Dejtar en pappa, lättsmält?

Jag önskar få höra andras åsikter som gått igenom samma sak men klarat det. Nån mer än mig måste haft liknande tankar?

Du har ju ganska strikt inställning till det här med barn och ogillar att man skaffar barn om man inte tänkt igenom det hundra gånger. Då får du nästan själv applicera det på din situation - tänk igenom detta hundra gånger innan du bestämmer dig för att fortsätta relationen. När barn blir till oplanerat är valen få: antingen får man barnet eller så gör man abort. Man kan inte välja bort att graviditeten har skett. Men du har en helt annan möjlighet att tänka efter - vill du inte vara i en situation där du har ett barn att ta hänsyn till som inte är ditt så avsluta den relationen. Vill du inte själv att ditt framtida barn ska leva med ett halvsyskon i en sådan situation så avsluta relationen.

Jag tror spontant inte att du bör bilda familj med denne man då du verkar ha väldigt mycket negativa tankar runt hans tidigare liv och det blir aldrig bra. Du måste tänka att det han haft med sitt ex är en del av hans historia och att det inte är något dåligt, skamligt eller ett misstag. Kan du inte alls känna att hans barn är något positivt så bör du inte vara med den mannen.

Jag har själv varit ensamstående med två barn som jag i stort hade på heltid. Så jag har mer perspektivet från din killes synvinkel..
Att vara tillsammans med någon som inte inser att mina barn alltid kommer först och att han, i mitt fall, i bästa fall kommer att bli den tredje viktigaste personen i mitt liv finns inte..
Har aldrig krävt att någon ska ta på sig papparollen. Men behöver ändå vara något slags förebild och vuxen kompis till dem.
Så har jag märkt att killen har brustit här, behöver inte vara uttalat ointresse/oförstående eller svartsjuka/avundsjuka från hans håll, sånt märks, och jag har då avbrutit relationen!
Så om du inte genuint kan åsidosätta dina dåliga tankar om att han har ett barn så släpp honom! Han ÄR pappa och har varit långt innan DU kom in i bilden! Är han en vettig person så kommer han att sätta barnet först.

Vill tillägga att jag ändå anser att du har rätt till dina egna känslor och önskningar kring detta! Men tror då inte att just den här killen är rätt för dig!

Jag har haft förhållande med en man som var pappa innan jag själv fick barn. För min del var det problemfritt, jag kände exet och hade inga problem med varken henne eller barnet. Fanns ingen svartsjuka från mitt håll (fanns från exet i början men det gick över).

Men för din del skulle jag avbryta relationen. Det är bra att du har mycket tankar kring detta, det är jättebra att ni inte har involverat barnet än. Men jag tror inte att det skulle bli lugnt, tryggt och harmoniskt om ni skulle bli mer seriösa kanske flytta ihop och även skaffa barn.

Du behöver leta efter en barnfri man och få en kärnfamilj, allt annat bäddar för konflikter som skulle gå ut över hans barn, hans ex och även er gemensamma om ni skulle skaffa det.

Kort sagt, ni har nyss träffats bryt innan ni blir mer involverade. Annars blir du snart en av styvmammorna som gnäller här på fl om mannens häxa till ex och hans fula ouppfostrade, bortskämda snorunge.

Kan nästan lova dig det.

Jag skulle inte dejta en pappa heller. För egen del känns det för krångligt och meckigt och jag vill faktiskt inte ta hänsyn till nåns ex och barn när jag planerar mitt liv. Ni kommer ju t.ex. inte kunna flytta om någon av dem inte är okej med att inte träffa barnet speciellt ofta. 

I ditt fall blir jag också lite orolig när du skriver att han blev förälder "mot sin vilja". Fundera över hur han beskriver situationen, hur han beskriver exet etc. Bara det att han måste påpeka att det var "mot hans vilja" och inte bara "oplanerat" känns ju lite sådär. Tar han ansvar för sin del i hur barnet blev till eller skyller han allt på exet? Jag kan ju inte veta vad han sagt, och du behöver ju inte berätta, men ta en egen funderare. Inget säger ju att ni inte kommer vara i samma situation en dag. 

Vill tillägga, efter att jag själv blev ensamstående mamma har jag aldrig - och kommer aldrig träffa en barnfri man.

Det låter inte som att ni har någon framtid tillsammans med tanke på din inställning. Sen behöver du ju också gå i terapi och ta itu med dina issues ang. dina föräldrars skilsmässa.

Om ditt mål med dejtandet är att hitta någon att flytta ihop och få barn med så skulle jag råda dig att bryta. Du är fri att göra vad du vill, han kommer aldrig att vara det. Hitta någon med samma förutsättningar istället.

Jag har erfarenhet ifrån två helt olika situationer med män med barn sedan tidigare.

Första gången träffade jag en man som hade ett barn med ett ex där de inte kom överens med varandra. De bråkade med varandra och med sina nya partners. Barnet var otryggt och vi nya hade absolut och 0 att säga till om. Jag kände det som att jag enbart hade skyldigheter och inga rättigheter. Jag skulle ta en jäkla massa ansvar och bara finna mig i situationen, aldrig ha några åsikter och inte lägga mig i. Jag insåg rätt fort att jag inte ville eller kunde leva mitt liv på det viset så jag bröt. Hans ex gjorde dessutom allt för att göra mitt och vårt gemensamma liv surt (min partner var på inget sätt bättre och vägrade inse att han bidrog lika stort till den giftiga cykeln). Hon var närvarande i allt vi gjorde, tom i sängen. Där gick min gräns.

Idag lever jag med en man som har en fantastisk relation till sitt ex (ett ex jag dessutom är vän med sedan tidig tonår och också har en bra relation till). Han har ett barn jag tycker väldigt mycket om som jag har känt sedan han föddes även om vi inte blev ett par förrän han var 5 år gammal. Allt kring kommunikationen mellan samtliga parter funkar utmärkt, det är aldrig några problem och vi har samma värderingar och tankar kring uppfostran. Allt har fallit sig så naturligt och idag trivs jag så himla bra med livet. Både mitt eget och tillsammans med min partner och hans barn. Vi är en enhet på lika villkor allihop. Det är harmoniskt för oss. Emellanåt kommer min partners ex, hennes nya och deras gemensamma dotter på middag hos oss och vi har riktigt trevligt. Oftast i samband med veckolämningen. Vi ses även spontant mitt i veckorna ibland.

Kontentan här är att alla situationer är olika, det går nog inte att säga att man absolut inte vill träffa någon med barn sedan tidigare. Eller klart det går men för mig åtminstone avgjorde val av partner och ex det. Pga att min pojkvän är en helt enastående partner och pappa och pga att hans ex är en helt enastående människa fick jag ett rikare liv; min bonuspojk. Han är verkligen en bonus. Idag försöker vi få ett gemensamt barn vilket kanske aldrig kommer gå och jag kommer på mig själv med att tänka; går det inte så har vi alla åtminstone honom. <3 det är fint. Vi har en fantastisk relation jag och han men jag är absolut inte hans mamma. Han har två superfina föräldrar. Men jag är en trygg vuxen, kompis och förebild för honom så som det ska vara tänker jag.

Jag kan inte säga åt dig vad du bör och inte bör göra mer än att fundera noga kring om du kan leva med att han har barn sedan innan. Kan du ta till dig hans barn? Om det är med motvilja kommer barnet att känna av det och det blir så fel. Barnet måste komma först, det är bara så det är. Själv skulle jag aldrig tycka det vore värt att avstå min partner som är helt fantastisk pga hans historia. Hans liv blir mitt liv och det finner jag glädje i. Vi är ett team och vi är en enhet alla tre. Något annat vore otänkbart för mig. Men du hsr helt rätt i att jag får anpassa mig efter deras premisser i form av boende, flytt, schema etc. Ett litet pris att betala för vår underbara tillvaro. Men det är ju jag det. :)

SNÄLLA ni! Självklart har jag själv tänkt tanken att göra slut och vi har till o med gjort det. (Fast vi aldrig varit ihop). Men vi tycker mycket om varandra och hittar alltid tillbaka, vi vill inte leva utan varandra.

Denna tråden la jag ut för att personer i SAMMA situation som mig kunna ge mig råd då jag VILL att det ska funka. Jag vill resonera annorlunda men jag behöver hjälp från personer i liknande sits.