Ouppfostrat barn, lata föräldrar eller diagnos?

Men det är inte ditt barn och de får uppfostra (eller inte alls uppfostra) barnet som de vill. Du behöver verkligen läsa på vad en orosanmälan är till för. Jag läser inget som skulle antyda på att det var rätt väg att gå för att du tycker hen är stökig.

Får hen mat? Kärlek? Kläder? Hjälp med sin personliga hygien? Misstänker du att han utsätts för något slags övergrepp? Vård? - då kan du överlägga orosanmälan.

Föräldrarna uppfostrar inte sitt barn av en eller annan anledning. Du kan fråga om de behöver stöttning, om de pratat med bvc eller liknande eller om de behöver stöttning från staten (soc) i sitt föräldraskap, eller om du har egna råd att ge.

Om du gör en socanmälan så tycker jag du borde skämmas på riktigt, man skickar inte soc på sin egen syster för att de har ett ouppfostrat barn, och soc kommer verkligen inte lägga resurser på en sådan sak. De har faktiskt bättre saker att bry sig om.

Hur gammalt är barnet? 

Det är ju skillnad om barnet är 2 eller 12...

Nej men det är en väldigt stor skillnad att som föräldrar kontakta soc för någon slags föräldrastöd och att göra en orosanmälan med eventuell påföljande utredning.

Du har inte att göra med deras bvc, inte ett dugg. Det är verkligen att gå över en gräns och kan skapa onödiga problem för din systers familj. Hade de velat ha hjälp från bvc hade de antagligen redan frågat, och det kanske de har utan att berätta det för dig.

Du måste lära dig var gränsen går för vad du har rätt att lägga dig i, och på vilket sätt. Du vill ju hjälpa din syster, så var i så fall ett stöd för henne. Om hon inte vill ha din hjälp får du också acceptera det. Det är deras liv, deras barn, och så länge barnet inte lider, på riktigt och inte bara i din oroliga tankevärld, ska du inte lägga dig i deras privatliv, och verkligen inte blanda in utomstående som inte heller har med det att göra.

Really? När vi snackar om en 1-åring? Har du aldrig träffat andra barn?

Nej men det är en väldigt stor skillnad att som föräldrar kontakta soc för någon slags föräldrastöd och att göra en orosanmälan med eventuell påföljande utredning.

Du har inte att göra med deras bvc, inte ett dugg. Det är verkligen att gå över en gräns och kan skapa onödiga problem för din systers familj. Hade de velat ha hjälp från bvc hade de antagligen redan frågat, och det kanske de har utan att berätta det för dig.

Du måste lära dig var gränsen går för vad du har rätt att lägga dig i, och på vilket sätt. Du vill ju hjälpa din syster, så var i så fall ett stöd för henne. Om hon inte vill ha din hjälp får du också acceptera det. Det är deras liv, deras barn, och så länge barnet inte lider, på riktigt och inte bara i din oroliga tankevärld, ska du inte lägga dig i deras privatliv, och verkligen inte blanda in utomstående som inte heller har med det att göra.

Haha, vad är problemet? Barnet behöver inte börja förskolan så fort som det är tillåtet. Ingen bryr sig om barnet börjar efter 2 eller t.om 3år när mamman faktiskt är föräldraledig. Snacka om positivt för barnen men inte alla har den möjligheten.

Och en sak till, hade min syster anmält mig till soc för att min 1-åring beter sig som en 1-åring hade jag mycket möjligt sagt upp kontakten med henne.

Givetvis bör föräldrarna säga "Fy" med sträng ton varje gång barnet inte gör som det ska, annars är de dåliga föräldrar 

Skämt och sido så låter det som din syster har en helt normal 1-åring. Så länge inte föräldrarna slänger mat på golvet och rycker saker ur händerna på andra kommer barnet gradvis lära sig korrekt beteende.

När det gäller så små barn är det ofta bra att ignorera vissa beteenden, gärna visa bättre sätt att göra saker, uppmuntra bra beteenden, bekräfta barnens känslor med ord, se till att barnet inte gör något farligt och ofta kan det vara bra att avleda för att undvika onödiga konflikter.

Barn är olika. Makens vän hade en lugn 2-åring hemma och kunde ha dyra glas på ett glasbord framme. De hade sagt till henne att inte röra sakerna, och det funkade otroligt nog tyckte vi, eftersom det definitivt inte hade funkat på vår nyfikna, viljestarka och aktiva 2-åring. 

3 år senare fick vännen ett barn till, och då försvann glasbordet, eftersom yngre syskonet var av en annan modell...

Vårt barn är numera en lugn, väluppfostrad och sansad 12-åring som sköter skolan med bravur och hjälper till hemma.