Kärlek i långt förhållande

För att göra en lång historia kort. Jag och min man har varit tillsammans länge, vi är 35+ och har barn tillsammans. Vi har det underbart, egentligen. Väldigt fint liv och underbara barn, vardagen fungerar utmärkt. Senaste åren har jag dock känt att något saknats. Känt mig ledsen, ensam, frustrerad. Vi har även pratat om det och vi har båda insett att vi betett oss väldigt dåligt mot varandra. När jag för ett par år sedan blev våldsamt förälskad i en annan blev jag tvungen att tänka till ordentligt. Hur kunde detta hända? När jag kom hem till min man kunde jag såklart känna att jag älskar honom men kanske mer som en familjemedlem, väldigt nära vän. När känslorna för den andre ökade insåg jag att jag nog inte var kär i min man. Hade och har inget sug efter att kyssa honom, känner inget när jag gör det, inte särskilt sugen på att ha sex med honom trots att jag älskar att ha det, allt går på rutin. Vi hittar sällan på saker på egen hand utanför hem och familj och när vi väl gör det känns det ovant, vilka är vi, har vi något att prata om. Jag är just nu så trött och frustrerad. För mig känns skilsmässa nästan uteslutet men kan ändå inte sluta att tänka på det. Tänker på barnen och varannan vecka, riva upp barnens liv, flytta från huset, ekonomin och det praktiska, att ha någon att dela allt med. Livsstilen och familjelivet som vi har. Men vad gör man? Kan man leva tillsammans som vänner, fungerar det? Kan man bli kär i någon på nytt när det var flera år sedan det fanns sådana känslor? Jag tror tyvärr inte att rätt känslor kan komma tillbaka, men som sagt så älskar jag honom, han är en så fin person. Någon som har erfarenheter eller tankar?