska ha godis så blir det inget. Man ba tack, du kan då verkligen skämma bort mig. Suck.

Så var väldigt glad över din mans egenskaper, de där växer inte på trän.

Det beror på vad du värderar om din man är bra nog för dig. 

Mitt förra förhållande var med en man som var lite som din, inte världens mest verbala och djupa. Han var bra på att visa kärlek genom handlingar men slöt sig om jag ville diskutera mer på djupet. Min nuvarande är extremt lik mig, vår relation är hetsig och passionerad. Den nya är mycket verbal och behärskar språk mycket väl, har ett känslomässigt djup jag nästan inte visste var möjligt. Då borde väl allt vara perfekt nu eftersom jag längtat så efter den typen av intensiva uttrycksfulla relation? Njae...det finns nackdelar jag aldrig har tänkt på i tidigare relationer, nya partnern är på gränsen till för svartsjuk och vet precis vilka knappar jag har som gör mig upprörd när dom trycks på. Ja, topparna är fantastiska men dalarna är mycket djupare.

Så ett mellanting är väl det optimala. Det är svårt det där, ert barn får en kärnfamilj med er men tiden går fort och det som var nog för år sedan behöver inte vara det nu. Om ni har/får en otillfredställande relation så kan det ändå bli så att den går i stöpet för att då börjar ni båda att bli mottagliga för andra. 

Man får det man accepterar. En sådan man som du beskriver skulle inte ens komma innanför dörrn så att säga. Skulle sållats bort för längesen och jag har aldrig stött på en sån man heller och tror knappast det handlar om tur. Män behandlar en så som du behandlar dig själv. Jag har självrespekt och ett hälsosamt självförtroende.

Tycker synd om dig som accepterar den behandlingen.

Alla män jag varit med har gjort det ts beskriver, det är liksom minimum krav.

Mitt svar är att man behöver söka gemensam utveckling. Utvecklas man tillsammans kommer många saker man söker idag bli uppfyllda imorgon och sannolikheten att man tröttnar är liten.

Men om man utvecklas åt olika håll eller stagnerar och allt förblir likadant, då kommer man inte att förbli spännande för varandra och relationen har mindre potential.

Att din man inte är verbal gör det sannolikt svårt att utvecklas tillsammans. Jag skulle inte kunna leva med en icke kommunicerande person av just den anledningen. Passion dör, gemensam utveckling i en kärleksfull relation består.

Just därför skjuter många inlägg i den här tråden vid sidan av målet. Man frågar sig: Har min man alla de egenskaper som jag önskar/behöver? Det är ett statiskt tänkande. Man skulle istället fråga: Utvecklas jag och min man tillräckligt mycket i den riktning som vi båda behöver för att skapa en fin och långsiktig kärleksrelation.

En relation är eller borde vara en gemensam resa.

Varför räcker inte det för många kvinnor undrar jag? det verkar vara väldigt många kvinnor som vill ha massa fina och kärleksfulla ord hit och dit och det ska läggas ut offentliga kärleksförklaringar på sociala medier och allt möjligt, men vad är det bra till egentligen? Det verkar mest ytligt tycker jag, som ett spel för kulisserna.