Kärlek i långt förhållande

Vi kommer ifrån en lite liknande situation. Vi har levt länge ihop, har två barn och i övrigt ett ganska rikt liv. Men vid ett stund i livet kunde min fru inte hålla tillbaka sin nyfikenhet av samma kön och hade en intim stund med sin kompis.

Vi redde ut det och har en kärleksfull relation nu. Men det kommer inte bli helt normalt igen. Vi kämpar och jobbar, men man stångas onödigt mycket för onödiga saker alldeles för ofta. 

Man stannar upp och funderar om man ska gå isär och se om man inte kan bli lyckligare i en annan situation. Vi båda landar i att livet som småbarnsföräldrar och allt annat som eventuellt är en del av ens verklighet inte alltid bara är guld och gröna skogar.. och så fortsätter vi jobba, var för sig och tillsammans på familjelyckan och parrelationen.. 

Vi tror att vi kan hitta tillbaka till mer än bara kärlek till varandra. Även nyfikenhet och lust som inte alls är som den var i början och innan barn - såklart.

Det är tufft, och ibland så önskar man att man hade fler familjer i liknande situationer man kunde bolla med...

Jag det skulle kännas jätteskönt att kunna ta det för vad det är och bara prata om det. Ofta är ju det lösningen till det mesta, och inte ha en egen agenda och gå och bära runt på massa tankar. Att helt enkelt bara tillsammans som par prata mer ärligt och öppet, även om det kan svida. Men även att kunna prata med andra om det, för att förstå - att man inte är ensam om att känna en massa saker som kanske inte är optimalt för förhållandet. 

Vi delar inte så många intressen, men det ser jag inte heller som det måste vara ett problem. Men då kan det kanske vara extra viktigt att man kan prata med varandra på ett bra sätt. 

Vi saknar ofta att ha roligt tillsammans, och det pratar vi om. Men handen på hjärtat - det är inte ofta vardagen involverar så många roliga moment. (dagis, skola, jobb, mat och läggning) Är nog för oss mer en fråga vilken inställning man har. Och vad man väljer att fokusera på. Och vilken version av sig själv man vill vara.