Dejtar en pappa, lättsmält?

Jag har erfarenhet ifrån två helt olika situationer med män med barn sedan tidigare.

Första gången träffade jag en man som hade ett barn med ett ex där de inte kom överens med varandra. De bråkade med varandra och med sina nya partners. Barnet var otryggt och vi nya hade absolut och 0 att säga till om. Jag kände det som att jag enbart hade skyldigheter och inga rättigheter. Jag skulle ta en jäkla massa ansvar och bara finna mig i situationen, aldrig ha några åsikter och inte lägga mig i. Jag insåg rätt fort att jag inte ville eller kunde leva mitt liv på det viset så jag bröt. Hans ex gjorde dessutom allt för att göra mitt och vårt gemensamma liv surt (min partner var på inget sätt bättre och vägrade inse att han bidrog lika stort till den giftiga cykeln). Hon var närvarande i allt vi gjorde, tom i sängen. Där gick min gräns.

Idag lever jag med en man som har en fantastisk relation till sitt ex (ett ex jag dessutom är vän med sedan tidig tonår och också har en bra relation till). Han har ett barn jag tycker väldigt mycket om som jag har känt sedan han föddes även om vi inte blev ett par förrän han var 5 år gammal. Allt kring kommunikationen mellan samtliga parter funkar utmärkt, det är aldrig några problem och vi har samma värderingar och tankar kring uppfostran. Allt har fallit sig så naturligt och idag trivs jag så himla bra med livet. Både mitt eget och tillsammans med min partner och hans barn. Vi är en enhet på lika villkor allihop. Det är harmoniskt för oss. Emellanåt kommer min partners ex, hennes nya och deras gemensamma dotter på middag hos oss och vi har riktigt trevligt. Oftast i samband med veckolämningen. Vi ses även spontant mitt i veckorna ibland.

Kontentan här är att alla situationer är olika, det går nog inte att säga att man absolut inte vill träffa någon med barn sedan tidigare. Eller klart det går men för mig åtminstone avgjorde val av partner och ex det. Pga att min pojkvän är en helt enastående partner och pappa och pga att hans ex är en helt enastående människa fick jag ett rikare liv; min bonuspojk. Han är verkligen en bonus. Idag försöker vi få ett gemensamt barn vilket kanske aldrig kommer gå och jag kommer på mig själv med att tänka; går det inte så har vi alla åtminstone honom. <3 det är fint. Vi har en fantastisk relation jag och han men jag är absolut inte hans mamma. Han har två superfina föräldrar. Men jag är en trygg vuxen, kompis och förebild för honom så som det ska vara tänker jag.

Jag kan inte säga åt dig vad du bör och inte bör göra mer än att fundera noga kring om du kan leva med att han har barn sedan innan. Kan du ta till dig hans barn? Om det är med motvilja kommer barnet att känna av det och det blir så fel. Barnet måste komma först, det är bara så det är. Själv skulle jag aldrig tycka det vore värt att avstå min partner som är helt fantastisk pga hans historia. Hans liv blir mitt liv och det finner jag glädje i. Vi är ett team och vi är en enhet alla tre. Något annat vore otänkbart för mig. Men du hsr helt rätt i att jag får anpassa mig efter deras premisser i form av boende, flytt, schema etc. Ett litet pris att betala för vår underbara tillvaro. Men det är ju jag det. :)