Bortviftat som hälsoångest :(
Hej
Jag skrev ett inlägg här för några månader sen. I rädsla för att vara gravid, då detta inte var något jag skulle vara beredd på. Jag har nu släppt den tanken för länge sen då jag kom till en läkare som totalt uteslöt graviditet och min mens kom tillbaka.
Men till saken hör att mitt illamående har funnits kvar. Tillsammans med en enorm trötthet och de andra symtom jag hade under perioden jag trodde jag var gravid ?konstiga muskelryckningar? överallt på kroppen. Sluddrar när jag pratar. Konstig känsla kring käke, nacke, axlar med ett slags illamående som nästan sitter kring struphuvudet och under käkarna mer än i magen. Jag vet inte vad jag ska göra. Har förklarat det här för läkare men de avfärdar det snabbt som hälsoångest. Går till psykolog då jag har social fobi som jag går i behandling för och även generaliserad ångest/oro. Det senare är dock inget som påverkar mig så himla mycket idag och går ej i behandling för det. Men förstår om läkarna ser min journal och kanske tänker att allt bara är psykiskt.
När jag kommer till min psykolog föreslog hon att jag skulle leka med tanken att det inte är nåt och släppa det. Hur skulle jag känna då?
Men till saken hör att jag känner ju alla symtom ändå trots att jag försöker låtsas att de inte finns. Och det gör inte saken bättre att inte veta var de kmr eller härstammar ifrån. Jag har börjat studera på heltid nu och måste även söka jobb under tiden då jag hoppade av min förra utbildning för två år sen och då ej blir behörig till csn. Så jag behöver verkligen veta vad det här är så jag kan ha en chans att förbättra det. För att orka med min vardag.
Vad bör jag göra? Känns jobbigt och pinsamt att kontakta läkaren igen då hon även konsulterat med en annan läkare som också tyckte att det lät som jag har hälsoångest. Men det de inte verkar förstå är att jag tvingas leva med symtom jag inte har förklaring till.
När jag kom till läkaren gjorde de inte mer än att lyssna på hjärta och lungor, i princip. Hade varit nöjd om de kunde jobba mer efter uteslutningsmetoden. Det känns nu som att jag inte har något att gå på. Och hos min psykolog har vi bollat kring tankarna att det kan bero på stress och ångest. Då jag bland annat jobbade på ett väldigt hektiskt jobb under ett års tid och parallellt har haft personliga problem. Men jag har liksom inte fått något konstaterad diagnos därifrån heller så jag har liksom ingenting att gå på?
Läkaren gick direkt in i ett mode av att lugna mig och nästan terapisamtala med mig när jag kom dit. Då visste jag direkt att hon hade läst min journal från psykiatrin. Jag känner mig faktiskt uppriktigt ledsen. Vet inte hur jag ska göra, känns som jag försöker förklara att ja jag kanske tidigare har haft viss hälsoångest för vissa saker men det här är ju ändå regelrätta symtom. Och jag ska alltså låtsas att de inte finns, eller vadå? De påverkar mitt liv jättemycket. Och gör så jag inte orkar lika mycket som jag gjort tidigare. Jag kan inte heller äta ordentligt då jag förlorat så gott som all min aptit. Och så ska jag plugga och söka jobb på det här?
Min psykolog säger att det finns folk som går med kraftig smärta i flera år och läkarna hittar ändå ingen förklaring. Att man kan känna saker som inte är farliga eller går att hitta rent medicinskt.
Men jag tycker ändå det här är konstigt. Ska jag bara låtsas som att allt inte finns, även om jag knappt blivit undersökt? Jag vet inte hur de gör sin bedömning men hade liksom varit nöjd om jag fått ett svar. T.ex stress/ångest hos psykiatrin eller annat hos läkaren. Förlåt för jättelångt inlägg! Jag känner bara att det här känns hopplöst. Bara för att man haft hälsoångest nån gång i sitt liv så ska väl inte det göra så att inte riktiga symtom kollas upp? Det var symtomen som kom först, inte tankarna eller nån inbillning
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-10-15 11:00
Vill även tillägga att jag vill tacka alla i gruppen som stöttade mig men även gav mig ett logiskt perspektiv på min situation i mitt förra inlägg. Det betydde jättemycket. Jag var så orolig då
